Sorry guys, men min hjärna blir så trög av värmen. Det känns som att allt därinne - i huvudet - blir liksom trögflytande när graderna stiger över 25, så det är därför som det kan verka som att jag har övergivit er. Men det har jag inte. Såklart inte.
Det är inte det att jag saknar idéer, tvärtom, det är bara så svårt att få ordning på alla tankar som flyter runt där inne i den - uppenbarligen inte - helt tomma bollen. En idé som jag håller på och bollar med mig själv om, kallar jag för "Vackert förfall". Så idag när vi var nära att bara helt sonika köra förbi den här cykeln, var jag bara tvungen att föreviga den. För på något sätt är varje liten defekt detalj vacker. Se bara på ekrarna i bakhjulet - hur de slingrar sig likt en ivrig bukett stålblommor.
Den som har förlorat sin kära tvåhjuling kanske däremot inte är lika förtjust...
Om en eventuell ägare till äventyrs skulle läsa här just nu så kan jag meddela att ditt stackars - vackra! - cykellik står och vilar sig utmed järnvägen strax utanför kyrkogården som ligger mittemot. Passande nog.
Ni kanske inte tycker det känns så uppmuntrande eller spännande att jag drar med er in på en begravningsplats när jag nu snabbsticker in mina sommarslöa tangentbordsfingrar efter någon dags bortavaro, men faktum är att det är en av de skönaste platserna i stan, en het dag. Med alla sina stora svalkande skuggbringande trädkronor. - Det är väl det här eller ett dopp eller att ställa sig en stund inne på kylavdelningen på ICA, sa jag till mannen medan vi vandrade runt bland det lummiga lugnet. - Att välja på om man vill försöka kyla ner sig menar jag.
- Mm, sa mannen, medan jag plåtade ett rinnande vatten. Plåtade som ett rinnande vatten?
För ärligt talat var skulle man hitta ett vackrare förfall än just på en kyrkogård? Och då menar jag inte på ett makabert sätt. Utan på ett poetisk sätt. Se bara på den gamla kranen! Som en ärgad blomma (den också...) ser den ut att växa rakt upp ur stenen.
Sedan är det så roligt också, med den här alldeles speciellt fridfulla platsen, för här bor det några alldeles förfärligt söta små individer. Söta och snabba. De går aldrig att fånga på bild. - Man skulle nog behöva para dem med en flock sengångare (lever sengångare i flock?), sa mannen. - För att de skulle få ett tillräckligt makligt tempo för att låta sig fångas. På bild alltså.
Kaniner. Små små dvärgkaniner är det vi pratar om. Tydligen är det några tama som har smitit ut ur sina trädgårdsburar för några år sedan. Jag läste det någonstans. Och nu kan man se dem lite varstans, runtomkring, i stadens parker. Eller se dem och se dem. Mest blir det ju på förfärligt långt håll. Eller bakifrån då. Som en liten snabbt yrande vit fläck ser man de små kaninbakarna försvinna i fjärran. Eller åtminstone in i närmsta buskage.
Sedan var det slut på dagens korta utflykt. Och slut på alla små korta, sega, trögflytande tankar också. Men innan allt "släcktes ner" däruppe så jag hann undra vad alla poetiska tankar som poppar upp ska vara bra för egentligen. Ibland känns de liksom bara så bortkastade, i den här världen. På den här världen. Om ni förstår hur jag menar.
:)
/helena
ps Sia:s Citron/lakritsglass! En poetiskt god glass! Eller varför inte Hallon saltlakrits? Mums för att hålla saltbalansen, som jag varmt kan rekommendera. Varmt var ordet.
pps På poeter.se hittade jag några geografiskt närliggande rader. Vet inte riktigt vad jag tycker om dem, men jag tycker i alla fall mycket om att Wijndrufsbron får plats där bland raderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar