lördag 30 september 2017

Med (röd)ljus och lykta


Hej vänner. Tittar bara in en snabbis, satte egentligen bara på "den häringa mackapären" för att tömma minneskortet, så att jag kan fylla det på nytt. Med nytt. Med gammalt. Mest med vintage, förstås.

Tänkte bara säga hej och påminna om att det är hög tid att plocka fram reflexerna och kolla över alla olika fordons olika lyktor. För fy tusan, vad jobbigt det är att upptäcka alla mörkklädda cyklister och gångister, nu när mörkret faller så snabbt och heltäckande.

Och inte får man bättre mörkerseende med åren precis, även om man äter sina morötter så duktigt så duktigt...

Som sagt, bara tre snabba röda. Tyckte de här tre passade så bra ihop. Snygging-lampan på Röda Korsets second hand + en liten del, av vad jag förstår är inspirerat av självaste Nils Holgersson, av konstnärsduon TelmoMiel + något jag fångade i farten bara = en tanke om hur utsatta vi är för elementen, och andra saker runt omkring oss i vår omedelbara närhet. Hur små vi är. I all vår storhet.

Önskar så att vissa människor kunde lära sig att köra bil lite saktare och ansvarsfullare - åtminstone mitt bland det mjukaste och finaste vi har: Barnen och djuren.

Nu ska den här självutnämnda moraltanten bara avsluta genom att önska er en fortsatt fin helg.  

<3
/helena

ps Glöm inte att ta fram reflexerna nu då.

fredag 29 september 2017

När...


...jag är ledig tittar jag gärna på gamla vyer och ny konst.

Eller upptäcker nya utsikter - insikter - och begrundar andra tiders konstnärer och deras många gånger förvånansvärt moderna tankegångar. Ställer mig gärna svåra frågor som: Var vi modernare förr? Visste människor mer förr, fast de inte visste någonting? Och varför tar våra många erfarenheter och vår kollektiva, gemensamma, nedärvda medvetenhet oss inte längre fram - snabbare? Bort från inskränkthet och rasism.

När jag är ledig gör jag helt enkelt ungefär samma saker som när jag inte är ledig, men det vet ni ju redan. Skriver, läser/gör research, fotar, arrangerar bilder, går ut och hittar "färdiga" bilder. Återanvänder; tankar och saker och ting. Miljömuppar (har jag skapat ytterligare ett nytt verb här?).

Finns det tid över sedan, då njuter jag gärna av fler, varierande kulturupplevelser. Beundrar det skönaste och konstfärdigste av allt - vår natur. Ser på film. Scrabblar (förlorade med 70 poäng igår...). Och second hand(l)ar, förstås! Går på skattjakt, ni vet.

Funderade på det där tidigare idag, det här med skattjakten alltså. När jag hittar något fint, eller på något annat sätt märkvärdigt, så känner jag inte automatiskt ett behov av att äga det. Jag njuter gärna bara av att få titta på det, vända på det, hålla det i handen en stund (om det är tillräckligt litet för det) och låta fantasin ta mig till platser jag aldrig varit förut.

Ibland känner jag att föremålet måste/bör bli mitt. Så är det ju bara. Ibland känner jag att det liksom talar till mig, typ: Snälla, snälla rädda mig! Men lika ofta ser jag framför mig hur fint det skulle vara om det hamnade någon helt annanstans. Kanske som färgglad medspelare i ett redan färgglatt barnrum, eller som solopjäs mitt i ett vitt, minimalistiskt hem. Eller hos någon samlare, som samlar på just det här, vad det nu än är. Eller hos någon som verkligen behöver det.

Lite så.

Vad ska ni göra i helgen då?

<3
/helena

ps Lakwena, hon ställer sig frågor angående vårt behov av att dekorera och utsmycka vår tillvaro och oss själva. Frågor som sträcker sig bortanför tid och rum. Frågor som böljar fram och tillbaka med mode och tidsanda, politisk agenda, tycke och smak. Viktiga frågor, tänker jag. Frågor som vid första anblicken mest kan verka lättviktiga. Och vackra.

torsdag 28 september 2017

Nästan alla tycka vi om att se goda fotografier


"Skogen är mångmiladjup. Den lockar, den gömmer. Här ekar berguvens rop, här står rovdjurens tunga tramp i snön. Och här fladdrar den sällsynta långskägglaven från sumpmarkens senvuxna granar. ..."


"Nästan alla tycka vi om att se goda fotografier. Bildalbumen äro därför populära. I de privata klistra vi in våra foton år från år och skaffa oss härmed allt efter som åren gå ett slags summariska dagböcker. Med hyggliga bilder - och för all del också med ganska klena - kunna dessa återuppliva åtskilliga minnen. ..." 


Vet inte vad det var som fick mig att damma av de här två böckerna just nu. Och borra ner mig så djupt i de mest snöklädda bilderna. 

Kanske förbereder sig redan delar av mig inför vintern. Inför den mest svartvita tiden. Trots röda juleljus och gröna granar är ju vintertiden ganska färglös. Mest gråskala. Då gäller det att se alla nyanserna av grått. Lära sig att skilja agnarna från vetet, skilja de djupa blyertsfårorna från vanligt grådask. 

Gråväder. Lyssna på det, det låter faktiskt ganska fint, om man verkligen lyssnar och låter det sjunka in. 

Kanske är det bara mina sprödaste vinterspröt som - med ljus och lykta - letar efter frostig, sedan länge infrusen, inspiration.


"... räven smyger med vinterlång skugga ..."


Nu längtar jag ut! Till doften av grannens tändvätska, till de fortfarande ganska lövklädda träden, till de sista värmande strålarna. I say: Jump!

Vi ses väl där ute?

:)
/helena

ps Bilderna på djuren och vinterskogen är hämtade ur Pärlugglans skog (LT:s förlag 1960) av Hans Lidman. De övriga bilderna kommer från Årets Bilder, ur STF:s bildskörd 1941. Redaktion: Anders Billow. Med förord av Carl-Julius Anrick. Hm, tänk att nästan heta anrik i efternamn. Lite Kul.

Jag har tagit mig friheten att beskära och skapa egna bilder av de gamla, fina fotografierna, men vill ändå ära de som äras bör - fotograferna bakom några av årets bilder 1941.

Så här kommer de: Den ljuvliga bilden på mamman framför skyltfönstret - som så fyndigt kalls för "Delat intresse" - är tagen av Arne Blomgren. Männen som skriver så koncentrerat, med pälsmössorna djupt nerdragna, är fångade av Olof Thaning och står under rubriken: "Auktionsprotokoll". Fotot på mannen med lyktan är taget av Eric Lundquist och går under namnet: "Tidig morgon".

onsdag 27 september 2017

Spår i gräset, del 6


Det var alldeles för sent, när jag skrev det här i söndags kväll. Och jag var alldeles för trött. Troligtvis är det därför som jag inte känner mig helt tillfreds med den här delen. Men, men, livet är ju en gång för alla en berg-och-dalbana, så om det går upp lite sedan, gör det ju inget att jag vinglade ner en aning här. Eller så inbillade jag mig bara, på grund av att jag var trött.

Hade i alla fall sjöutsikt, när jag skrev. Och löven föll för fullt från trädet strax bredvid. De landade nästan aggressivt mot vindrutan. Nästa del kan kanske skrivas utanför bilen? Om indiansommaren håller i sig.

You know the drill, vid det här laget: Länkar till del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5, för er som eventuellt behöver det. Nu, del 6:

Sin gilla gång. Varför säger man så? Att livet går sin gilla gång. Gilla, idag betyder gilla tummar och hjärtan och en genväg till att visa en främling sin uppskattning. Siri läste den kyliga höstdagens heta rubriker på skärmen. Annars gillade hon prasslande nyheter bättre. Braskande, prasslande. Hon hade genast förstått att det var hans dödsannons. Något snörpte till innanför revbenen när hon insåg hur många det fanns, hade funnits, i hans liv som brydde sig om. Hjärtat var tydligt. Inte stort, inte rött - men tydligt. Genombrutet, med svarta kanter. Mot trycksvärtad bakgrund.
Pär hade blivit bestört när hon hade berättat. Den fylliga munnen - som var hennes enda tydliga avtryck i det milda ansiktet - hade gapat. Orden som kom ur den - som var alldeles för välavvägda och välartikulerade för att vara hennes - var för en gångs skulle få och lät mest som ljud. Läten. Hon hade bestämt sig för att gå dit istället. Ta det mellan fyra eller sex eller åtta ögon. Eller tio, om Nina händelsevis också skulle vara hemma. Det var hon inte - hon var i ateljén. Det som kallades för ateljén: Ett litet, men väldigt ljust rum med kokvrå. Jobbade visst dag och natt nu, inför den kommande utställningen. 
Pär undrade om han kunde göra något, kanske följa med till kommissariens beige-inredda tjänsterum nästa gång? -Nej, sa Siri, det behöver du inte. Du behövs bättre här. Hos dina flickor. Han som verkligen hade behövt hjälp - han bakom det genombrutna, sorgkantade hjärtat - var bortom allt sådant världsligt nu. Siri lassade in en sked lasagne till i Lisas lilla mun och mumlade något som Pär tolkade som: -Men det var snällt av dig att fråga.
Kommissarie Johansson hade tänkt om. Det var det första han sa när hon steg in genom dörren till allt det beige. Han ursäktade sig sedan, för sin sena ankomst. Skyllde på frun. -Är du gift, frågade han. Siri skulle ha blivit mycket förvånad om det inte stod det minsta om hennes nuvarande civilstånd - och alla föregående, i hans mapp märkt med det aktuella fallets nummer och dess säkert redan fyndigt, uppdiktade smeknamn. -Nej, inte nu, men jag var det. Två gånger för mycket.
Den långsamt sönderfallande termosen, kom fram igen. Och det ljumma kaffet. Inget sött att doppa den här gången. En skål med gröna, små äpplen stod på skrivbordet. Fast Siri noggrant hade fingrat fram det minsta, bet hon ändå av en större tugga än hon klarade av. Först hade han tänkt be henne titta igenom broschyrerna med nyare bilmodeller, eller det var väl något han tryckt ut från nätet förstås, sedan hade han insett att det förmodligen skulle vara lönlöst. Han höll nämligen med henne nu - ALLA modeller såg likadana ut, lika som bär, oavsett märke och avsändare.
-Men du kan kanske ta hem den här bunten ändå? Du känner kanske igen något - en linje, en kurva, en böj, en speciell liten egenhet någonstans? Du slår mig som en estetisk person. Sa han. Och Siri häpnade. Hur kunde han tro det? Bara för att hon inte klädde sig i beige gardiner? Den här gången kunde hon inte dölja sitt fnissande. Han höjde på de tjocka ögonbrynen en aning, och tillade att det syntes i hennes sätt att betrakta sin omgivning. Siri visste inte om hon skulle tolka det som en komplimang, tog bara emot bunten med bilmodeller och lovade att göra ett försök.
Kanske kände kommissarien ett behov av att ytterligare motivera henne, i vilket fall som helst kom ett tillägg: -Känner att vi måste bena i det här från alla håll, förstår du. De uppenbara ledtrådarna är inte många. Uppenbara ledtrådar, tänkte Siri. Finns det sådana? I så fall tar jag gärna ett helt paket. 
-Var det bara därför som dina uniformerade lakejer höll mina barnbarn vakna? På grund av den röda bilen? Hon hade sagt lakejer med citationstecken runt. -Nej, nej, naturligtvis inte, det var frun som bad mig om dina uppgifter. Jag lovade att kontakta dig så fort som möjligt, och höra mig för om det var okej med dig. -Frun? Undrade Siri, med ett ljudligt frågetecken. -Ja, till den som bragts om livet, förtydligade Peter Johansson. Och tog sig för munnen.


/helena

tisdag 26 september 2017

Är det samma ränder?


Fast jordaxeln är så trött på att snurra och snurra och snurra.
Och snurra.
Utled.
Urled.
Ur led. 


Som lägger sig så bekvämt tillrätta på alla blommorna.
I alla deras olika faser.
Nedbrytande.
Och uppbyggliga.

 
 Är det verkligen samma, gamla ränder som lyser på stjärnorna - som lyser på alla oss andra?


Är det samma svaga strålar som leker med kylskåpet som i fjol?
Orkar de vända blad en gång till, och titta till den glödande oktoberhimlen?
Och åtminstone sända ett snett leende mot november? 

Orkar måsarna runt pappersfyren - som jag i ett felriktat städtag trodde var flugskit - lyfta igen?

Är det samma ränder, som smeker mina händer när de lunkar på över tangenterna?

Är det här samma gamla rader, som solen alltid skriver vid den här tiden? 

Undrar jag.

Och hoppas innerligt att ränderna aldrig går ur.

<3
/helena

måndag 25 september 2017

Nils & Nils & Nils. Och de stora, världsliga frågorna.


-Men om hon har dunjackan på sig nu, vad ska hon då ha på sig när det blir 15 minusgrader!? Mannen svarar med att han tycker att jag ska låta folk ha på sig vad de vill, när de vill. Och visst, självklart har han rätt, men det är en fråga som uppstår i samband med att ha dunjackan på sig nu, när det äntligen har blivit minst femton grader Celsius igen: -När slutade folk att lita på sina egna sinnen? Och ja, just det, glömde visst att säga hej. Hej, på er. Hej, vardag med fint väder. Hej, ont i halsen. Hej, hej.


Vi har visserligen kvällssol där termometern sitter, men solen har inte hunnit komma dit än, när jag läser av arton grader. Visserligen, nej inte igen, vi får försöka med förvisso istället va? Då börjar vi om. Förvisso är det lä intill husväggen, men ändå, det är varmt ute. Mannen tog tunna sommarjackan i morse, samtidigt som jag såg folk med mössa och dunjacka, i 14 graders värme. Det är då jag undrar om vi glömt bort ett sinne eller två, eller tre?



Tittar vi bara i statistiken nuförtiden? Lutar oss mot tabeller och almanackor och för många så-som-det-borde-vara-när-löven-har-blivit-så-här-gula-tecken? Lyssnar på vilsna meteorologer och läser datumet på mjölkpaketen med en precision som skulle göra vilken matematiker som helst grön av avund? Jag bara undrar. När slutade vi sniffa, och sträcka upp fingret i luften (och då syftar jag inte på det långa i mitten...)?


Vi kom ut en liten sväng, till slut, igår. Gick i sakta mak genom kända kvarter. Fast ändå inte så kända som man skulle kunna tro. Rätt som det är hittar man en ny liten vägstump, som glömts bort eller som man har lyckats missa helt. Sådant är mysigt, tycker jag. Upptäcktsfärd på gräsrotsnivå. 


Vi vinkade hejdå till Nils Holgersson (Nils Holgersson kommer till barnen, av Bengt Amundin, 1954) på skolgården och hörde människor låsa sina ytterdörrar om den mörknande söndagskvällen. Och jag ställde en dum fråga till, fast bara tyst till mig själv, för att slippa få något relevant, rationellt snällt svar ifrån mannen.  

 
-Varför har så många människor en jättestor klocka på vardagsrumsväggen nuförtiden? En sådan där i delar, ni vet. Med luft emellan visare och siffror (eller de staplar/pinnar som oftast finns där istället för siffror), ni vet. JÄTTEstora klockor. Varför? För att det är så viktigt att veta vad klockan är hela tiden? För att det är snyggt? För att tiden är dyrbarare än någonsin, och det dyrbaraste man har sätter man på piedestal? Eller på väggen då. Jag bara undrar. 


Världsfrågorna alltså. De stora, stora frågorna. Dunjackorna och jätteklockorna. Kan det finnas något annat att oroa sig över därute, tro? Nä. Jodå, men det är ny vecka och vi måste väl ändå få lov att mjukstarta? 

Tänkte att vi skulle unna oss att landa i lite allvar ändå. Läste lite mer Ferlin i helgen, och fastnade särskilt för den här: Månen är hygglig och lyser, heter den. Hör bara. Skråpuk, var bara tvungen att slå upp det först, för det är andra gången under samma vecka som jag träffar på det ålderdomliga ordet. Ni minns kanske att jag berättade att jag läste om "lussegubba", som gick runt och bjöd på/blev bjudna på fika på Lucia? De kunde visst också ha skråpuk på sig. Vad betyder det då? Jo, mycket ful ansiktsmask. Nu, Nils Ferlin:


Månen är hygglig och lyser
mitt knappnålshuvud i Sahara,
och solen lyser om dagarna;
men hur kommer det sig att jag fryser?

Ty fryser gör jag - rätt ofta,
jag fattige, syndige målarkladd,
fast jag trycker mej in i min rolighets vadd
och min pratsamhets yllekofta.

Ack, bröder - bröder i solen
och knappnålshuvun i månens ljus:
det skuggar en clown i vårt hjärtas hus
sin skråpuk över fiolen.


/dikten är hämtad ur Barfotabarn, 1950
av Nils Ferlin


Jag säger då det. Rolighets vadd. Pratsamhets yllekofta. Han kunde han, Nils. Kan. För orden är odödliga.

<3
/helena

ps Men se där! Ser man på. Grannen har just tänt på utegrillen. Mitt på gräset. Heja, heja alla glada, välfungerande sinnesorgan!

söndag 24 september 2017

Ur soffperspektiv


Det finns ju så mycket annat att hitta på - än att sitta framför en skärm. Tänker på det när jag sitter här vid mitt smuliga tangentbord och konstaterar att jag kanske borde gå ut och ta lite luft istället.

Helgen har innehållit för mycket skärmtid. Filmerna vi såg var inte så bra som vi hoppades att de skulle vara. De gav inget, som man säger. Lämnade inget kvar. Jo, de lämnade en del i övrigt att önska. Lite så. Men ibland, när man inte orkar - när JAG inte orkar - kan det vara bra att utnyttja dötiden genom TV:tablåns ljus.

Har en riktigt dålig helg, hälsomässigt. Det månatliga, ni vet. Och huvudvärk. Och värk på lite alla möjliga andra ställen. Därav en lugn och stilla helg i skärmarnas och stearinljusens sken. Vi har faktiskt läst också. Eller mannen har läst, högt för mig. Plockade ner en gammal bok på måfå bara, en av alla böcker jag köpt enbart för utseendets skull... Djungeln och de dömda (The Jungle and the Damned, 1952) av Hassoldt Davis. Min version är översatt av Birger Hultstrand och tryckt 1959 av Bonniers. Det påpekas på försättsbladen att den här upplagan återger originaltexten utan förkortningar och sammandrag. Början verkar i alla fall lovande:

"Vi visste att detta mörker var Cayenne eftersom bilen hade stannat. Klockan var 22.15, och inte ett enda fönster var upplyst när vi nådde Hôtel des Palmistes.
Vi bultade upp den pyjamasklädde hotellvärden och gick en trappa upp, klivande över åldersstigna hundar. Vi vägleddes av Ruth, som ser i mörker; ljuset i Cayenne släpps automatiskt på 6.10 på kvällen och försvinner igen 10.10, utan att man behöver lyfta en hand för att hjälpa det med en strömbrytare.
Rummet, det svajande, trasiga myggnätet som sett bättre dagar, månskenet genom ett gallerfönster, nattkärlet, möglet, det osande stearinljuset, läderlapparnas kvirrande som ekade under taket av korrugerad plåt, svetten som stack i ögonen och smaken av den, allt detta var besynnerligt skönt igen. De kolonier jag hade bott i var en blandning av detta. Jag var hemma igen i den dävna obekvämlighet som jag gillade. ..."

Visst ger det mersmak? Kanske har jag börjat på samma bok en gång tidigare? Det känns så. Ni vet, jag börjar ofta, kommer inte till alla slut lika frekvent. Men det är ju ändå vägen som är målet, eller hur?

Det finns ju så mycket annat att hitta på, än att titta på TV. Vår älskade, tjocka trotjänare. Tänker på det när jag sitter här vid mitt halvt avskavda tangentbord. A är helt borta, E också. S och R skymtar bara lätt. Och T är bara ett par lagom långa textsjok ifrån att försvinna till de sälla bokstavsmarkerna. Men det gör inget, för jag känner dem ju så väl, vet var de bor. Hittar nästan till deras hemvister i mörkret.

Det hänger nog samman med att det börjar så många bra serier nu, på linjär, gammaldags tablå-TV, det är nog därför jag reflekterar extra över hur mycket annat det finns att göra, för att jag är rädd för att fastna.

Som sagt, det finns så mycket annat, som att grubbla över meningen med livet. Där hörde jag någon sätta kaffet i halsen, tyckte jag. Men, gör ni det? Grubblar ni över meningen med livet? Eller har ni kommit fram till att det inte är någon idé. Eller kanske sitter ni inne med svaret på livets gåta. Sitter och småskrockar nöjt över att just ert liv är fullt av mening. (Något Freudiansk över att jag just skrev gåtta istället för gåta va?). Anyway, jag tror ju att det handlar om något så enkelt som kärlek. I en vidare mening. Och jag misstänker att jag inte är ensam om att tänka så.

Meningen med livet. Drar ofta öronen åt mig när något heter något så pretentiöst. Känner oftast inte alls för att titta på den typen av program. Zappar genast rastlöst vidare - letar efter en repris av den bullriga, sköna familjen Wahlgren - när någon återigen tycker att det är dags att besvara obesvarbara frågor.

Men. Här kommer men:et, som ni väntade på. Men i onsdags hände det. Tog mig en halvtimma och blev glatt överraskad. Men det berodde nog mest på Åsa Moberg. Har alltid haft ett gott och beundrande öga till denna modiga och intressanta kvinna. Och jag blev inte besviken vid den här "sammandrabbningen" heller. Hon säger så mycket klokt. Opretentiöst och klokt. Om livet. Om döden. Om konsten. Om sina förebilder. Om kärleken.

Se avsnitt nummer fem på Play, om ni hinner prioritera det. Och vem vet, kanske sätter jag mig ner och tittar på de resterande avsnitten också. Kanske gör det inte så ont med lite pretto-TV emellanåt, trots allt.

:)
/helena

ps Alexandra Pascalidou. Jag säger bara det. På tal om förebilder. På tal om mod. På tal om alltid lika välformulerad. Läs gärna hennes senaste krönika i Impuls. Varför inte bläddra igenom hela numret när ni ändå är igång? Där finns mycket matnyttigt, för att nämna något: både en ingående, substantiell intervju med Klas Östergren (undrar om han har grävt ner den där gamla skrivmaskinen ännu...?) och ett givande avsnitt som behandlar den gemytliga, framväxande folkrörelsen bokcirklar.

pps Bläddrar lite otåligt framåt i boken som vi just påbörjat, tänker att den kanske bara är full av gamla förlegade synsätt. Full av unkna, rasistiska fördomar, sådana som vi har kommit förbi för länge sedan. Eller? Vet inte om det är en fördel eller inte, att jag hittar en uppgift om att självaste Hemingway ansåg äventyraren och reseskildraren Hassoldt Davis vara ett geni. Ja, mer eller mindre ett geni i alla fall.

Hamnar, som av en ren slump, långt ner på sidan 136: "... - Deras kvinnor! sa patern. Uff! De var ännu besvärligare! En gång hade han till exempel i en indianby upptäckt en tom hydda, som tycktes lämpa sig bra för att hänga upp sovmattan i, men han tvärvände i själva dörröppningen, ty han hade fått syn på symbolerna där. Detta var den hydda som reserverades för de menstruerande kvinnorna, och en man kunde bli dödad för att han gick in där. ..."

fredag 22 september 2017

Kloka ord & djupa raviner. Eller tvärtom.


Vi bara bestämde oss. Det var lite som om blubb-klubben (minns ni den?) inkallade till ett extra viktigt möte. Vi var trötta. Det var sent. Vi hade jobbat. Vi hade annat som egentligen behövde göras. Alltså - gör det bara, bara gör det, särskilt om du inte alls har tid att göra det! (minns ni blubb-klubbens viktigaste devis?).


Vi gjorde det! En utflykt. I närområdet. Bara ett par, tre mil sydväst. Till Mark. Alltså bygden Mark, inte mannen. Mellan Borås och Varberg. Vi åkte till Skene. Blickade ut över kanten på ravinen. Assbergs raviner. Det beskrivs ganska kort och torrt på länsstyrelsens sida. Ingen poesi där inte. Inte minsta lilla naturromantik. Och jag som fick något lyriskt i blick och började tänka på både tomtar och troll. 

Och på John Bauer. För det är tydligen här prinsessan Tuvstarr bor. Åtminstone hennes namne växten: "... Den karakteristiska tuvstarren med sitt extremt tuviga växtsätt förekommer i betade och fuktiga partier. Den har en grön, yvig bladtuva på toppen av en gulnad, halmartad "stjälk" bestående av vissnade växtdelar. I ravinen finns flera meterhöga tuvor av tuvstarr. I Sverige är tuvstarren en relativt ovanlig art. ..." 


Och kanske är hon blyg - Prinsessan T - för jag tror inte att hon kom med på bild. Men det gjorde, förstås, mannen. Ser ni honom? Tur att han tog den orangeröda jackan, annars hade jag aldrig hittat honom där långt borta. Långt bort i fjärran hinner han försvinna medan jag fångar ett äpple eller två. 

Hur jag än höll kameran, vilken vinkel jag än försökte mig på, så kunde den gröna ravinen med sin anrika skönhet, sin av inlandsisen och årtusenden urholkade (i positiv bemärkelse) kraftfullhet, inte låta sig fångas. Gäckande, som man säger. Eller sa då. 

" ... De väldiga vattenmassorna från den bortsmältande isen började gräva sig ner i underlaget. I lösa jordavlagringar bildades mäktiga ravinsystem och i berg bildades djupa dalgångar, s.k. kanjoner. Efterhand, när vattenmassorna grävt sig tillräckligt djupt och när landhöjningen i stort sett avstannat, kom vattendragen i allt större jämvikt med sin omgivning varpå erosionen minskade. Idag flyter vattendragen i regel sakta och lugnt fram i ett slingrande s.k. meandrande förlopp. På många platser i västra Sverige finns sådana ravinsystem, men enbart på några få ställen är mäktigheten och formerna så väl utvecklade och exponerade som just här i Assberg. ..."


Vi frös. Särskilt om händerna. Men vad gjorde det.


En riktigt fin dag; en ljummen sensommardag, en ovanligt varm brittsommardag, en glödande höstdag, en gnistrande vinterdag, eller en dag när allt har börjat om igen - när näktergalen och rosenfinken har harklat sig klart - är säkert allt helt underbart. Särskilt utsikten. 

Synd bara att industriområdet ligger så nära inpå. Brukar i regel inte rekommendera skygglappar, men här kan de komma väl till pass. Man får väl helt enkelt öva sig i den ädla konsten att praktisera så kallat selektivt seende.

Det viktigaste är trots allt att man har trevligt sällskap. Ett varmt hjärta får alla kalla händer att tystna. Har jag hört.

<3
/helena

torsdag 21 september 2017

Spår i gräset, del 5


I skenet av en lyktstolpe, som sagt, skrev jag ner "kladden" till del fem av min spännande skrivövning. Spännande är det, även för mig. Eller kanske framförallt för mig. Spännande att se om jag lyckas uppfylla tanken att skriva den här berättelsen utomhus. Brrr, säger jag bara. Fast jag har förstås redan fuskat. Suttit i bilen - märk väl - med fönstret öppet. Får väl plocka fram tjocktäcke och mössa, om jag ska fullfölja uppgiften. Och bara öppna en smal, smal springa mot frostiga vinterkvällar. Eller så får jag vänta med att skriva slutet till våren. Det är jag nog för nyfiken för, är jag rädd. För jag vet inte så långt i förväg, vad som kommer att hända, har bara ett hum om nästa del. Rätt som det är kanske det bara tar slut: historien, eller mina idéer. Eller både och. Som sagt, vi får se.

För er som behöver komma ikapp, eller påminna er något under vägen, kommer här först länkar till del 1, del 2, del 3 och del 4 av Spår i gräset.

Och nu, del 5:

Ibland glömde hon bort att hon hade ett levande barn. Hon frös. Hon skämdes. Hon blev arg. Hon insåg att hon lät irriterad, när hon frågade varför han undrade. Sedan när brydde han sig om vad hon gjorde, snäste Siri så högt hon vågade.
-Sedan polisen sökt dig här hos oss, och din granne ringt och klagat över att ditt kattskrälle jamar så att det ekar i betongväggarna!!
Pär. Snälla Pär. Eller Päääääär, som Albert brukade bräka fram när han trodde att pojken var utom hörhåll. Päääääär, dum som ett får. Sa Albert och vände på en pannkaka. Här och nu, där hon stod och huttrade i sin tunnaste sommarkofta, skämdes hon över alla gånger hon låtit det bero. Alla gånger hon låtit maken hållas, på pojkens bekostnad. Pär hade aldrig visat att han visste, men det var klart att han gjorde. Han var klok, redan då. Lillgammal. Hade huvudet på skaft. Brydde sig om. Både stora och små. La sig vinn om att inte missa dressyren, med sin hundvalp, en enda gång under hela grundkursen. Fast han bara var elva. Sa man "dressyr" om hundar, eller var det enkom angående hästar? Skit samma. Så var det i alla fall.
Jo, en gång hade han faktiskt skolkat. Eller missat. Men det berodde inte på bekvämlighet eller så, det var för den lilla hundens skull. Valpen hade blivit dålig i magen, av något den inte kunde låta bli att smaka på. Något som legat på marken utmed elljusspåret, där de två gick i ur och skur.
-Han orkar bara inte idag. Han måste vila. Och dricka mycket. Sa pojken, samtidigt som vattenskålen sköljdes skinande ren. 
Runda ögon, lockig päls. Det hade de båda två - valpen och pojken. Pär hade aldrig ställt till med ofog, varken som liten eller som tonåring. Han hade alltid vetat vad han ville. Behövde inte revoltera mot något. Banka sig blodig, och allt det där. Han hade alltid kunnat ignorera Alberts blängande blickar och elaka käft. 
-Han är ändå inte min pappa, brukade han säga, och ändå oftare tänka. Pärs pappa var död. Men Stefans själ fanns väl bevarad i sin sons gestalt. Någonstans innanför de runda, raka ögonen, såg hon alltid Stefan. Samma lockiga, nästan krulliga hår. När det var fuktigt ute blev det extra krusigt. Han liknade ett blomkålshuvud då, när det regnade ute. Det hjälpte inte hur tätt han än drog huvan runt de snälla öronen. Ett blomkålshuvud med två, runda blåbär i mitten. Ett blåbär på var sida om den ärliga näsan.
-Mamma, VAR är du? Ska jag komma och hämta dig? Han lät orolig. Uppriven. Varför svarar du inte? Har du glömt bort laddaren nu igen?
-Nej, Pär. Jag har inte glömt någonting. Och vad sa du? Hade polisen sökt mig - igen? Jag kom ju nyss därifrån. Hon kunde höra de små flickorna hojta i bakgrunden. Stina och Lisa. Fyra och två. Vad gjorde de uppe nu?
-Jag vet inte, något om någon bilmodell, tror jag. Mamma, ska jag hämta dig? Annars måste jag faktiskt lägga flickorna nu. De kunde inte sova, när de märkte att jag inte läste Pippi med samma röst som vanligt. 
-NÄE, NÄE, så låter INTE PIPPI! Stina hade varit bestämd.
-Läser du Pippi för en tvååring, undrade Siri.
-Ja, jo, men bara lite. Hon brukar somna efter ett par rader. Sedan kan Stina och jag beundra alla Pippis upptåg i lugn och ro.
Nu kände hon igen honom. Den varma rösten, som blev ändå varmare när han pratade om flickorna. Han hade alltså redan lugnat sig. Så fort han visste att hon inte var i fara. Fast vad visste han om hennes liv egentligen? Inte mycket. Hon var, minst sagt, snål med personlig information. Värnade sitt privatliv som om det var en helig graal.
-Nej, vännen, du behöver inte oroa dig. Jag är bara ett kvarter bortanför ytterdörren nu. "Kattskrället" ska få sin mat. Och imorgon ringer jag polisen och frågar varför de måste trakassera dig och dina barn. Man kunde ju nästan tro att det var JAG som gjort något dumt. Siri suckade. Pär nöjde sig med det svaret. Men hon blev tvungen att lova att ringa imorgon och berätta hela historien, om mannen med det uppskrapade såret.
-Ring vid åtta, då gör jag välling, för andra gången. 
-Näe du, då sover jag sött. Sa Siri. Förhoppningsvis. Ikväll tänker jag läsa många sidor. Ligger efter, förstår du.
-Nej, det gör jag inte. Har aldrig förstått mig på dig. Men det gör inget. Du är ju ändå inte min riktiga mamma.
De brukade skoja så. För att lätta upp stämningen. Hade gjort så ända sedan, ja, hur länge? Alltid? Länge i alla fall. Så fort de var på väg att börja bråka ordentligt. Höja rösterna och gestikulera. Då brukade han säga det; du är ju ändå inte min riktiga mamma. För att hon skulle bli påmind. Om att han var bräcklig. Om att han var en av dem som hade mist någon när han var alldeles för ung för att mista någon.
-Och du är inte min son, bara en bortbyting. Men jag byter aldrig tillbaka. Sa Siri och sköt upp den tunga porten. Nu frös hon inte längre.



/helena

Letade nya färger


Ibland tröttnar jag på den sedan länge färdiga färgskalan. Ibland tröttnar jag på de tröttsamma, så kallade, nya färgerna som kommer och går snabbare än snabbtåget och ljuset. Då uppfinner jag väl lite "nya", egna nyanser då, tänkte jag rådigt. Och naivt. Och småstolt. Allt i en enda salig blandning, lite som vanligt med andra ord. Och eftersom gult är fint, och inget annat - basta! Ligger den till grund för mina tre nyskapade färger. Solmogengul. Vad sägs om det?


Och lenaste såprentgul.


För att inte tala om: Snällatamedmighemgul.

:)
/helena

onsdag 20 september 2017

Pauskatt


Den här plugghästen kände att hon behövde en paus. Ska snart brygga mig en kanna kaffe, men innan dess vill jag oja mig lite. Över vädret och tingens ordning. Eller i vanlig ordning; oordning. 

Vet inte hur många dagar som det har varit uppehållsväder precis när jag har bestämt att dagen "bara" ska innehålla "inomhustjänst". Och hur många andra dagar jag tänkt att jag skulle få det ena och andra fotograferat, men icke sa Nicke. Kan inte vara lätt att vara meteorolog i dessa ostadiga tider. Bättre att vara en renlärig spåtant då kanske?

Fast det vore väl knasigt att klaga, när man bor i ett land där man - oftast - kan lita på att ens hus står kvar när man kommer hem. Där man slipper oroa sig över att fastna i rasmassor. Eller blir tvungen att fly vädrets mest opålitliga makter hals över huvud. Men visst undrar man ändå lite vart brittsommaren tog vägen? Det var den jag hoppades på, när jag började planera att hinna starta upp ett fotoprojekt redan den här hösten, nu verkar det som att det mesta kanske får skjutas upp till nästa år. Vi får väl se, kanske slutar det regna snart. Kanske blir det en lång, torr, kameravänlig period snart.


Visst är det något med ögonen? Såg ni skillnaden? Mellan tam och vild? Önskar att det gick att tämja vädret så att jag kunde planera in när jag ska bege mig ut på "Den vilda jakten efter Bilden". Men istället läser jag på, om gamla tider.  

Om hur man förr firade ljushögtiden, som vi kallar Lucia, på ett långt mer ingående sätt. Att det ansågs vara en riktig högtid, en ljusfest. Nu skulle mörkrets makter besvärjas. Nu skulle det snart återvända - ljuset. 

Att kvinnorna redan strax efter midnatt började koka kaffe och steka fläsk och annat mer storstilat än vanligt, för att förbereda extra gott att äta just den morgonen. Som de sedan, tidigt tidigt, serverade karlarna på sängen. Det kunde även hända att djuren fick något litet extra då. En skvätt grädde till katten kanske. Att det kunde hända man hällde öl på vårdträdets rötter, som offer, för att hålla sig väl med småfolket, som man trodde bodde i jorden därinunder.

Att det fanns något som de kallade för lussegubbar eller "lussegubba". Karlar som klädde ut sig, fast inte i vita särkar, utan mer åt hållet lösskägg, lumpkläder och fårskinn. Sedan gick de runt från gård till gård för att bjuda på - eller bli bjudna på - "lussebete" av olika slag.

Visste ni att vintersolståndet förr, innan vår kalenderordning, ansågs infalla 13 december? Jo, det är tydligen det som är själva grunden till att firandet - och försiktigheten angående mörkrets makter - började just den natten.

Läser på ett annat ställe, om diktaren som hade sin skrivarlya uppe i en lövkoja i en stor trädkrona. Betraktar ett gammalt foto, där hela familjen står uppställd på gården, alldeles nedanför trädet. Iförda bästa finkläderna, förstås. En stege står uppställd mot stammen. Bara att ta steget.

Nu, kaffe.

<3
/helena

tisdag 19 september 2017

Bakbord


Tänkte muntra upp er lite. Genom att visa upp vårt köksbord. Det har förvandlats till bakbord.

Det var nog bara det. Bara som i bar, som i rumpan bar, alltså.

:)
/helena

ps Och ett filmtips: LION. Vilken bra film. Rekommenderas varmt. Fram med näsdukarna. Dev Patel och Nicole Kidman glänser. Och den lilla pojken är så söt. Såå söt. Hade ingen aning om att det är så många barn som försvinner i Indien. Se den, om inte annat för att få se Nicole Kidman i oförglömlig 1980-tals frisyr och för att påminna er själva om att verkligheten, nästan alltid, överträffar dikten.

måndag 18 september 2017

Här är han ju - poeten


Ferlintallrik nr 2 1982. Så står det på baksidan av tallriken som är tillverkad i bästa benporslin, med klassisk avsändare: Gustavsberg. Design: Professor K.G. Bejemark. Förmånstagare är Nils Ferlin-Sällskapet som ytterligare ökar det årliga Ferlin-priset, står det vidare. Och på framsidan förklaras det att Ferlin står framför Café Cosmopolite på Vasagatan, där Bobergs Centralpost dekorativt speglar sig i rutan. Precis så står det, vid poetens fötter.


Här står han alltså, i egen hög och mager person. Grubblaren. Pessimisten. Romantikern. Humoristen. Cynikern? Ett barn av sin tid? I skuggan av krig. Ordtrollkarlen. Vemodets mästare. Med glimten i ögat.

Plockar fram min fina diktbok. En gång var framsidan säkert blank och ryggen slät. Nu är den blekt och uppfläkt. Men dikterna är lika bra som förr. Även om många av dem är svårmodiga och aningen uppgivna i tonfallet.

Lite svårt att hitta någon liten text som kan muntra upp. Om det inte ska vara själva Goggles då, och den kan ni säkert redan. Försöker hitta något annat. Något lite kul. Den här kanske? Nä. Den som heter "Gammal poet" då? Och börjar med att han sitter på en tavern i kyla och enskildhet? Nä. Men den här då? Lite självironi har väl ingen dött av? Men av "Överansträngning?" kanske. Kan kanske ändå vara bra med lite sund eftertänksamhet, tänker jag. Ja, den här tar vi:

"Överansträngning?
Det är överansträngning förstår jag.
(Man känner ju till min flit.)
Men det rycker åt höger och vänster
och rycker mig hit och dit.

En vän som jag har - en doktor,
han sade mig så och så.
Jag har ont här i mellangärdet
där Bob Fitzsimmons brukade slå.

Det är dåliga nerver, alltså.
(Sånt bär vi ju lite till mans)
- Ska vi ta oss en tripp till Rivieran
eller tripp någon annanstans?

Om man trillat bakut i styrka
och sprattlat sig platt och all:
ska man titta på Leksands kyrka
eller Trollhättans vattenfall?

Är det någon som rekommenderar 
ett billigt och bra pensionat
med kor och kanariefåglar
och gammaldags riktig mat?"


/ur Goggles
Dikter av Nils Ferlin



:)
/helena

Vad har de för rätt att använda vårt land i sitt namn?


Vi tog en promenad på stan, efter att vi varit och röstat. Och nu sitter jag här och känner mig ledsen. Oftast klarar jag att hålla humöret uppe, försöker vara den motpol jag stenhårt tror är enda vägen att vara. Men ibland vill man ju bara ge upp. Liksom lägga sig platt för alla egoister. För alla bortskämda egoister. Jag orkar inte le när jag ser att deras siffror har ökat igen. Orkar inte. 

Jag gjorde i alla fall mitt bästa, röstade för barnen och djuren. För en framtid där alla får plats och bryr sig om. Varandra. Och naturen. En framtid där vi känner att alla har något att bidra med. Där det känns meningsfullt och viktigt att vara den lilla kugge i maskineriet de flesta av oss är satta på jorden att vara. Att vara en kugge som kuggar i och hugger i där det behövs. 

Jag röstade i ett val jag knappt ens tror på. Bara för att jag vill fortsätta att mota de högervänliga/rasistiska Ollarna även i denna grind. Ibland vill man bara ge upp. Men det får man ju inte. För då vinner de. Överallt. Hela tiden. Och våra solidariska hjärtan kan de aldrig nå, får de aldrig nå.

Vad ger dem rätten att använda vårt land i sitt namn? Och vad ännu värre är - vad ger dem rätten att ens ta ordet demokrati i sina munnar? Jag bara undrar. Dessutom verkar de tycka att Sverige är jordens absoluta medelpunkt. Navet. Axeln allt kretsar kring. Vakna upp, säger jag bara! Världen är stor och vi är bara en liten klick som råkat ha turen att få födas just här. Vi som har det så bra har självklart skyldigheter mot de som är mindre lyckligt lottade! Vakna! Nu! Tur att socialdemokraterna fick så pass många röster i alla fall, alltid något.

Nog om det. Tillbaka till det som jag hade tänkt berätta, innan siffrorna räknade ut mitt glada humör för en millimeterkort stund. Lite av vad jag gjort i helgen, helt enkelt.

  1. Röstat för demokratins skull. För miljön. För framtiden. För oss alla. ALLA! - check!
  2. Lämnat in en annan tallrik på second handen. Istället för tallriken jag fann förra helgen, med en poet på. Snart ska poeten få komma upp på köksväggen och förgylla vardagen. - check!
  3. Sett en dålig film och hälften av en film som verkar väldigt bra. - check!
  4. Umgåtts mycket med världens bästa man - tänk att han är min! - check!
  5. Lyssnat på Lindemän. - check!
  6. Skrivit del 5 av Spår i gräset, i skenet av en lyktstolpe. - check!
  7. Gått ett extra kvarter innan jag gick in ikväll, bara för alla stjärnors skull! (Lite oromantisk nog hade jag en nyinköpt förpackning toapapper i handen hela tiden jag gick runt och tittade uppåt...) - check!
  8. Bloggat sent på söndagen. Och tidigt på måndagen. Två till priset av ett liksom. - check!
  9. Önskat er en riktigt bra början på den nya veckan! - check! 

<3
/helena

ps När till och med en gammal stofil som Carl XIV Johan kan tänka sig att prova lite skönt, virkat nytänk, då undrar man verkligen hur det kan finnas så många som vill åka tillbaka i tiden. Som inte förstår att det inte går att gå bakåt. Vi är här nu. Alla vi som bor i det här landet nu, 2017, måste hitta hållbara vägar framåt - tillsammans.

lördag 16 september 2017

Spår i gräset, del 4


Det hade regnat nyss, det verkar som om det alltid har regnat nyss den senaste tiden. Solen låg lågt och förstärkte känslan av frihet. Över gräset, över kullen, över hagen där hästarna betade. Utsikten var, som det brukar heta, bedövande. Efter att vi parerat kokor av hästbajs och fortfarande regnvåta sniglar, som ibland kan vara svåra att skilja från just bajs (dock ej hästbajs), skrev jag del 4 av Spår i gräset.

För er som missat början - på vad jag hoppas ska bli en njutningsfull och spännande berättelse om Siri - kommer länkar till del 1 och del 2 och del 3 här. Nu är det dags för fyran:

Nu ångrade hon att jackan inte var med, trots allt. Den hade inte fått plats, hur hon än knölade och knölade. Böcker tar mycket plats, och de hade hon alltid med sig. Med en bok i handen är du aldrig ensam. Siri tog mödosamt av sig ryggsäcken och ställde försiktigt ner den i gräset, alldeles intill knästrumpans nya, bästa kompis - maskan.
Någon satt vid köksbordet, nedhukad. Nerböjd, säger man väl om huvudet? Nerböjd. Djupt försjunken. Den lilla lampan i fönstret var tänd. Den illrosa skärmen satt som vanligt på sniskan. Idag lutade den åt vänster. Skrev han? För det var väl han? Pusslande han? Löste korsord? Löste livspusslet? De övriga rummen var mörka. Sov hon? Hade hon somnat medan nattsagan lästes? Nalle Puh. Det visste hon förstås inte om det var, men det kändes bra att tänka sig det. Och Nasse. Söta, rara, ängsliga Nasse. 
En smal ljusstrimma från bakre regionen. Ett plötsligt uppkommet toabesök? Förmodligen den lilla. Siri hade lagt märke till mängden läsk som den unga mamman brukade lassa ner i sin kundvagn. Inte bra. För tänderna. För magen. Men det var så mycket som inte var bra, om man skulle ta hänsyn till allt det fick man väl helt sonika låsa in dem - till de fyllde femton eller så. Eller då, i den åldern, var det väl verkligen dags att låsa in dem. Allt som rapporterades i tidningen, alla gruppvåldtäkterna. Själv mindes hon inte att det varit så märkvärdigt att skicka iväg Lovisa på festivaler och andra typer av konserter. Hon hade inte känt sig rädd. Absolut inte. Tyckte bara det var skönt att få ha huset för sig själv en helg. Om Albert, han som vägrade att bli kallad Abbe, hade åkt på jobbresa till någon tysktalande del av världen. Förmodligen till Düsseldorf. Det var oftast dit han åkte, tyckte hon sig minnas. Hon önskade sig alltid en tur till Frankrike, då kunde hon tänkt sig att följa med. Det behövde inte vara Paris, nej helst inte en så stor stad. Helst något mera pittoreskt. En liten sömnig by. Med långa, vindlande vindalar runt omkring.
Det var en period när det nästan kändes som att han bodde där - i Düsseldorf. Det var något mekaniskt. Någon liten del, som tillverkades där. Siri tyckte sig komma ihåg att det började på auch. Auch...någonting. En oumbärlig del för att kunna bygga vidare på vad det nu var han byggde Albert, make nummer två. Nu tittade han upp! Tänk om han såg henne! Hon duckade, vad hon upplevde som blixtsnabbt. Fasiken också. Var hon upptäckt? När hon satt så här på huk, värkte det i vristen. Den som hon hade stukat en gång för mycket. På den tiden när hon brukade springa. På den tiden när hon alltid hade bråttom. Överallt sprang hon. Nästan på stället, för att hålla ångan uppe. Det höll inte i längden, det gjorde det aldrig. Men det visste hon inte då.
Knäna knakade när benen långsamt rätades ut. Ryggen ville förbli böjd. Han - den unga pappan - satt nerböjd igen. I skenet av den rosa lampan, med ett par stearinljus tända som förstärkning. Liljan-ljusstakar. Det visste hon inte heller. Men det kändes fint att tänka sig att det var just sådana som stod upplysta framför honom. Siri hade alltid gillat de stiliga, långa mässingsbladen som slog ut runt lågan. Dags att gå. Hög tid. Hon hade överskridit tidsschemat rejält nu. Fick kanske nöja sig med en snabbdusch istället, annars skulle hon inte hinna ringa till farbror Malle. 
När hon lyfte upp ryggsäcken, från snåret med resterna efter försommarens blåaste blommor, såg hon att det lyste i ytterfacket. Vilken tur att hon kommit ihåg att sätta den ganska skrälliga signalen på ljudlös. -Ja, hallå, viskade hon in i mörkret.
-Mamma!!! Var är du??!!?? Rösten lät hes, samtidigt gäll på något vis. Aggressiv.



/helena