Det här var nog reserven. Den som aldrig användes. Den som bara skulle komma till användning om oturen var framme. Att oturen aldrig verkar ha varit framme beror säkert på den lilla guldglänsande fyrklövern. Tänker jag.
Ingen, mer än jag, blir väl överlycklig över ett sådant faktum att bara en enda liten assiett i den stora assietthögen var välbehållen? Modell Percy, står det på baksidan. Och ni vet ju vad jag tycker om Arthur Percy. Mycket, tycker jag om honom! En av mina favoritformgivare vad det gäller porslin. Och när jag skriver Percy så förstår ni säkert att det finns en stämpel med den gamla anrika porslinsstaden Gefle där bakom fågeln också. En stämpel som dessutom indikerar att den lilla tallriken skulle vara så gammal som 90-100 år. Inte dåligt, inte ens för en reservassiett.
Är det självaste Fågel Fenix kanske? Tycker att det ser ut som en häger. Eller en stork? Är inte säker, kan inte alla våra otaliga små fågelvänner på mina fem fingrar direkt. Tyvärr, för jag tycker att fåglar är fantastiskt trevliga varelser. Oftast (säger hon och blickar ut mot uteplatsens något vitfläckiga plank...).
Att en ask, skapad för något så otäckt som stinkande nikotinpinnar, kan vara så vacker, är för mig smått obegripligt. Påfågeln, i all sin pråliga stolthet, pryder verkligen sin plats på framsidan av cigarettetuiet. I romben - ser ni den? - är det inetsat ett par initialer och ett datum. Jag tror det står C B. Cecilia Bengtsson? Eller Cathrine Bluesmith? Eller något annat kvinnligt klingande. Kan inte tänka mig annat än att det är en kvinna som har fått denna blänkande ask att förvara sin blivande smoke rings i. 1930-talet någonting. 31 eller 37, tror jag. Lite svårt att tyda den snirkliga skrivstilen.
Den något malplacerade vintermössan påminner mig om att jag ska komma ihåg att påminna er om att inte glömma bort att gå på auktion. Riktig auktion alltså. Hands on-auktion. Lösöre-, slag-, dödsbo- och allt vad de kallas. Gärna utomhus. Det är ju så kul! Man vet aldrig vad man hittar - längst ner - i de där lådorna som man ropar in på grund av vad som ligger längst upp. Ibland är det en vintermössa. En för liten vintermössa. Tänkte först skänkt den vidare, men så kom jag på att man kunde frakta små ömtåliga saker i den. Mycket mer praktiskt än att prassla med en massa tidningspapper.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Och till slut ett vedträ - snarare ett vedblock - i form av ett hjärta. Ett hjärta med några små hål i. Vem har inte det? Ett hjärta som i dessa sena julidagar får påminna oss om att Norges sak är vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar