tisdag 30 juli 2013

Empire State Building är inte bara ett hus


Vi har just läst ut en bra bok - mannen & jag. Högläst ut en bra bok. Ibland tar vi oss tid till det, turas om att läsa så inlevelsefullt vi kan ända tills den andre säger; - Nu räcker det. Lagom inlevelsefullt räcker.


I sprillans nya ELLE Interiör läser jag att orange och blå är så inne så. De kulörerna är visst på inredningspaletten nu och jag som alltid har älskat orange. Fast oftast i kombination med grönt. Det är först på senare år som jag har upptäckt hur bra den O-så-snygga färgen blir ihop med blått. Gärna turkos, eller jeansblått.


- Jag minns inte att det var såå kul att leka med dockskåpsgrejerna, säger jag till mannen.


- Fast det är klart, en repig diskbänk har vi ju redan. Och en tom ugn.


Allt medan grönskan utanför växer sig vild och vacker - i alla fall vild - tänker jag i en och samma mening på att jag tycker så mycket om böcker som utökar mitt ordförråd också och att kuddfodralen som inhandlades för över ett år sedan äntligen har fått lägga sig tillrätta i soffan. Fast jag funderar fortfarande på om vi inte ska ha dem i köket istället, kanske ihop med den där broderade loppiskudden. Om jag kan hitta den vill säga.


Hitta den bland allt det andra vilda och vackra. Som växer inomhus. Och sedan säger mannen en så kul sak - om dockskåpspappan. Men det får vi ta en annan gång.

:)
/helena


ps " Författaren Erik Steinbeck och hans hustru, konstnären Winnie Mason, kommer till New York med 'fyra fullpackade koffertar och två tomma hjärtan'. Sjutton månader tidigare har deras 4-åriga dotter Sarah rövats bort av en okänd man och är sedan dess spårlöst försvunnen. Erik försöker skriva en ny roman, Winnie målar gång på gång bilder av det ögonblick då deras dotter försvann. De talar knappt med varandra. Det är en varm höst på Manhattan då en mängd märkliga sammanträffanden kommer att styra deras liv i en oväntad riktning. ... " Så står det på baksidan av "Maskarna på Carmine Street" av Håkan Nesser.

måndag 29 juli 2013

Skratt-i-magen-poesi!


När man är så där riktigt glad så att man inte riktigt vet vad man skall göra av allt - det glada. Då kan det vara bra att ha något skrivdon lättillgängligt. Ja, jag är medveten om att det där lät som att jag är född på stenåldern och att jag med skrivdon menar en gåspenna och ett bläckhorn. Och det gör jag förstås också eftersom jag - som ni vet - har svårt att hålla mig borta från drömmar om svunna tider...

Men jag menar också alla former av skrivhjälpmedel. Allt från diverse paddor och klösbrädor till helt vanliga, alldeles opixliga pennor och knattriga skrivmaskiner. Bara man får skriva ner det man känner. Om man är glad. Eller oglad för den delen. Men jag vill bestämt hävda att den där gamla myten om den lidande konstnären, poeten, definitivt är just det - en myt. Det finns inget som säger att man inte kan skapa de allra mest givande alstren med ett leende på läpparna. Det tycker jag att Noras ord bevisar!


Solen värmer mitt ansikte,
löven vajar i vinden.
Man kan höra fåglarna sjunga,
och bäcken brusa.
Jag känner mig lätt som en fjäder,
när jag springer i gräset.
Blommorna doftar,
och humlorna surrar.
Skrattet bubblar inom mig,
för med dig är allting möjligt.


/av Nora Svensson





:)
/helena

ps  Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 3: 'Poesi är aldrig ute'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 4: '(T)ankfull'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 5: 'Regnets (och Johns) onomatopoesi'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 6: 'Kort och precis poesi'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 7: 'God Ny poesi!'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 8: 'Får det lov att vara lite poesi?'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 9: 'Blink-blink blinkande poesi'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 10: 'Ett kärleksfullt, och poetiskt, band'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 11: 'Var rädd om (j)orden!'

söndag 28 juli 2013

Och nu finns hon vid hans sida


Han hette Andreas. Han var sjuksköterska och hon var kär. Hon var väl 11 år ungefär. Och låg på sjukhus.

Där han var kändes allt lite lättare. Hon ställde tusen frågor om en miljon saker som säkert var urtråkiga för en vuxen att svara på, eller kanske inte, för hon såg att de log när de inte trodde att hon såg. Inte bara han alltså utan även hans kvinnliga kollegor. Då när hon smög sig in på sköterskeexpeditionen för att få en glimt och en pratstund. Mellan alla dygnets temptagningar och andra onödiga avbrott från allt som man tycker är viktigare när man är elva år.

- Men jag tycker egentligen bättre om Anna, sa hon när han frågade om hennes namn. Anna som var hennes andranamn.
- Då bestämmer vi att jag kallar dig för det då, log Andreas. Och hon log tillbaka med hela sitt koketterande lilla jag. Långt innan hon hade minsta aning om vad det ordet betydde.

På avdelningen där hon låg fanns också Simon. Pojken utan hår. Han som inte alls åkte hem som de sa, utan istället åkte långt bort.

Och den tonåriga smala tjejen som var tvungen att andas in sådan där ångande luft varje dag. När lampan släcktes hände det att hon grät.

En barnvagn drogs ofta fram och tillbaka längs den långa korridoren. Pojken som låg i hade svårt att somna på grund av alla de kliande utslagen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ibland somnade han.

Flickan med långt ljust hår verkade ofta så tjurig. Flickan som var kär i Andreas trodde att den ljusa flickans dåliga humör mest berodde på att hon inte fick äta godis.

Louise - kan hon ha hetat så? Den lilla i rummet längst bort. Hon som hade benet i paket. Ett "paket" som dessutom var upphängt i luften i någonslags skräckinjagande metallställning. Den lilla skulle helst ligga rätt så stilla hela dagarna, därför blev biträdena extra glada om någon ville hålla henne sällskap en stund. Vår mörkhåriga elvaåring brukade ta med ett spel till hennes sängkant. Musfällan kan det ha hetat - sällskapsspelet. Det var i alla fall tålamodsprövande och krävde djup koncentration i kombination med bra finmotorik, men det visste förstås ingen av de båda små då.

Någon hade en mamma som hette Margareta, som kunde rita. Som tidsfördriv skissade hon unga ansiktsdrag på vita blad. En del av bladen fick hon signera.


Och nu hänger hon som är jag vid mannens sängsida. Mannen som heter något heelt annat än Andreas.
:)
/helena


ps Om den lilla brådmogna - kanske t.o.m. lite lillgamla - flickan lämnade ett lika outplånligt intryck, avtryck, hos den manliga sjuksköterskan vet jag ingenting om, men jag vet att han fortfarande mindes vad hon hette när de åter råkade befinna sig på samma ställe under sjukhusets vidsträckta tak när hon precis skulle fylla 18 år.

lördag 27 juli 2013

Ett vackert infall


Sorry guys, men min hjärna blir så trög av värmen. Det känns som att allt därinne - i huvudet - blir liksom trögflytande när graderna stiger över 25, så det är därför som det kan verka som att jag har övergivit er. Men det har jag inte. Såklart inte.


Det är inte det att jag saknar idéer, tvärtom, det är bara så svårt att få ordning på alla tankar som flyter runt där inne i den - uppenbarligen inte - helt tomma bollen. En idé som jag håller på och bollar med mig själv om, kallar jag för "Vackert förfall". Så idag när vi var nära att bara helt sonika köra förbi den här cykeln, var jag bara tvungen att föreviga den. För på något sätt är varje liten defekt detalj vacker. Se bara på ekrarna i bakhjulet - hur de slingrar sig likt en ivrig bukett stålblommor.

Den som har förlorat sin kära tvåhjuling kanske däremot inte är lika förtjust...


Om en eventuell ägare till äventyrs skulle läsa här just nu så kan jag meddela att ditt stackars - vackra! - cykellik står och vilar sig utmed järnvägen strax utanför kyrkogården som ligger mittemot. Passande nog.


Ni kanske inte tycker det känns så uppmuntrande eller spännande att jag drar med er in på en begravningsplats när jag nu snabbsticker in mina sommarslöa tangentbordsfingrar efter någon dags bortavaro, men faktum är att det är en av de skönaste platserna i stan, en het dag. Med alla sina stora svalkande skuggbringande trädkronor. - Det är väl det här eller ett dopp eller att ställa sig en stund inne på kylavdelningen på ICA, sa jag till mannen medan vi vandrade runt bland det lummiga lugnet. - Att välja på om man vill försöka kyla ner sig menar jag.


- Mm, sa mannen, medan jag plåtade ett rinnande vatten. Plåtade som ett rinnande vatten?


För ärligt talat var skulle man hitta ett vackrare förfall än just på en kyrkogård? Och då menar jag inte på ett makabert sätt. Utan på ett poetisk sätt. Se bara på den gamla kranen! Som en ärgad blomma (den också...) ser den ut att växa rakt upp ur stenen.


Sedan är det så roligt också, med den här alldeles speciellt fridfulla platsen, för här bor det några alldeles förfärligt söta små individer. Söta och snabba. De går aldrig att fånga på bild. - Man skulle nog behöva para dem med en flock sengångare (lever sengångare i flock?), sa mannen. - För att de skulle få ett tillräckligt makligt tempo för att låta sig fångas. På bild alltså.


Kaniner. Små små dvärgkaniner är det vi pratar om. Tydligen är det några tama som har smitit ut ur sina trädgårdsburar för några år sedan. Jag läste det någonstans. Och nu kan man se dem lite varstans, runtomkring, i stadens parker. Eller se dem och se dem. Mest blir det ju på förfärligt långt håll. Eller bakifrån då. Som en liten snabbt yrande vit fläck ser man de små kaninbakarna försvinna i fjärran. Eller åtminstone in i närmsta buskage.


Sedan var det slut på dagens korta utflykt. Och slut på alla små korta, sega, trögflytande tankar också. Men innan allt "släcktes ner" däruppe så jag hann undra vad alla poetiska tankar som poppar upp ska vara bra för egentligen. Ibland känns de liksom bara så bortkastade, i den här världen. den här världen. Om ni förstår hur jag menar.

:)
/helena


ps Sia:s Citron/lakritsglass! En poetiskt god glass! Eller varför inte Hallon saltlakrits? Mums för att hålla saltbalansen, som jag varmt kan rekommendera. Varmt var ordet.

pps På poeter.se hittade jag några geografiskt närliggande rader. Vet inte riktigt vad jag tycker om dem, men jag tycker i alla fall mycket om att Wijndrufsbron får plats där bland raderna.

torsdag 25 juli 2013

"Staring At The Sun"


" ... There's an insect in your ear
If you scratch it won't disappear
It's gonna itch and burn and sting
You wanna see what the scratching brings
Waves that leave me out of reach
Breaking on your back like a beach
Will we ever live in peace? ... "
 

:)
/helena

ps Gillar låten, texten, hela texten, rösten!, videon - särskilt Bonos dans i stormönstrad (är det apelsiner?!) skjorta gillar jag.

tisdag 23 juli 2013

Att komma in i garderoben


När min mamma var i utrensningstagen för ett tag sedan frågade hon mig; - Vill du ha din gamla dockgarderob? - Finns den kvar?! undrade jag. - Ja, jo det tror jag nog att jag vill, fortsatte jag förvånat.

