del III, The sound of summer

En dröm jag har haft så länge som jag kan minnas är; att få vara Sommarpratare eller Sommarvärd. Har alltid tänkt att det vore som en sann dröm att prata vitt och brett genom etern, rätt in i alla hörselgångar där ute i vårt avlånga land. Och vem vet, kanske det till och med skulle sätta ett par avtryck, på ett par trumhinnor. Nuförtiden måste man prata lite snabbare, än då när jag var liten och min dröm startade. I två eller tre timmar tror jag att man fick lov att hålla sommarlåda, dåförtiden, men som nästan allt annat så ska det gå snabbare nu. Fast en och en halv timma är ju faktiskt också en liten stund. En lagom avvägd stund för att hinna säga ett och annat sanningens ord... och säkert några andra också.

I lördags premiärpratades det på finlandssvenska av Mark Levengood, som igår följdes av en annan riktig storyteller: Torgny Lindgren. Tyvärr lyckades jag missa båda. Skärpning utlovas härmed heligt och dyrt, till alla er som har tagit på er denna lika delar viktiga som lättviktiga uppgift. Cross my heart!

Tillbaka till mitt eget program. The sommarprogram. Så klart skulle det vara svårt att veta vad man skulle välja att berätta om och hur man skulle lägga upp de olika "pratorna", men en idé, som jag har gått och lurat på i många år, är att låta musiken tala! Låta låtarna tala för sig själva. Göra jobbet. För vad kan vara viktigare här i livet än MUSIKEN? - okej lite mat och sömn måste man kanske ha - men sen måste det väl ändå vara musikens tur?  Här tycker jag mig ha en fördel gentemot de som "bara" har radion till sin hjälp. Med bloggen som verktyg och YouTube (även om jag kommer länka - inte lägga upp själva videorna här på sidan, då skulle nog bloggen få fnatt) kan jag verkligen visa musikens kraft! Då kör vi!

Uppfödd på åttiotalet med MTV som jag är, så är det visuella, ibland, en viktig del av musikupplevelsen. Har därför, nästan, uteslutande valt music videos som både är roliga att lyssna och titta på. Som har något att säga. Lite sköna budskap vill jag, och musiken, försöka förmedla - till er kära lyssnare, ooops, läsare kanske jag fortfarande ska kalla er. Hybris redan nu? Vi tjuvstartar det hela lite, med ett par favoritvideor. Den underbart semitecknade; Take on me med Aha. Njut! Och därefter kommer storsläggan fram: Sledgehammer med Peter Gabriel. Njut mera!

Ödmjuk som jag är.... så skulle jag nog börja det hela - på riktigt - genom att tacka - just för musiken - och även om det känns väldigt oorginellt med ABBA-barndomsminnen, så har jag min beskärda del. Ja, ni vet, jag skulle vara Frida, tyckte att hon sjöng bättre, dessutom hade min bästis långt blont hår, så det var väl inte så mycket att bråka om egentligen. Resten har ni hört till leda av många andra. Hopprepet & spegeln är lite gjort, eller sagt, vid det här laget. Thank you for the music! Abba. Tack! De "fyras gäng" har som vanligt urläckra kläder i den här visuella uppvisningen.

Vem kan följa i ABBAs stora fotspår om inte lilla, stora Robyn! Jag har följt hennes karriär redan ifrån starten. Denna fantastiska tjej! Musikalisk som få. Hon får fortsätta hyllningskören med sin Don't stop the music. Redan en gammal klassiker, fast Robyn bara hunnit bli dryga trettio år. En driftigare och mer begåvad låtskrivare och artist får man leta länge efter. Inte svårt att förstå att hon står så bra på egna ben, här i den lite nyare: Dancing on my own!

Sedan skulle jag säkert glida in lite på lokala frågor, hylla hembygden och förmodligen prata lite miljötänk. Vikten av att ha bra miljöer runtomkring sig. Även på arbetet. Viktigt att trivas med det man gör och där man befinner sig. Dagrömmeri är dock tillåtet - även på jobbet. Sofia Karlsson får berätta lite mer om det i: Frukostrast på en liten syfabrik på landet. Lyssna noga på hur tygdammet sjunker...

Hur viktigt det är att ha, och behålla, några drömmar genom livet kanske jag skulle följa upp med.  Troligtvis skulle jag säga något snusförnuftigt om att pengar inte är allt. (särskilt inte för dem som har dem?) Jag skulle be Zak och co. att hjälpa mig hamra in det i era stackars öronsnäckor! Håll i hatten, för här kommer: Nothing going on. A whole lot of nothing going on. Texten är, också, bra.

Ha, ha - kommer att tänka på den gången en arbetskamrat så stolt berättade att hennes styvson hade gett ut en skiva, tillsammans med sitt band. Artig som jag var så förhörde jag mig om vilken sorts musik det rörde sig om? -Hårdrock, är det väl det kallas, svarade hon, kanske inte tvärsäkert, men ganska säkert. Ho, ho - så roligt när hon tog med deras skiva och spelade upp... Jag tyckte mest att det lät som en söt blandning av pop och lite country. Lite Per Gessligt så där. Så då tog jag med mig Clawfinger-låten ovan, till jobbet, dagen efter, för att visa vad HÅRD rock är för något. -Jaha, oj då, det var värst...
sa hon. Hi, hi.

Skulle nog tagga ner stämningen betydligt efter det.
Kontrastverkan ni vet. Förmodligen beröra lite allvarligare ting, något om hur livet och döden står så nära, så nära varandra. Hur vi är utlämnade att följa deras spår, vart än de bär. Än hit - än dit och ibland ändå ner i diket... Hur vi måste hålla våra nära nära och inte glömma bort att säga till dem att de är oss så kära, så kära. Ofta.

Mozart, detta tidlösa underbarn, får låta sitt Requim skölja över oss med eftertankar. En liten stund lyssnar vi på den bedövande vackra Lacrimosa.

(Så -  tillbaka till allvaret, var tvungen att ta en fikapaus, det gör de väl mellan låtarna även där, i P1-studion? Vek lite tvätt också, det gör de kanske inte?:)

Vi stannar kvar i reflekterande mood, ett tag till och lämnar ord och bild till Jason. Känner ni inte till Jason? A.k.a Timbuktu? Aha, säger ni nu. Här kommer: Alla vill till himlen... med den goda Mr Diakité. Det finns väl inget som säger att allvarligare tankebanor inte kan svänga! Yeah! Go Jason go!

Likt slingrande serpentinvägar leder tankarna vidare till två, på varsitt sätt, giganter. Musiken har de dock gemensamt och proffesionaliteten! Vi snackar 2times Michael här. Vi börjar med han med det lite bekanta ?! efternamnet Jackson. Mitt första möte med, den då fortfarande, ganska oförstörde Michael Jackson skedde genom videon/låten, som både skrämde och tjusade (jodå, det ordet användes fortfarande på åttiotalet) och albumet vars försäljningssiffror slog alla rekord och fortfarande idag, mer än tjugo år senare, inger respekt. Beredda på långa ryggradsrysningar?  Thriller. Drygt 13 minuter lång är denna underbara lilla musikfilm. Enjoy! Och glöm inte trycka upp er på full skärm här, för den kompletta upplevelsen. Scary, scary...
(borde nog ha väntat med fikan tills nu:)

I början av nittiotalet jobbade jag på ett stort varuhus, till saken hör att jag var morgontröttare på den tiden. Det var ett sådant där stort kooperativt varuhus som det fanns gott om då. Nej, jag menar inte ett enda stort ekoropade lager där man får irra runt alldeles själv och leta efter det man kom dit för att köpa och i bästa fall alls hitta det man söker, i bästa fall. Nej, här pratar vi en affär med lite olika sköna avdelningar, lite som NK, fast med var-mans-prislapp. Här fanns bl a en sminkavdelning, som låg tätt ihop med en skivavdelning. Där jobbade en rolig kille, och retsam, och trevlig. Han brukade kommentera mitt trötta morgonfejs ungefär så här: -Wow, du ser verkligen, precis, ut som en död bläckfisk. Hm. Med efterslängen: -Och jag säger inte hur länge den har varit död... Schyssta klubben! som vi sa på den tiden. När mitt ansikte hade slätat ut sig något och den retsamme killen hade förvandlats till trevlig, så brukade han spela INXS för mig. Högt och ljudligt över alla skor, böcker, charkprodukter, serviceinriktad personal, hördes Suicide blonde, ändå fram till mig i kassan. Och om jag inte kunde sova senare, så... Need you tonight. Men jag fattar fortfarande inte vad den vita råttan gör där på armen? Även om han var one of my kind. Är.

Dagens andra Michael bar alltså namnet Hutchence! INXS var mina absoluta favoriter och är det på många sätt än i dag. Dock inte alla sätt. Men det är en annan och väldigt lång historia, den handlar om att en person kan göra skillnad och att vi alla är oersättliga. Men vi tar det en annan gång. Mystify, med INXS och Michael Hutchence, så som jag helst vill minnas honom; LIVE! Lyssna på en gudabenådat suggestiv röst.

Vi får hoppas att de har det bra -  var de än befinner sig nu -  R.I.P  -  Tommy Emmanuel låter fingrarna löpa på la guitarra, för alla som vi vill minnas och för Michael, gånger två. Här är en riktigt fin version av Somewhere over the rainbow. Lyssna på folkets dova sorl. Live igen.  Jag säger bara, Mamma Mia...

Steget över till kärleken känns inte så långt här, jag tror att jag beger mig en bit in i den kära leken, genom att ge er två av mina favoritröster. I kombination uppstår det, en kliché; Ljuv musik. Det känns lite som att lyssna reverserat eller som att titta på ett fotos negativ, fast i positiv bemärkelse. Blev det för kryptiskt? Jag menar så här: hennes mörka darr mot hans ljusa vibrato. Hjärtats ödsliga slag, med Eva och Uno, Dahlgren och Svenningsson. Missa inte videon, med någons alldeles egna tolkning av orden.

Här skulle jag nog göra en liten utvikning på temat - små människor. Barn. Ungar! Hur svårt det kan vara att vara en bra förebild, som lite mera vuxen... Hur viktigt det är med respekten för andra. Oavsett skostorlek. Kanske är den lite uttjatad, men jag älskar den här gamla godingen ändå. Och Björn Afzelius. Vem skulle kunna berätta bättre om hur viktiga de små individerna är? Ikaros. Glöm inte att vattna de mindre plantorna. Det är inte alltid så lätt att vara liten. Så skulle jag få er att känna, inte bara den rådande sommarbrisen, utan även för de året-runt-vakna barnvakarna på BRIS. I 40 år har de vakat nu. Vilket viktigt jobb de gör!

Och civilkurage skulle jag, lite inom parentes, med risk för att bli riktigt pretto, nämna i alla fall. Det verkar vara en bristvara ibland. Kanske behöver någon slå upp i SAOL - för att påminna sig om hur det stavas?

Lisa Nilsson fyller på med en underbar, norsk, kärlekssång. Eg ser. Av och med Björn Eidsvåg. Ser barnet. Din älskling. Finstämt. Med stor, norsk, orkester.

En av mina största kärlekar har fyra ben. Och en nos. Och en päls som är underbar att snusa på, när man hinner mellan dammsugningarna... Hon ligger här nu. Min fyrbenta vän. Freddie Mercury hade också en. Delilah. Jag valde medvetet en version med text här, för att den är så fin, härlig och kul. Mjau på er! Och lite vov också. Bo Kaspers sjunger ju om en Hund och kanske skulle jag känna ett litet behov av att vara politiskt korrekt, så här långt in i programmet. Vem vet? Då skulle jag nog spela den. Men helst av allt vill jag skicka ut en PUSS till er som orkat lyssna, förlåt läsa, ändå hit! Nej jag är inte klar riktigt än... Men lyssna på den ljudliga PUSSen och missa inte denna nittiotalsvideo. Med ett strålande, skvalande, sipprande slut skulle man kunna säga.

Till sist -  kärleken till tingen! Självklart skulle jag lovprisa de redan använda sakerna, de med historiens vingslag impregnerade, högt älskade tingen. Shabby & Chic av naturens gång. Den eviga tidsmaskinen. Inperfekt. Imperfekt.

Sedan skulle jag nog lyhört lägga till, ytligheten, inte i betydelsen finish/ytbehandling, utan ett tillägg som stipulerar (skulle säkert försöka slänga mig med lite ord av den högre skolan, emellanåt, det är ju ändå P1, kulturradio) att det inte finns något likamedtecken, eller någon skiljelinje mellan att tycka om materian och bry sig om på ett djupare plan. Massan i massor! Med hållbar design, både fysiskt och för miljön, kan man komma långt. Längre än med den mest laddade elbil.

Fast vem skulle bry sig om lyhördhet, där i studion, därinne är man väl ändå tillåten att kalla sig envåldshärskare. blink-blink. Men här på bloggen ska jag givetvis inte prata så mycket mer om sakernas tillstånd...  Det gör jag så ofta ändå.

Efter en lång konstpaus, utan musik, ska vi lyssna på Julie Andrews, som kan sina saker! Hör bara här i: My favorite things. Också den en favvo.

Sedan känns det som att det borde vara dags att knyta ihop säcken lite grann. Förmodligen skulle jag klämma in en och annan anekdot, som ni redan har läst, eller som ni måste vänta på - ett tag till. Och så skulle jag påminna om barnen, igen. Under rubriken VIKTIGT, VIKTIGT! Barn i alla åldrar och det här med att behålla barnasinnet. Vi hör efter vad Trazan och Barnarne tycker. Och coolar ner oss med Maya.

Sedan vet jag att några av mannens, mannen med stort M!, skivor finns i det stora grammonfonarkivet, men tyvärr finns de inte på YouTube, så, tyvärr, kan ni inte få höra den finstämda For one reason only, men jag kan lägga upp texten härinne - en annan dag.

Sedan skulle jag nog ta Maggan Hammar till hjälp för att påpeka att det här med inredning inte är på blodigaste allvar... Eller?

Efter det skulle jag säkert klämma in ett par klichéer till. Men ibland finns det inget bättre sätt att säga sanningen på, att hålla sig till sanningen är trots allt ett suveränt rättesnöre. Med tanke på alternativet. Här är den vackraste Cliché jag vet. Och längsta? Med Fish. Till min älskade och vän.

Tänk på att alltihop hamnar på Karmakontot. Lyssna på skånska igen. Detta uttrycksfulla språk. En logopeds mardröm? I denna sköna refräng. Se videon, med en rörligare Jason denna gång. Han sommarpratar förresten på onsdag. Glöm inte det!

Hur viktigt det är att vara sig själv, originalet troget, tror jag är en för stor självklarhet för att ens nämna, så det gör jag inte. Ibland, någon enstaka gång kan kopian vara bättre än originalet. Lyssna på Timo Räisänens (och Augustifamiljens) version av Creep. Kusligt bra. På spåret. På pricken. Som en ängel. Påminner er om att ta hand om er, era verktyg och instrument, inte minst rösten. Äpplen sägs vara bra, för en hög och klar stämma. Gör din röst hörbar.

Sedan skakar jag loss lite. Microträning. Och säger något slagfärdigt om att allt inte behöver vara så seriöst. Alltid.

Egentligen hade jag tänkt att börja min/mitt Sommar med The Hooters, bandet, och strofen "Bring the music back into the song". Men jag kunde inte hitta den. Den visar så fint hur viktigt det är att låta alla instrumenten få höras. Tillsammans låter de bra, även om alla måste få minst ett solo. Typ trumpetens 15 minutes of fame, eller kanske snarare 15 seconds. Men i alla fall. Med musiken, som källa till tröst och glädje. Lill Lillustrerar (fniss) så bra: Musik ska byggas utav glädje.

Floskler och pretto. Suck. Men inte mindre sant för det. Och så går då slutnoten till nämnda The Hooters.

"I'm looking older now
than when I was a kid
but I'm feeling younger now
than - I ever did
I've got no situations playing tricks upon my mind
I'm feeling Christmas in the middle of July"

 Snälla titta bara på den här videon också. Jag blir så glad av att se den!
 Och höra: I'm alive. Yes!


OBS!OBS! Detta långa inlägg är fortfarande under redigering! Alla länkar är inte lagda. Och ord och formuleringar ska granskas under lupp och finslipas. Men vill ni börja läsa lite så får ni. Jag publicerar lite halvfärdigt så här. Ibland får man stå ut med halvfabrikat. I alla fall ett tag. :)


så hörs vi, när ni (och jag) har återhämtat oss...
:)
/helena



ps Ska bli spännande att se om någon orkar läsa/lyssna sig igenom allt det här. Ni kan ju ta det lite pö om pö. Eller då & då. Eller både och. Kanske i hängmattan, eller var ni nu sommarsurfar, som bäst. Och Ja! Det händer att jag lyssnar på lite nyare musik. Det händer. Ofta.

ps Oj, tur att sommar i P1 sänds en gång strax efter klockan 22 också, för oss nattugglor. Ikväll gör jag det självClara valet och lyssnar på denna Underbara unga kvinna. Och bloggerska!