Det var nära ögat, att ögat inte synts. Fotografiet som fästs under den buktiga glaslinsen, en gång för över hundra år sedan, är nästan helt bortnött. Som om tiden raderat ut den största delen, men inte kunnat låta bli att spara hennes själfulla ögon. Sedan; en del av det krusade håret, och en stor, mörk rosett i nacken.
Han finns där också, även om ni inte kan se det. Konturerna av en man skymtar till höger. Tror mig kunna se en smal, välsvarvad mustasch. Hennes älskade? Han ser festklädd ut.
Hon kan ju mycket väl vara överlycklig och upp över öronen förälskad, fast hon ser så allvarlig ut. Det var så då. Det ansågs vulgärt att skratta för mycket på porträtt. Särskilt vid högtidliga tillfällen. Det kanske handlar om en förlovning här? Är de allvarliga tu trolovade, månntro?
Att det går en nostalgivåg över världen har säkert ingen missat. Det gör ju det, med jämna mellanrum. 1920-talet, Gatsby-tiden - var hetare än hetast ett tag. Och nu är det fint att låta en brevpress ligga framme. På ett bord, som stilleben, bland andra små skatter. Nästan ingen skriver brev längre, åtminstone inte sådana som kräver verklig tyngd och viss press. Men det är fint att ha en brevpress, eller två. Eller jättemånga.
Mina två är gamla - förstås. Slitna och välanvända. Precis som jag vill ha dem. Tiden kan aldrig sudda ut det viktigaste. Kärleken. Fantasin. Glädjen till orden.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar