Det hade regnat nyss, det verkar som om det alltid har regnat nyss den senaste tiden. Solen låg lågt och förstärkte känslan av frihet. Över gräset, över kullen, över hagen där hästarna betade. Utsikten var, som det brukar heta, bedövande. Efter att vi parerat kokor av hästbajs och fortfarande regnvåta sniglar, som ibland kan vara svåra att skilja från just bajs (dock ej hästbajs), skrev jag del 4 av Spår i gräset.
För er som missat början - på vad jag hoppas ska bli en njutningsfull och spännande berättelse om Siri - kommer länkar till del 1 och del 2 och del 3 här. Nu är det dags för fyran:
Nu ångrade hon att jackan inte var med, trots allt. Den hade inte fått plats, hur hon än knölade och knölade. Böcker tar mycket plats, och de hade hon alltid med sig. Med en bok i handen är du aldrig ensam. Siri tog mödosamt av sig ryggsäcken och ställde försiktigt ner den i gräset, alldeles intill knästrumpans nya, bästa kompis - maskan.
Någon satt vid köksbordet, nedhukad. Nerböjd, säger man väl om huvudet? Nerböjd. Djupt försjunken. Den lilla lampan i fönstret var tänd. Den illrosa skärmen satt som vanligt på sniskan. Idag lutade den åt vänster. Skrev han? För det var väl han? Pusslande han? Löste korsord? Löste livspusslet? De övriga rummen var mörka. Sov hon? Hade hon somnat medan nattsagan lästes? Nalle Puh. Det visste hon förstås inte om det var, men det kändes bra att tänka sig det. Och Nasse. Söta, rara, ängsliga Nasse.
En smal ljusstrimma från bakre regionen. Ett plötsligt uppkommet toabesök? Förmodligen den lilla. Siri hade lagt märke till mängden läsk som den unga mamman brukade lassa ner i sin kundvagn. Inte bra. För tänderna. För magen. Men det var så mycket som inte var bra, om man skulle ta hänsyn till allt det fick man väl helt sonika låsa in dem - till de fyllde femton eller så. Eller då, i den åldern, var det väl verkligen dags att låsa in dem. Allt som rapporterades i tidningen, alla gruppvåldtäkterna. Själv mindes hon inte att det varit så märkvärdigt att skicka iväg Lovisa på festivaler och andra typer av konserter. Hon hade inte känt sig rädd. Absolut inte. Tyckte bara det var skönt att få ha huset för sig själv en helg. Om Albert, han som vägrade att bli kallad Abbe, hade åkt på jobbresa till någon tysktalande del av världen. Förmodligen till Düsseldorf. Det var oftast dit han åkte, tyckte hon sig minnas. Hon önskade sig alltid en tur till Frankrike, då kunde hon tänkt sig att följa med. Det behövde inte vara Paris, nej helst inte en så stor stad. Helst något mera pittoreskt. En liten sömnig by. Med långa, vindlande vindalar runt omkring.
Det var en period när det nästan kändes som att han bodde där - i Düsseldorf. Det var något mekaniskt. Någon liten del, som tillverkades där. Siri tyckte sig komma ihåg att det började på auch. Auch...någonting. En oumbärlig del för att kunna bygga vidare på vad det nu var han byggde Albert, make nummer två. Nu tittade han upp! Tänk om han såg henne! Hon duckade, vad hon upplevde som blixtsnabbt. Fasiken också. Var hon upptäckt? När hon satt så här på huk, värkte det i vristen. Den som hon hade stukat en gång för mycket. På den tiden när hon brukade springa. På den tiden när hon alltid hade bråttom. Överallt sprang hon. Nästan på stället, för att hålla ångan uppe. Det höll inte i längden, det gjorde det aldrig. Men det visste hon inte då.
Knäna knakade när benen långsamt rätades ut. Ryggen ville förbli böjd. Han - den unga pappan - satt nerböjd igen. I skenet av den rosa lampan, med ett par stearinljus tända som förstärkning. Liljan-ljusstakar. Det visste hon inte heller. Men det kändes fint att tänka sig att det var just sådana som stod upplysta framför honom. Siri hade alltid gillat de stiliga, långa mässingsbladen som slog ut runt lågan. Dags att gå. Hög tid. Hon hade överskridit tidsschemat rejält nu. Fick kanske nöja sig med en snabbdusch istället, annars skulle hon inte hinna ringa till farbror Malle.
När hon lyfte upp ryggsäcken, från snåret med resterna efter försommarens blåaste blommor, såg hon att det lyste i ytterfacket. Vilken tur att hon kommit ihåg att sätta den ganska skrälliga signalen på ljudlös. -Ja, hallå, viskade hon in i mörkret.
-Mamma!!! Var är du??!!?? Rösten lät hes, samtidigt gäll på något vis. Aggressiv.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar