Nu har hon fått komma in (från kylan). Kommit ordentligt på plats, installerat sig bland de andra kvinnorna. Eller flickor är det väl mest som hänger här. Här, framför mina blomsterflickor, gillar jag ju också att hänga! Även om det händer att jag går bakom ryggen på dem. Bakom skärmväggen finns sängen. Och kudden. My pillow. Ni som känner era pioner vet säkert vart jag är på väg...
Det här är nämligen James Pillow. Strax intill min kudde står han. Ljusrosa och fladdrig, med gula små stänk. Namnet känns så feministiskt befriande på något sätt.
Läser någonstans att han/den är en amerikansk hybrid från 1936. Från Pillows plantskola. Men ni är kanske trötta på pioner nu? Det här är dock ingen vanlig pion, det här är en solskenshistoria. En ganska nyskriven, nyutslagen sådan.
Platsen: parken med de ca 80 pionsorterna. Tiden: strax efter hällregnet. Uppsåtet: att lukta på blommorna.
Bäst som jag, motvilligt, låter näsan vila några sekunder, får jag syn på den - piongrenen. Den är helt avbruten. Världens kanske vackraste pion ligger helt hjälplös i gräset. Om blommor kunnat kippa efter andan så var det det den gjorde. Stjälken suktade. Huvudet slokade. Jag kunde förstås inte låta bli att plocka upp den.
Måste försöka med hjärt-lungräddning. Konstgjord andning. CPR, som de säger.
Ett snitt. En droppe. Ett par ord. Och lite tid. Sedan bredde den ut sina flikiga blomblad mot mig och de andra flickorna på väggen. Luktpionen. Doftpionen, säger jag. Obeskrivligt doftar den. Lagom. Den tar inte över hela luftrummet, bara en lagom stor radie. Om nu ordet lagom alls kan komma i närheten av att beskriva en sådan praktfull, stilig herre?
:)
/helena
ps " ... och blomningen avslutas i början av juli månad. ... " Nej, inte i år. I år är allt sent. Och jag som älskar det sena! Älskar när det är sent! På natten, på dagen, alltid. Alltid sen. Sen är bra. Sent, inte för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar