Det var alldeles för sent, när jag skrev det här i söndags kväll. Och jag var alldeles för trött. Troligtvis är det därför som jag inte känner mig helt tillfreds med den här delen. Men, men, livet är ju en gång för alla en berg-och-dalbana, så om det går upp lite sedan, gör det ju inget att jag vinglade ner en aning här. Eller så inbillade jag mig bara, på grund av att jag var trött.
Hade i alla fall sjöutsikt, när jag skrev. Och löven föll för fullt från trädet strax bredvid. De landade nästan aggressivt mot vindrutan. Nästa del kan kanske skrivas utanför bilen? Om indiansommaren håller i sig.
You know the drill, vid det här laget: Länkar till del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5, för er som eventuellt behöver det. Nu, del 6:
Sin gilla gång. Varför säger man så? Att livet går sin gilla gång. Gilla, idag betyder gilla tummar och hjärtan och en genväg till att visa en främling sin uppskattning. Siri läste den kyliga höstdagens heta rubriker på skärmen. Annars gillade hon prasslande nyheter bättre. Braskande, prasslande. Hon hade genast förstått att det var hans dödsannons. Något snörpte till innanför revbenen när hon insåg hur många det fanns, hade funnits, i hans liv som brydde sig om. Hjärtat var tydligt. Inte stort, inte rött - men tydligt. Genombrutet, med svarta kanter. Mot trycksvärtad bakgrund.
Pär hade blivit bestört när hon hade berättat. Den fylliga munnen - som var hennes enda tydliga avtryck i det milda ansiktet - hade gapat. Orden som kom ur den - som var alldeles för välavvägda och välartikulerade för att vara hennes - var för en gångs skulle få och lät mest som ljud. Läten. Hon hade bestämt sig för att gå dit istället. Ta det mellan fyra eller sex eller åtta ögon. Eller tio, om Nina händelsevis också skulle vara hemma. Det var hon inte - hon var i ateljén. Det som kallades för ateljén: Ett litet, men väldigt ljust rum med kokvrå. Jobbade visst dag och natt nu, inför den kommande utställningen.
Pär undrade om han kunde göra något, kanske följa med till kommissariens beige-inredda tjänsterum nästa gång? -Nej, sa Siri, det behöver du inte. Du behövs bättre här. Hos dina flickor. Han som verkligen hade behövt hjälp - han bakom det genombrutna, sorgkantade hjärtat - var bortom allt sådant världsligt nu. Siri lassade in en sked lasagne till i Lisas lilla mun och mumlade något som Pär tolkade som: -Men det var snällt av dig att fråga.
Kommissarie Johansson hade tänkt om. Det var det första han sa när hon steg in genom dörren till allt det beige. Han ursäktade sig sedan, för sin sena ankomst. Skyllde på frun. -Är du gift, frågade han. Siri skulle ha blivit mycket förvånad om det inte stod det minsta om hennes nuvarande civilstånd - och alla föregående, i hans mapp märkt med det aktuella fallets nummer och dess säkert redan fyndigt, uppdiktade smeknamn. -Nej, inte nu, men jag var det. Två gånger för mycket.
Den långsamt sönderfallande termosen, kom fram igen. Och det ljumma kaffet. Inget sött att doppa den här gången. En skål med gröna, små äpplen stod på skrivbordet. Fast Siri noggrant hade fingrat fram det minsta, bet hon ändå av en större tugga än hon klarade av. Först hade han tänkt be henne titta igenom broschyrerna med nyare bilmodeller, eller det var väl något han tryckt ut från nätet förstås, sedan hade han insett att det förmodligen skulle vara lönlöst. Han höll nämligen med henne nu - ALLA modeller såg likadana ut, lika som bär, oavsett märke och avsändare.
-Men du kan kanske ta hem den här bunten ändå? Du känner kanske igen något - en linje, en kurva, en böj, en speciell liten egenhet någonstans? Du slår mig som en estetisk person. Sa han. Och Siri häpnade. Hur kunde han tro det? Bara för att hon inte klädde sig i beige gardiner? Den här gången kunde hon inte dölja sitt fnissande. Han höjde på de tjocka ögonbrynen en aning, och tillade att det syntes i hennes sätt att betrakta sin omgivning. Siri visste inte om hon skulle tolka det som en komplimang, tog bara emot bunten med bilmodeller och lovade att göra ett försök.
Kanske kände kommissarien ett behov av att ytterligare motivera henne, i vilket fall som helst kom ett tillägg: -Känner att vi måste bena i det här från alla håll, förstår du. De uppenbara ledtrådarna är inte många. Uppenbara ledtrådar, tänkte Siri. Finns det sådana? I så fall tar jag gärna ett helt paket.
-Var det bara därför som dina uniformerade lakejer höll mina barnbarn vakna? På grund av den röda bilen? Hon hade sagt lakejer med citationstecken runt. -Nej, nej, naturligtvis inte, det var frun som bad mig om dina uppgifter. Jag lovade att kontakta dig så fort som möjligt, och höra mig för om det var okej med dig. -Frun? Undrade Siri, med ett ljudligt frågetecken. -Ja, till den som bragts om livet, förtydligade Peter Johansson. Och tog sig för munnen.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar