Till Nästanvartsomhelststad

Det räcker ofta att vända lite lätt på klacken och låta den korta näsan peka ut vägen, så ser man något som man aldrig sett förut. Det var nämligen med flit, och viss beräkning, som jag inte skrev "Till Långtbortistadien". Man behöver inte åka långt bort för att upptäcka något nytt.

Idag såg jag på lekplatsen, som finns här strax utanför fönstret, med nya ögon.

Ofta har jag klagat på den. En hel del sedan den kom till faktiskt. Mest för att jag tycker att barnen inte behöver ha så många tillrättalagda platser att leka på. De hittar vägar för leken ändå.

Ofta har jag gnällt för att jag tycker att man kunde förvandlat, förvaltat, den tidigare plana plätten här utanför till något som kunde tilltala alla. Eller åtminstone många. Varför inte anlägga en lagom opretentiös trädgårdspark, för alla som vill känna på myllan mitt i betongstaden? Barnen skulle säkert också uppskatta den.

Jag tänker mig; bärbuskar, blommande perenner, äppelträd och några få, men ihärdiga, färsksådda grönsaker. Vi ni som kan ligga på knä skulle få turas om att rensa ogräs och vi andra skulle väl få försöka sköta grönskans vätskebalans, på ett hyfsat bra sätt.

Ofta har jag funderat så där. Fram och tillbaka. På varför det finns så många fix och färdiga platser till barnen? De har ju sin fantasi - världar där allt kan förvandlas från något alldagligt och trivialt till något magiskt tilltalande, på bara några sekunder. Är det inte vi - lite s.k. vuxnare - med något mindre livlig fantasi, som skulle behöva lite mer hjälp på naturtraven? Lite mer fantasifulla allmänningar. Gärna med skördevänligt innehåll. Och gärna ljuvligt doftande!

Men igår såg jag ut på barnen som gungade högt, långt över marken, och sa till mannen att; - sämre utsikt än över en flitigt använd lekplats kan man ju faktiskt ha.


:)
/helena


ps Staden på det lilla Rörstrandsfatet är Mariestad. Där har jag bara varit ett par gånger, så den staden skulle jag kunna tänka mig att utforska lite närmare. Någon gång. Kanske.

Initialerna O.D. som finns på baksidan av fatet, läser jag mig till - inne på signaturer.se - tillhör Oskar Dahl. Konstnär och mönstertecknare, född i Lidköping 1902. Efter studier i Lidköping, Göteborg och Italien anställdes han 1926 som dekortecknare på Kosta Glasbruk. Till och från i olika långa perioder jobbade Oskar Dahl på Rörstrand (Lidköpings porslinsfabrik). De sista, dryga, 20 åren av sitt yrkesverksamma liv spenderade han där, på Rörstrand. Ända fram till sin död 1966.

"... Oskar målade främst dekorer på urnor, vaser och fat. Det kunde vara stads- eller landskapsmotiv, eller motiv för speciella ändamål. Han ritade bl. a. en servisdekor för Svenska Amerikalinjen och Sveriges kvinnor. ..."