Från det här hållet, i exakt den här vinkeln, syns sprickan inte alls. Sprickorna - i plural. De som bara adderar till kannans helhetscharm, enligt mig.
I visst ljus ser den nästan mer blå än lila ut.
Inuti är den prickig. Livet har gett den utslag, skulle man kunna säga.
Lite som frömjölet jag fick på min mage då. Ja, vad gör man inte för en bra bild? Att luta sig in i en häck är väl inga problem. Här har mannen förevigat min mage, efter närkampen med grönskan. Tack för det.
Men nu var det inte min mage vi skulle fokusera på, utan den magnifika Rörstrandskannan. Magnifik! Den knutna rosetten fortsätter ner som ett tvinnat band i handtaget. Nedtill ser dekoren ut som ett tunt tyg. Som en tyllkjol? I vilket fall; så sinnrikt konstruerat. Och färgen sedan, svårt att inte tänka på den som syrénlila i dessa stundande sommarlovstider.
Roade mig med att försöka orka läsa igenom hela listan över de namn på Rörstrandsserviser och dekorer som finns identifierade hos informativa Signaturer.se. Mer än 850 namn! Puh. Tog mig ända från "Agne" till "Ymnighetshorn" (egentligen från "A La Carte" till "Örebro", men jag tyckte det lät roligare med Agne och Ymnighetshorn.). Fast jag fuskade förstås lite. Skummade. Konstaterade mest att jag inte har en aning om vad min kanna kan heta. Det finns en som heter "Ribbon", men tillverkningsåret stämmer inte. Och inget av namnen som börjar på lila, eller något i stil med det, känns heller helt rätt.
Tillverkningsåret ja, om jag tolkar stämpeln och utseendet rätt, ligger det runt Deco-tiden eller runt (Swedish) Grace-perioden, som den också kallas här i Sverige. 1920-30-talen.
Nu står den i vårt köksfönster och vilar sig efter lång och trogen tjänst. Kanske heter den "Girland" (yvigt, dekorativt band - enligt den officiella ordboksdefinitionen). Men det stämmer inte riktigt heller, med stämpel och årssiffror. Fast vad spelar det egentligen för roll vad den heter, när det är ett obestridligt faktum att kannan är fullständigt ljuvlig.
Ja, den ger nästan upphov till lite lätt hänryckning (oemotståndlig förtjusning - enligt samma allvetande ordbok). Om jag får uttrycka mig som så, så här i pingsttider.
Hoppas att ni också har en bra helg!
:)
/helena
ps Såg förresten - angående den prunkande, efterlängtade grönska vi nu till slut har utanför våra fönster - ett så målande, talande citat i ett gammalt nummer av Sköna Hem (nr 9/2013): "Gå fram till stammen och lägg handen eller kinden mot det skrovliga. Upplever du då något slags vördnad, då är du en trädmänniska enligt Peter Englander i nya boken Första spadtaget (Bonnier fakta)." Om man går så nära att man får hela tröjan full med frömjöl och små insekter då? Är man en häckmänniska då? Ja! En häck- och snår- och busk- och träd- och blom- och blad- och allt-grönt-är-skönt-människa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar