Snigeln

-Om du bara får välja en enda dikt att ta med dig till en öde ö, vilken skulle du välja då?
-Det går ju inte att bara välja en! skulle jag svara. Frågeställaren skulle ihärdigt framhärda;
-Du måste! Jag skulle förmodligen vrida & vända på mig likt en daggmask, innan jag skulle tvingas svara. Om jag skulle få den frågan (mycket troligt:) av någon reporter på en kvällstidning eller kanske av en kulturjournalist på en tidskrift med lite utförligare skrivkonstutövningar? Då skulle jag svara; Snigeln. Av Werner Aspenström.

Snigeln

Trots sina obefintliga anlag för tåspets-
dans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen
- likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet
vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå,
anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

och stiger så en natt klockan tre hit ned
- och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan,
kikar in genom gardinspringorna ...
Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngotts-flottar,
kringspridda över vattenytor långt större
än lilla Östersjön ...

Tills de av
gryningen och plikten kallas tillbaka
och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder
och skor med fasthäftade gummisulor
och månen av solen jagas tillbaka
upp i det osynliga ...

och ute på landet, i trädgården,
snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen
för att där med sina två antenner öva sig
och öva sig i tyngdlöshetens längtan.

/Werner Aspenström

Vi hörs.

:)

/helena

ps Överhettad av varmt diskvatten och av det dumdristiga tilltaget att värma någonting i ugnen, när graderna fortfarande visar +20 utomhus, gick jag ut för att försöka svalka mig, sent i går kväll. Det gick väl sådär. Värmen kändes nästan lite klibbig, då en stund före åskvädret. I alla fall gick jag in efter kameran och fotade lyktstolpsmånen här utanför. Det var då jag kom att tänka på snigeln. Visst är den underbar? Och kan man annat än att beundra en poet som använder strofen; "...Drivande på vita örngotts-flottar..."?  (Som dessutom hade en katt på axeln! klick!) Jag önskar åt alla sniglar ett par tåspetsskor! Minst ett par.