Det växer ingen mossa på Hitchcocks filmer. Inte den minsta lilla skägglav. Kanske har jag sagt det förut, säkert har jag sagt det förut. Det gör inget - det bjuder jag på. Låt det växa mossa på mina ord bara! Come on, hit me liksom! Men helst en sådan där skön grön mjuk fuktig variant, i så fall.
Har precis sett klart kvällens Alfred H-film. Njutit av varje ruta, så fylld av detaljerat ögongodis att man tror att synnerven ska spricka. Njutit av varenda stavelse i de smattrande lättflytande - och ibland glimrande djuplodande - konversationerna.
Som när sköterskan Stella försöker förstå varför Jeff tvekar det minsta lilla att stadga sig med den blonda bedårande Lisa och han bara fortsätter att oja sig över att hon är för perfekt och kommer ifrån en helt annan miljö. Den syrefattiga Park Avenue-miljön.
En värld fylld av litterära aftnar och dyra restauranger. Vackra kläder i långa banor och hummer på vita dukar, serverad som vore den vardagsmat. En värld milsvid ifrån hans. Han, som varande en futtig kameraknutte - med kameran i ena handen och den lätt packade resväskan i den andra. Ständigt på tårna för att hitta den rätta bilden, den rätta vinkeln, var än i världen den må finnas. Och hon, Stella, bara snäpper av honom - samtidigt som hon fortsätter att massera hans stela rullstolsrygg - med repliken;
" - People with sense belong wherever they're put. "
(- Vettiga människor är hemma överallt.)
/ur "Rear Window" (1954)
av Alfred Hitchcock.
John Michael Hayes
(screenplay) och
Cornell Woolrich
(short story)
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar