Alldeles apelsingult kakel

Det andra lilla kortet har stått i köket i en evighet. Minst. Vet inte vem konstnären är tyvärr. Eller fotografen? För det skulle kanske kunna vara så att förlagan till vykortet inte alls är någon målning utan istället ett kolorerat fotografi?

Vet varken var, eller när, jag köpte det. Vet bara att jag aldrig verkar kunna se mig mätt på detta miniatyrmotiv. Älskar varenda liten kvadratmillimeter av det! Ända nerifrån gentlemannens elegant utsträckta skospets och hela vägen upp till...

...den unga damens klädsamt och naturligt? rodnande kinder! Och så allt däremellan! Stegen, stråhatten, mustaschen, leendena, den blå/vita kråsblusen, det rart oregelbundna staketet.  Osv. osv.

Det passar så bra att vila ögonen en stund, hos det väna paret, de där puttrande minuterna när vattnet banar sin förvandlingsväg ner i kaffepannan.

Varje gång jag ser på den, vykortstavlan, så grottar jag ner mig i någon liten detalj. Hennes hand så avslappnad, trygg på hans axel. Hans stadiga hand om hennes midja.

Ibland upptäcker jag något nytt. Som hennes långa, knappt skönjbara, halsband.

Jag har alltid tänkt att när/om tillfälle dyker upp att helt omvandla färgskalan i köket så ska jag använda mig av färgerna på kortet. Tänk er ljust himmelsblåa hyllor upptill och sedan milt, milt ängsgröna luckor nertill. Mitt emellan dem - det piggaste apelsingula kakel som man kan tänka sig. Därtill trädstamsmörka detaljer, kanske på fogen och lådhandtagen?

Självklart ska det också göras plats för några halmhattsnyanserade objekt och ett par förklädsblomskulörta saker, innan köket kan kalla sig för färgfärdigt.

:)
/helena


ps Jo, jag fattar att det frukt- och kvinnobärande trädet egentligen är ett äppelträd. Ett ståtligt äppelträd som härbärgerar de mest utsökt guldfärgade äpplen. Men det är trots allt alldeles apelsinfärgat kakel som jag ser framför mig i mina allra livligaste köksdrömmar. Så apelsingult it is!