Mannen i den knallgula skjortan vände sig om för att se vad det var som fick oss att tvärbromsa. Han verkade inte förstå vad som kunde vara så intressant med den stora, mörka fabriksbyggnaden bakom honom.
Bakom honom - framför oss - tornade den stora fabriksbyggnaden upp sig. Men det var inte den jag ville fånga, det var något helt annat. Något strax ovanför. Något gäckande, imaginärt, svårfångat.
Tänk bara, så speciell den bilden kunde ha blivit; med mannen i knallgul skjorta vänd mot färgfabriken som har ett tyskt y i sitt namn, och så där uppe, lite högre upp än taket: röd, orange, gul, grön, blå, indigo och violett.
Men regnbågen ville annorlunda. Innan jag ens hade hunnit räkna till sju, så var den borta igen.
Suck.
Men, det är kanske sant det där - att de bästa bilderna tar man inte, de får man. Och sedan, när man har fått dem, så sparar man dem bara på ett enda ställe; i den stora bildbanken längst upp. Så länge man är rädd om dem - och får ha minnet i behåll - stannar de kvar där.
:)
/helena
ps Kvällen blev blåare och blåare. Vi körde vidare. Tog en korv. Åt en glass. Körde åt ett annat håll. Stannade en stund hos fåren i Viskafors. Rainer Bonk heter konstnären som vill dra vår uppmärksamhet mot tolerans och förståelse. Vi är alla viktiga och unika, men samtidigt så lika varandra. Mycket mer lika varandra än vi ofta tror. Den blå färgen ska - förutom att fånga vår uppmärksamhet - referera till färgen hos humanitära verksamheter som, bland andra, FN och Unicef. De blå fåren - och deras viktiga budskap - verkar finnas lite varstans. Fast jag är inte säker på att de finns på fler platser i Sverige?
Här hittade jag de färgstarka fårens hemsida. Vet inte hur det är med era tyskakunskaper, mina är något begränsade nuförtiden, men jag lyckades ändå tyda ett och annat med hjälp av översättningsprogram, fantasi och de roliga, beskrivande teckningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar