Nils & Nils & Nils. Och de stora, världsliga frågorna.

-Men om hon har dunjackan på sig nu, vad ska hon då ha på sig när det blir 15 minusgrader!? Mannen svarar med att han tycker att jag ska låta folk ha på sig vad de vill, när de vill. Och visst, självklart har han rätt, men det är en fråga som uppstår i samband med att ha dunjackan på sig nu, när det äntligen har blivit minst femton grader Celsius igen: -När slutade folk att lita på sina egna sinnen? Och ja, just det, glömde visst att säga hej. Hej, på er. Hej, vardag med fint väder. Hej, ont i halsen. Hej, hej.

Vi har visserligen kvällssol där termometern sitter, men solen har inte hunnit komma dit än, när jag läser av arton grader. Visserligen, nej inte igen, vi får försöka med förvisso istället va? Då börjar vi om. Förvisso är det lä intill husväggen, men ändå, det är varmt ute. Mannen tog tunna sommarjackan i morse, samtidigt som jag såg folk med mössa och dunjacka, i 14 graders värme. Det är då jag undrar om vi glömt bort ett sinne eller två, eller tre?



Tittar vi bara i statistiken nuförtiden? Lutar oss mot tabeller och almanackor och för många så-som-det-borde-vara-när-löven-har-blivit-så-här-gula-tecken? Lyssnar på vilsna meteorologer och läser datumet på mjölkpaketen med en precision som skulle göra vilken matematiker som helst grön av avund? Jag bara undrar. När slutade vi sniffa, och sträcka upp fingret i luften (och då syftar jag inte på det långa i mitten...)?

Vi kom ut en liten sväng, till slut, igår. Gick i sakta mak genom kända kvarter. Fast ändå inte så kända som man skulle kunna tro. Rätt som det är hittar man en ny liten vägstump, som glömts bort eller som man har lyckats missa helt. Sådant är mysigt, tycker jag. Upptäcktsfärd på gräsrotsnivå. 

Vi vinkade hejdå till Nils Holgersson (Nils Holgersson kommer till barnen, av Bengt Amundin, 1954) på skolgården och hörde människor låsa sina ytterdörrar om den mörknande söndagskvällen. Och jag ställde en dum fråga till, fast bara tyst till mig själv, för att slippa få något relevant, rationellt snällt svar ifrån mannen.  

 
-Varför har så många människor en jättestor klocka på vardagsrumsväggen nuförtiden? En sådan där i delar, ni vet. Med luft emellan visare och siffror (eller de staplar/pinnar som oftast finns där istället för siffror), ni vet. JÄTTEstora klockor. Varför? För att det är så viktigt att veta vad klockan är hela tiden? För att det är snyggt? För att tiden är dyrbarare än någonsin, och det dyrbaraste man har sätter man på piedestal? Eller på väggen då. Jag bara undrar. 

Världsfrågorna alltså. De stora, stora frågorna. Dunjackorna och jätteklockorna. Kan det finnas något annat att oroa sig över därute, tro? Nä. Jodå, men det är ny vecka och vi måste väl ändå få lov att mjukstarta? 

Tänkte att vi skulle unna oss att landa i lite allvar ändå. Läste lite mer Ferlin i helgen, och fastnade särskilt för den här: Månen är hygglig och lyser, heter den. Hör bara. Skråpuk, var bara tvungen att slå upp det först, för det är andra gången under samma vecka som jag träffar på det ålderdomliga ordet. Ni minns kanske att jag berättade att jag läste om "lussegubba", som gick runt och bjöd på/blev bjudna på fika på Lucia? De kunde visst också ha skråpuk på sig. Vad betyder det då? Jo, mycket ful ansiktsmask. Nu, Nils Ferlin:

Månen är hygglig och lyser

mitt knappnålshuvud i Sahara,

och solen lyser om dagarna;

men hur kommer det sig att jag fryser?

Ty fryser gör jag - rätt ofta,

jag fattige, syndige målarkladd,

fast jag trycker mej in i min rolighets vadd

och min pratsamhets yllekofta.

Ack, bröder - bröder i solen

och knappnålshuvun i månens ljus:

det skuggar en clown i vårt hjärtas hus

sin skråpuk över fiolen.

/dikten är hämtad ur Barfotabarn, 1950
av Nils Ferlin


Jag säger då det. Rolighets vadd. Pratsamhets yllekofta. Han kunde han, Nils. Kan. För orden är odödliga.

<3
/helena

ps Men se där! Ser man på. Grannen har just tänt på utegrillen. Mitt på gräset. Heja, heja alla glada, välfungerande sinnesorgan!