I mitt minne var den betydligt mindre och röd och utan något speciellt motiv. Vilken tur att minnet sviktar ibland - för gissa om jag fick en glad överraskning när den såg ut så här! Med värsta skönaste retro-babe:n utanpå. Och hunden som också är så gullig. Kul att det är just en pudel, de är så stilistiskt snygga! Jag gör gärna en hel pudel när jag kapitulerar inför det här fina motivet! (Vet ni förresten var det uttrycket kommer ifrån? - om inte kan jag rekommendera en läsrunda inne på wiki's Pudel-sida. Maken till välgjord och genomarbetad artikel har jag aldrig skådat! Mumma för Pudel-lovers!)

Fast egentligen handlar det inte om någon hund, utan om en häst. Osby-hästen. En liten lokalt producerad trähäst som blev BRIO:s allra första leksak 1907.

Läs gärna mer här om historien som börjar redan på 1800-talet med en pojke - Ivar Bengtsson - som upptäckte att han var bra på att sälja spånkorgar...

För det är förstås BRöderna Ivarsson i Osby som står bakom den lilla näpna dockgarderoben. Vet inte när den är tillverkad, men jag måste i alla fall ha fått den någongång i slutet på 70-talet eller kanske precis i början på 80-talet. Minns att Sindy bodde därinne då. Inte bara hennes kläder alltså utan hela hon. Stackarn, helt utan fönster. Och luft. Men nu har hon i alla fall fått komma ut. Ur garderoben.

En massa andra saker har fått komma in. I garderoben. Så innan jag kan bestämma mig för vad och var jag ska ha den. Och vad jag ska ha den till, så måste det bli en riktigt stor garderobsrensning. Dock i mini-format. Och mini-formatsstädning är nog det bästa jag vet. I städväg alltså.

:)
/helena


ps Om man greppar försiktigt i den lilla gula knoppen och glipar lite på dörren bakom Babe:n så ser man en - båt. Pappa hade en gång en båt som han (eller var det kanske farfar?) hade gjort i slöjden, nu har jag den. Vi får väl se om den fortfarande är sjöduglig.

måndag 22 juli 2013

Ett endaste litet instagram


Om jag hade haft instagram, så hade jag nog lagt ut de här halvbra mobilderna där och skrivit något kort, koncist och lite småklatchigt i stil med; "Idag gick jag i barndom, imorgon börjar jag leka med mitt gamla dockskåp igen och om vad som händer i övermorgon vågar nog inte ens de allra modigaste spådamerna spekulera."

Men nu har jag ju inte instagram. Som tur är.
:)
/helena

lördag 20 juli 2013

Knästrumporna bak och fram


Har jag nämnt att jag älskar återanvändning?

Jag tror att jag har det...

...och handen som tog sig tid att spara knästrumpsförpackningen för att sedan klippa ut den här alldeles lagom stora kartongbiten, som passar så perfekt till att skriva ner handlingslistan på, den tyckte jag också mycket om. Tycker om. Så mycket tycker jag om den där handen och dess kära kråkfötter så att jag har sparat på den här lilla lappen i många år nu. Jag kan nog aldrig slänga den.

:)
/helena


ps Om, jag menar verkligen om, jag skulle skaffa mig en tatuering så skulle ett av motivalternativen som noggrant skulle tas i beaktande definitivt inbegripa denna lilla lapp, med dess raka vardagspoesi. Skriven av den raraste av svärmödrar. Med ett litet gräddfilstillägg gjort av hennes son längst ner, i blyerts. En kombitatuering! Två skrivstilar, en i modigt blått bläck och en i försiktigare grafitgrått.

Jag skulle kunna tänka mig att sätta den så där på överarmen som konstnären Helene Billgren har satt sin. Sin handlingslista. Fast hon kanske inte har den kvar längre? Tyckte i och för sig att jag såg hennes tatuerade arm skymta förbi inne hos dottern Elsa för ett tag sedan, men jag undrar om inte listan hade blivit överkryssad? Färdighandlat där då kanske?