Dödskul

Om det är så som vissa säger - att allt hänger på själva inramningen - så började detta helt rätt.

Alla var där.

Alla!

Nej, just det. Inte riktigt alla.

Så, vad skulle vi då få se? Vad skulle hända liksom? Frågorna hopade sig nästan lika mycket som folksamlingen.

Men vi tar det väl ifrån början. Alltihop började faktiskt med två kvinnor - Göta och Birgitta - två kvinnor som inte är kvinnor i just de här specifika fallen, utan en stadsdel och en kyrkogård.

?!?

Hur hippt låter då detta på en skala? tänker ni kanske nu, men vänta lite med att dra era nöjeslystna öron åt er, för de här två - vid första anblicken något seriöst lagda kvinnorna - kunde bjuda på mer show än man först kunde ana.

Först bjöds vi på allsång, förlåt körsång. Inget konstigt med det, förutom att körledaren var...

...död. Stendöd. Sedan många är tillbaka. Men denne musikens missionär lever säkert kvar i mångas minnen. Och hans insatser för musiklivet - både i vår lilla stad - och vidare på andra ställen. Stenen ovan tillhör dock en annan döing - Anna Geete.

Här högst levande gestaltad av en av de mycket duktiga skådespelarna i TeaterAda. Jag fick intrycket att Anna Geete - också känd som Grefvinna Hamilton - måste varit en mycket livfull kvinna när hon vandrade här på jorden. Hon brann för sitt yrke som översättare av bl.a. poesi. Skrev själv gjorde hon också, så gott hon hann. Mycket av sin tid fick hon annars ägna åt att följa med sin man till olika mer eller mindre gudsförgätna platser...

Mannen - Gustaf Geete var nämligen provinsialläkare och fick följa sitt kall dit patienterna fanns helt enkelt. Mannen på bilden ovan är inte Doktor Geete. Det är en poet. Ser ni inte det?

Visst är det något alldeles speciellt ändå med alla dessa tillställningar där man ofta hamnar längst bak? Ibland måste man bara ta en paus och begrunda - och beundra? - några fötter istället.

För att sedan med fullt fokus gå tillbaka till själva huvudsysslan igen. Är ni med? Huvudsysslan. Tihi. Bakhuvudssysslan.

Här handlar det om en engagerad teaterpersonlighet som var en av de många kulturivrare och teateraktivister som med näbbar och klor och ockupation gjorde precis allt de kunde för att förhindra att den gamla anrika - och vackra! - teatern, här i vår lilla stad, skulle rivas.

Det här är verkligen en historia ni borde höra mer om - hur rivningsmaskinerna bokstavligen låg i bakhåll för alla de som höll kulturens och kulturhistoriens fana högt. Det låter som värsta thrillern när man hör berättas om hur maskinerna kom smygade tidigt på morgonen, nästan på natten.

Lyssna gärna på Janne Josefssons på-plats-reportage, den där kulturödesdigra decembermorgonen 1983. En historia man knappt tror kan vara sann. Skandal är ett ord som ofta används när man pratar om denna händelse. Lyssna, lyssna, lyssna på alla upprörda, grundlurade människor. Flera stycken svär rakt in i Jannes J's mikrofon på att aldrig mer engagera sig politiskt efter detta stora kulturpolitiska svek.

Sorry, jag blir så upprörd bara av att tänka på det där, även om det var långt innan jag flyttade hit. Kanske tur att jag slapp uppleva den där tragiska teaterhistorian live, för även om jag bara var 13 år då så är jag ganska säker på hur jag hade reagerat. Puh.

Men vad nu då? En abonnerad buss på inkörande? Vem/vilka kan det vara som kommer i ett så fint åkdon? ( ja, det känns som att tillfället kräver användande av ord som man knappt är gammal nog att ta i sin mun)

Trumvirvel... Here comes...

Chauffören! Nä, jag bara skojar. Eller det gör jag ju egentligen inte, för det där är chauffören.

Ny trumvirvel... Here comes... (en liten ledtråd? Okej. De var här i vår lilla stad och uppträdde för ganska så exakt 50 år sedan).

THE BEATLES!!! YEAH, YEAH, YEAH!!! Eller i alla fall två väl valda delar av Beatles, i TeaterAdas tappning.

Paul och Ringo (fast ser det inte mer ut som George på bilden?) fick förstås stanna kvar i bussen. De var, eh är, alldeles för levande för detta dödligt allvarliga arrangemang. Häpp.

Efter denna Grande Finale skulle man kanske kunna tro att det var dags för den klassiska THE END-ridån, men kvällen var inte slut riktigt än.

Även om mobilkameran definitivt började bli just det - slut. Den fullständigt tiggde om ström och det fick den så att den teg, ett tag. Medan den laddas vill jag passa på att ge en alldeles lagom pixlig bukett till TeaterAda! Och be er andra om ursäkt för eventuellt sviktande bildkvalité. Men sitt kvar ett tag till, för än är inte undrens tid förbi. På hemvägen...

...körde vi förbi - inte mindre än - fyra! Working Class Heroes. En av mina absoluta favoritlåtar. Med en lovely lovely lovely video dessutom! En slump säger ni? Men...

Den där registreringsskylten då, som låg framför oss precis när vi skulle svänga av på den mycket mindre väg som tar oss ända hem, den kan väl inte bara vara en slump? O, no.

:)
/helena


ps Fotona ovan är tagna förra sommaren, men nu är det dags igen. På tisdag, den 16:e juli, och en gång till den 23:e juli kommer teatergruppen TeaterAda återigen få intressanta personligheter att återuppstå.

Har ni något sådant här där ni bor? Annars - för att citera någon bloggare som jag inte minns vem just nu - är ni välkomna hit på dramatiserad kyrkogårdsvandring, det vill säga om ni har Borås någorlunda i er väg.