tisdag 23 maj 2017

Här sitter jag med...


...hunden jag aldrig lyckades tjata mig till. 

Som liten tror man lätt att allt är lätt. Att ha hund till exempel, det innebär väl bara att man får gå på små, soliga promenader tillsammans med en snällt smågläfsande fyrfota vän. En vän, som håller sig med kopplet alldeles lagom sträckt, alldeles intill ens underben, hela den korta tid som man har tid att gå ut med den. Den korta tiden innan man vill springa iväg och leka med bästisen igen. Innan man vill hoppa hage och långrep och twist. Klättra i träd. Spela boll. Balansera över bäcken utan att blöta ner byxorna. Titta på Trazan och Banarne. Läsa långa banor av roliga, spännande böcker. Så lätt är det. Och den lilla vovven lyder förstås ens minsta, nyckfulla vink. Lätt som en plätt. Eller hur. Yeah. Right.

Eller så kanske det är lätt, eller blir, om man har lite tur - och en hel del tålamod - men det är oftast inte så lätt som man tror från början. Fast vad vet jag, jag som av olika - mest en - anledning/ar aldrig har skaffat hund som vuxen heller. Tror mig nämligen med bestämdhet veta att det finns en viss del i själva hundhanteringen som jag skulle ha extra svårt att, ehum, hantera. 

Avfallshanteringen. Rest my case.

Tänker alltid när jag ser dem - och det gör jag mest hela tiden faktiskt - att hundmänniskor måste vara de tåligaste, mest uthålliga och tålmodiga av alla människor. I ur och skur och slask och meterdjup snö går de fram och tillbaka och runt, runt, runt flera gånger om dagen - många gånger om dagen - och väntar på att det som jag fruktar mest av allt ska hända - att själva avfallet ska ha sin naturliga (av)gång. Sedan plockar de upp det. Som om ingenting har hänt plockar de allra flesta upp det som är det största enskilda skälet till att jag inte har hund.

Så här sitter jag och är smålycklig över att ha hittat ännu en hund som inte behöver rastas. En glad, brun hund och dess söta lill-matte pryder nu sin beskärda, runda del av köksväggen. Inget märkvärdigt alls, inget särskilt i de flestas ögon, bara en rund Deco-tavla. Men motivet är gulligt. Såå gulligt. Och helt avfallsfritt.

:)
/helena

ps Såg ni filmen om CBGB? Filmen om den legendariska baren. Eller klubben? Filmen om Hilly Kristal (suveränt porträtterad av Alan Rickman). Mannen som vågade ge unga människors drömmar en chans. Mannen som blev en av punkens första fans (mer eller mindre frivilligt...). Mannen som såg till att det fanns en (någorlunda stabil...) scen där unga, talangfulla (de flesta av dem i alla fall...) människor fick pröva sina musikaliska vingar. Många av de som vi numera sorterar in under epiteten väletablerade och världskända artister och band, började sina trevande banor på CBGB. Se filmen, om ni vågar. För den här komiska, splat!- och pop!- och pow!-fulla, filmiska serieteckningen är rätt magstark här och var, ja, rent av äcklig. Och full av hundbajs.

söndag 21 maj 2017

8 steg på sta'n

  • Kärlek till tingen som levt ett tidigare liv, det känner jag varje gång jag kliver in över second hand-tröskeln.
  • Betongknallen. Haha. Ni som inte bor i vår lilla, anrika Knalle-stad har ingen aning om hur mycket rabalder ett trafikhinder i betong kan framkalla. Eller är det ful konst? Dålig smak? Eller helt enkelt "bara" ett konstfärdigt hjälpmedel i trafikbilden? Ja, det var väl det som är själva FRÅGAN. Haha.
  • På Emmaus läste mannen i en bok om klantiga människor, som han lät ligga kvar. Däremot köpte han det oanvända skärpet som jag hittade åt honom. Jo, det var nog ett skärp egentligen, men kommer säkert funka finfint som bälte åt honom. Fyrtio kronor per styck tar de för alla sina skärp på Emmaus - är inte det ett underbart bra pris, så säg?
  • I stadsparken klev en upprörd man av sin cykel och viftade knytnäven i luften åt ett ungt par som höll på att föreviga varandra bland vårgrönskan: -Rikta inte kameran mot mig, sa jag!!! Hör du inte vad jag säger?!?!! Jaja. Inte lätt att vara rädd för att hamna på bild idag, tänker jag, när alla sträcker upp/fram sina olika fototekniska apparater överallt.
  • Åh, den här marknaden hade jag velat gå på. Det visade sig att jag kom för sent. Men bara lite...
  • Mer kärlek på Myrorna. Blå kärlek. Som havet och himlen. Himla snygga gardinlängder, sådana där korta, praktiska. Ser dem framför mig i en sommarstuga, fladdrande ut genom köksfönstret. Eller i ett barnrum fullt av skratt och bråk och lek och stoj och annat skoj. Krakel Spektakel skulle nog trivas i den här gardinen. Och hans kusin. Eller vad tror ni? 
  • Sorry, för superdåligt foto. Men jag var bara tvungen att försöka fota den här killens nacke, innan han gick vidare i tillvaron. Vet inte om han hoppades på att burgaren skulle vara så där billig - tre kronor. Eller om han skulle skynda hem till matchen. Det gjorde inte vi, vi hade spelat in det hela istället. Sedan visade det sig att vi inte orkade se det i alla fall, somnade helt sonika ifrån vilka som gått till final i VM. Vet faktiskt fortfarande inte. Kanske hinner vi titta ikapp innan finalen, kanske inte. 
  • Stod en lång stund och studerade allt man aldrig hinner gå på. Lite stressande. Men, lite skönt ändå - att livet pågår på alla håll och kanter, medan man själv tänker på annat.

<3
/helena

ps Jodå, jag köpte något på Myrorna. Snygga stearinljus. Den här kalla, mörka våren har det verkligen gått åt mer tända ljus än någon annan vår sedan mannaminne. Och så hittade jag något annat också. Något väldigt gulligt. Något som redan sitter uppe på den här väggen. Har varit tvungen att lyfta min lilla, nåja, ända från den här positionen flera gånger nu, för att tassa ut i köket och beundra det gulliga motivet. Visar er snart. Kanske. Retsticka, det är mitt mellannamn det.

fredag 19 maj 2017

Vallmon blommar!


Bästa buketten är den som kramats länge, länge av en liten hand. Den här försynta samlingen blommor har visserligen bara kramats av vuxna mig, men lite av begynnande sommarlovskänsla förmedlar den allt ändå.


Tog en tur i skogen innan, såg att liljekonvaljerna är på gång. Gröna blad i mängd, hoppas bara att de väldoftande klockorna kommer fram och pinglar snart.


Dai-sy, Dai-sy, you make me cra-zy...


Och som vanligt; bästa vasen är inte en vas. Det här är Rörstrands Vallmo. Har en lite större variant med dekor i grönt också. Förr serverades såsen, kompotten, sylten, eller kanske äppelmoset på finmiddagen ur den, nu står (nja, halvligger mest) pärlhyacint och sköna, blåblommande vintergröna i den på vårt köksbord.

Vill med detta blygsamma blommogram önska er en bra helg!

Själv började jag helgen med första matjessillunchen för året. Sommaren är här, liksom. MSC-märkt matjessill från Klädesholmen. Rekommenderas varmt att äta kylskåpskall tillsammans med ägghalvor -  låt gärna gulorna stanna i sitt krämigaste stadium - och en stor grönsaksmix med dill eller gräslök på toppen. Toppen!

:)
/helena

ps Hos Naturskyddsföreningen hittar ni en informativ lista över de många olika oberoende miljömärkningar som finns på livsmedel och andra produkter idag. Bland annat MSC - Marine Stewardship Council, som ska borga för att fisket sköts på ett hållbart sätt.

torsdag 18 maj 2017

Så och skörda och så



Slå rot
Sätta bo
Komma hem
Hitta hem

Hem till solen
I skyn
Skyndar

Få D-vitamin 
Och fräknar 

Vem räknar? 

Varv på varv
På larv på larv på
Larvfötter
Skaföttes

Vad ska fötter göra då?
Om inte så? 
Så va?
Sova
Inte nu va?
Bara undrar

Som man sår
Sommarens sår

Men inget skoskav

Barfotabarn 
Bara fota glada barn
Fast i tillvarons glättiga garn

Bara lår
Bara ben
Bara vara

Leva livet
Sommarlivet
Ta stora sommarklivet

Bada
Naken
I "laken"
I sjön alltså

För kallt
För allt 
För extra allt
Framförallt

Doppa tån
Dra tillbaks
Retirera in i ullstrumporna

Lära sig simma
Lära sig att allt inte måste rimma

Visste du att senast inte är det senaste ordet som börjar på sen?

På modet
Våga
Vara
Bara

Måste hinna
Skalda
Lusläsa SAOB 
Få tid
Skaldegåva
Skaldekonst
Skaldinna
Skaldisk
Skaldjur
Skaldekost
Lade jag till själv 
Lagade du till mig
Skalenlig(t)

Skalgrusbank 
(anhopning av skal och skalfragment från vattenlevande djur)
Skalhus 
Skalm
Skalmeja
Skalpotatis
Sätta sin första

Skalv eller skalär

Ska lära mig
Mera
Mycket mera
Och mindre
Mycket mindre

Sediment
Sedermera
Inte nödvändigtvis i den ordningen
I den oordningen
Luspank
Går in på lusbank

Sedelära
Om sedellära
Om jag - och du med, det vet jag - hade alla pengar i världen så skulle jag ge dem till dem som behövde dem bättre
Och bättre 
Dag för dag
Och ögonaböj
Det är bättre
Ge bort dem bara
Och få tillbaks med råge

Och rik
Rimmar på panik
Men
Skit i det
Gå vidare
Mycket vidare

Bli semipermiabel

Efter senator och sendrag kommer senegales
Det kan ni väl ändå förstå?
Eller?
Sengångaren kommer senare
Senhösten ännu senare
 
Lära sig gå
Lära sig förstå
För första gången

Hålla rädslan stången 
Bli stångad
Bli förbigången
Bli fängslad
Fångad
Av en sommarvind 

Leka
Med orden

Bli tagen
På orden
På sängen
Duka nattygsborden
Trädgårdsborden
Duka av igen 
Snava igen
Stava ijen

Bli snuvad
På meningen
Skruvad 
Tillspetsad
Inetsad
Ruvad
Lägga ägg
I någons mustasch

Ångra allt
Deleta 
Börja
Om
Och om igen

Slå rot
Under någons bara fot
Under någons underbara fot
Fo(r)tsättning följer
Fotisättning följer

Men följ inte mig
Jag är också vilse
I pannkakan
I pannan
I vattenkannan
I pallet
I livsintervallet
I
I
I-landsproblem 

Inga problem
No problemo
No parking
Nostradamus
Nästa damernas? 
Jaförfanus!

Slut?
Betyder något annat på ett annat språk...
Men jag vill inte ha något bråk
Orkar inte dividera
 Rådbråka
Rådfråga

Sluta aldrig fråga

Fiska
Fika
 
Var nyfiken
Och gammalfiken 

Kreativ
Slutar på iv
Precis som liv
Och börjar på nytt

Kreativitet dödade inte katten
Eller matten
Eller den ljusa natten

Sommaren går bara LIVE
Alive
A life
Ett liv
Sluta gnälla

Ska bara be att få beställa
Ett liv till
Går det inte till 
Om du inte tror på återfödelse
Tro på pånyttfödelse

Harm
Rimmar illa på karma

Bada
I flödet
I viken
I vaken
Var vaken
Klarvaken

Men bli aldrig färdig

Slut
Betyder aldrig bara slut
Det betyder början också
Så så lite
Då och då
Och skörda och så 


<3
/helena


Ett slags ps.
Till Mannen.
Inte för att han behöver det.
Eller några goda råd.
De har han själv råd med.
Bara ändå. 
Bara för att.
För att han är han.
Och jag är jag.
Och vi är vi.
Vi kan väl kalla det en för tidig namnsdagspresent? 
För tidig?
Hm. 
Kan någon eller något någonsin vara det? 
Egentligen? 
På riktigt?
Puss?
Puss!

onsdag 17 maj 2017

Storebror ser dig


Dricker C-vitamin ur snygg-glas. Norpar en banan i farten. Funderar på att öppna påsen med saltlakrits. Det stramar i halsen. Tänder ljus mitt på dagen. Myser och försöker samtidigt få något vettigt gjort. Utanför hänger regnet i luften och det ser kallt ut fast det egentligen är ganska varmt. 

Gör en provisorisk 17:e maj-installation på köksbordet. Norsk drottning med de klassiska pärlorna runt halsen, blått ljus och pelargonen som fick följa med hem från ICA igår. Med lite fantasi bildar de de norska färgerna. Läser i tidningen om hur mycket bättre "allt" är i vårt lilla kaxiga grannland - högre löner och oljan och allt det där. Man kanske skulle flytta?

Tänker på uttrycket "Storebror ser dig". Tänker på hur allt hänger på betoning och intention. Om någon verkligen ser en kan det ju betyda att man betyder något extra för denne någon. Storebror ser DIG. Kan ju tyda på äkta kärlek mer än konspiratorisk övervakning, menar jag.

Som två skumharar i en extraprispåse. Ser likadana ut på långt håll, men inte på nära. Båda hopp-as på ett fortsatt respektfullt grannförhållande. Om någon av dem inte har oturen att bli uppäten alltså. 

:)
/helena

tisdag 16 maj 2017

Sagan om ingenting


"Don't you hate 'to be continueds' on TV?
It's horrible when you sense the 'to be continued' coming, you know.
You're watching the show. You're into the story. There's like five minutes left, and you realize: 'Hey, they can't make it. Timmy's still stuck in the cave. There's no way they wrap this up in five minutes.'
I mean, the whole reason you watch a TV-show is because it ends. If I wanted a long boring story with no point to it, I have my life.
A comedian can't do that, see? I can't go; 'A man walks into a bar with a pig under his arm. Can you come back next week?' "

/från Seinfeld,
säsong fyra,
ur avsnittet The Wallet
 
Kunde inte låta bli att skriva av stå upp-monologen som Jerry håller i slutet av det här avsnittet. Skrattar så jag tjuter åt If I wanted a long boring story with no point to it...

Och så slår det mig, vilket tidsdokument just den här reflektionen är. Alltså reflektionen över att behöva vänta på en fortsättning. Eller på nästa avsnitt. Då, för ungefär tjugofem år sedan, var det helt normalt, en helt normal reaktion, en helt normal frustration. Idag behöver nästan ingen vänta på nästan någonting någonsin. "Allt nu" är ju ett av vår tids mest använda ledord/slagord. Och jag ska inte säga att det var bättre förr, för det vet vi som har några fler år på nacken att det generellt inte var. Men. Här kommer men:et, förstås. Jag tror inte det var så dumt att behöva vänta på något gott ibland. Någon gång då och då, menar jag. Som till exempel på nästa avsnitt av Seinfeld.

:)
/helena

ps Vi behöver inte vänta. Inte ens till en rainy day. Eller evening. Mannen har hittat ytterligare en DVD-box full med ingenting. Ni vet, serien som påstår att den inte handlar om någonting. The TV-show about nothing. Tänk ändå - att ingenting kan vara så kul!

måndag 15 maj 2017

Vår. Garderob.


Det viktigaste när man köper kläder second hand tycker jag är att inte fixera sig. Inte fixera sig vid något förutbestämt. Inte bestämma sig i förväg för att den och den storleken ska jag ha, eller för att bara titta på damkläder om man är...eh...dam eller vice versa om man är man (och det är man ju, som mannen brukar säga).

Titta förutsättningslöst, det är mitt bästa tips. Oftast räcker det att måtta, har man någotsånär bra ögonmått och koll på sin egen kropps kurvor och linjer, så går det bra att måtta lite. Visst har det hänt att jag har kommit hem med kläder som inte passat alls, när gädjekalkyleringen har blivit för stor - eller för liten - men för det mesta passar det jag höftar hem ganska bra. För det där med att prova i affärer tycker jag är rysligt. Finns inget rysligare än att prova kläder i provrum. Mycket bättre att prova hemma i lugn och ro och mysbelysning och med rätt tillbehör. Dessutom vill jag gärna testa "det nya" tillsammans med något plagg som redan hänger i garderoben. 


I min garderob hänger det därför - på grund av att jag försöker ha ett helt öppet sinne när jag skannar av second handaffärernas klädavdelningar - kläder av alla de slag. Herrkläder, damkläder, tantkläder och tjejkläder i en enda salig blandning. I en massa olika storlekar. För tänk på att ett plagg som egentligen ska vara tajt på en större kropp kan bli smal(l)isens bästa svängrumsplagg och tvärtom. 

Likadant ser det ut i mannens garderob, för han tycker det är himla skönt om jag tar på mig huvudansvaret för inköpen av hans outfits också. Till honom är det ännu lättare att måtta rätt, för hans kropp känner jag ju in i minsta detalj...

:)
/helena

ps Den grågröna, fodrade, fuskmockajackan köpte jag hos Röda Korset. Tror den kostade ungefär fem kronor. Jo, jag lovar. De hade någon slags rensning för ett tag sedan, inför att vårsäsongen skulle börja. Då fick man fylla så mycket kläder man kunde i en kasse, för bara tjugofem kronor. Himla skön är den också. Och den gick att tvätta i maskin utan problem.

pps Men. Säger säkert någon nu. Vad göra om "årgångskläderna" inte passar när man kommer hem med dem helt oprovade? Vad gör man då då, undrar någon. Skänker tillbaka dem! Föreslår jag. I alla fall om de var väldigt prisvärda.

lördag 13 maj 2017

Ett litet stycke på vägen


Hallå, vänner.

Har inget nytt att rapportera, egentligen. Inget gammalt heller. Inte köpt något kul eller bra eller praktiskt eller opraktiskt. Inte fotat något. Inte gjort något särskilt skoj. Inget särskilt trist heller, men ändå. Bara jobbat på med mitt skrivande. Så då tänkte jag att ni kanske kunde få ta del av det i alla fall. Kanske något litet stycke om Leka och Snällisen igen? Eller blir det för enformigt med många "barnsliga" saker på rad? Ska vi ta något seriösare, lite tyngre, mer fullvuxet så att säga? Något fullvuxet flummigt? Eller lite av varje kanske? Hm. Tror vi tar ett kort stycke ur berättelsen om Leka och Snällisen först, ja så bestämmer vi. Sedan får vi se.

Alla dagar är lika, tänker Leka. Alla dagar kommer och går. Och går och kommer. Alla dagar består av saker som någon annan, någon vuxen, har bestämt att man måste göra. -Gå ut med soporna. -Borsta tänderna. -Nu får du allt sluta läsa och släcka för natten. I värsta fall har alla sakerna som någon tvingar en att utföra ett stort och argt utropstecken efter sig.
Med Snällisen var det annorlunda. -Äsch, jag är väl inte så annorlunda, sa han och kliade sig i sin mjälliga hårbotten. -Jag är bara lite mer flexibel, vet att saker kan ta mer tid än man först tror. Att hjärnan kan behöva lite extra andrum för att fungera bra. Och att tvinga någon att släcka lampan när allt är som mest spännande, det skulle jag aldrig göra. Det skulle jag aldrig kunna göra. Det går liksom emot alla mina principer. Sa han. Och var därmed tvungen att erkänna; att lite annorlunda än de flesta vuxna var han nog trots allt. Lite annorlunda än mamma och pappa i alla fall. Det var kanske därför som hon gillade honom så mycket. Det var nog därför som hon saknade honom så mycket.
Ett litet stycke, som sagt. Nu något annat.

Dagarna.
Nätterna.
Fjärilarna.
Ibland flyger de.
Ibland stannar de.
Sover över.
Ligger överst i tankarna.
Håller låda.
Håller en vaken.
Flyger igen.
Övar starter.
Över dina tankebanor.
Landar.
Tungt.
Ingen tror att en fjäril kan landa tungt.
Men det är fel.
Fel fel fel.
Feltänkt.
Fjärilen kan lägga i en annan växel och landa var den vill.
Hur den vill.
Sätta sig och klia.
Sätta sig i amygdala.
I cortex.
I limbiska systemet.
Eller i skjortärmen.
En fjäril i skjortärmen kan vara bättre än ett äss där.
Mycket bättre.
Mycket mycket bättre.
Och så flyger den igen.
Laddar batterierna och flyger.
Över dagarna.
Över nätterna.
Övar landning.
Avancerad landning.
På din topp.
I ditt hår.
Flyger in över tinningen och landar där.
Mjukt.
Bestämmer sig för att sova över.
Sova överst.
Flackar med vingarna.
Mot dina drömmar.
Flaxar i dina tankar.
Baxnar när den ser insidan.
Lyfter igen.
Lyfter dig.
Och dina drömmar.
Långt långt över de högsta topparna.
Nätterna. Och dagarna.
Fjärilen.
Glöm inte den.
Glöm inte att släppa ut den ibland.
Låt den lyfta dig.
Mot rymden.
Eller bara hålla dig sällskap en stund innan du somnar.
I gränslandet.
Den bor där.

<3
/helena

torsdag 11 maj 2017

Det är mycket mer än ni tror, som rimmar på snor.


Tog på mig mina bästa skor,
lämnade vårt lilla småtrassliga hemmakontor.

Åkte ut i staden,
där små skatter och kulturen bor.

Såg gröna blad i sitt skiraste flor
och en och annan småsvärande, varukånkande mor.

Småkallt och småblåsigt överallt (utom inomhus),
så det ur näsan en stadig rännil snor konstant rann.

Efter ett bra tag - bra, ja! -
jag hemåt igen for.

Om ni inte alls på denna korta historia tror,
får ni kanske ett svar - falsk eller sann -
nästa gång ni hit in glor!

:)
/helena

ps Bläddrade en god stund i en älskad bok i bokhyllan: Ja må de leva! Barnens bokkalender. Av Harriet Alfons och Margot Henrikson. Berghs förlag. 1991. (Fanns förresten ett par fina ex. att beställa från Bokbörsen när jag senast kollade). Däri finns så mycket att inspireras av. Bara bilden på framsida gör mig glad: ur Blomsterfesten i täppan av Elsa Beskow, 1914.

En massa kända illustrationer och textcitat fyller kalendersidorna, där det förstås också finns plats att skriva in egna dagar och händelser och ord. Annars är boken full av speciella födelsedagar och namnsdagar. Födelsedagar som vi alltid vill fira och minnas, på de många som skrivit och "ritat" för barn genom tiderna. Och namnsdagar som uppmärksammas en aning extra, på våra mest älskade bokfigurer.

Idag till exempel, har en av min tidiga tonårstids mesta, bästa författare födelsedag: Hans-Eric Hellberg. Igår Mats Wahl. Firar namnsdag imorgon gör Astrids (och Ilon Wiklands) Lotta. Hon som bor på Bråkmakargatan och visst kan cykla, ni vet. På lördag är det Linnea.

Läste ett så fint stycke ur Linnea i målarens trädgård av Christina Björk och Lena Anderson (1985) alldeles nyss: "Man fick gå in i skära huset och titta på Monets sovrum (men inte barnens) och gamla ateljén och gula matsalen. Bäst var det blå köket. En av stolarna var nog gjord för barn. Jag provsatt i smyg. Inomhus fick man inte fotografera, men som tur var fanns alla rummen på vykort. ... ... Nu ska vi gå ner till näckrosdammen. Puss från Linnea + katt."

onsdag 10 maj 2017

Livspusslet


Här sitter jag och funderar. På de stora livsfrågorna, som om rätt låtar gick vidare. Vi röstade riktigt feministiskt. På Finland, som hade en riktigt avancerad låt och den bästa sångerskan, enligt oss. Och på unga, lovande, belgiska Blanche. Tror den suggestiva stämningen i City Lights föll många på läppen. Sedan var ju portugisen bara urgullig. Sjöng på sitt vackra språk, och så var det hans syster som hade skrivit den subtila, nedtonade, jazziga sången.

Unnade mig en riktig retrofika: Kaffe i fin kopp och en skiva sockerkaka till. Var bara tvungen att plocka ut en tupp ur rumpan först... Påskens rester kan hamna lite här och var innan de åker in i påsklådan igen, uppenbarligen.

Hur mycket eviga kvinnor kan livet bli egentligen? Är en fråga jag ställer mig. Inte för att jag funderar på att stänga ner här inne, inte just idag i alla fall, utan för att jag skattar min lyckliga stjärna för att jag bor intill en väg som leder upp till en skola. Ser de små, och halvsmå, gå dit på morgonen. Med stress i stegen. Ser dem släntra hem samma väg på eftermiddagen, om de inte tar omvägen via lekplatsen först. Fördelar, mina vänner, med att jobba mycket hemifrån.

I morse till exempel, såg jag något av det finaste jag någonsin sett. Flicka i keps. Flicka med långt hår i svart keps och uppknäppt vårjacka vänder sig mot våra fönster och dansar. Som i en spegel dansar hon. I ena handen håller hon en ihopsnörad tygpåse, på ryggen vaggar ryggsäcken fram och tillbaka i takt med stegen. Move, move, move, move! Och mina smilband rör sig i samma takt. Underbart! Sedan går hon vidare. Och jag med. Men minnet av det svängande håret under kepsen stannar kvar. Kanske för alltid.

Annars? Jodå. Semifinal i Kulturfrågan kontrapunkt i kväll då. Och jag tycker att ni som har missat det ska se ikapp innan finalen. Om ni är det minsta intresserade av kultur ska ni se det, tycker jag. Vissa program har jag inte kunnat ett dugg, andra har jag förvånat mig själv med oanade kunskaper. Visst, konst kan jag en del om. Och en del om litteratur, även om jag läst alldeles för få klassiska böcker i mitt liv. Men att jag kände igen så pass många klassiska musikstycken, det visste jag inte. Sedan är det ju en helt annan sak om man kan placera rätt verk med rätt kompositör. Och i rätt tid.

När jag tittar på vårt gamla drickamålade köksbord med alla sina livsfläckar, tänker jag på orden jag nyss läste i en inredningstidning: "Låt ting åldras och uppskatta dem ändå." Jag säger därför, just därför. Låt ting åldras och uppskatta dem just därför. Sedan är det förstås en helt annan sak när sakerna går sönder av slarv, klantighet eller dålig kvalitet. Som hörlurarna häromdagen, de tålde kanske inte så högt ljud, hehe, ville kanske varna mig för att skada öronen. Därför föll de ner i två delar i handen. Kanske.

Hinner inte mer nu, måste försöka lägga några fler bitar på plats innan solen går ner. Bara en fråga till: Hur gör de som alltid verkar få allt att ligga på rätt plats? Själv vet jag inte ens om jag har rätt antal bitar. Måste ofta böja och bända - i värsta fall såga (nej, inte bokstavligen) - för att bitarna ska passa i varandra.

Livspussel. Tycker bara om en enda sak med det ordet - att det ingår en puss i det.

<3
/helena

ps På tal om pussel. I Scandinavian Retros shop finns ett väldigt fint vintage-pussel. På hela tusen bitar. Kan nog bli en fin present till någon speciell, tänker jag. Eller till dig själv. Motivet är en aftonklänning fotograferad på 50-talet på Etnografiska museet. Motivet på mitt pussel då? Nja, det är äldre, mycket äldre, vi - ni - får väl se när jag hinner pussla ihop det. Önskar jag var en sådan som hann pussla, det verkar så meditativt.

tisdag 9 maj 2017

Coq


"Ingen är den andra lik. ...


...Stig Lindbergs ugnssäkra bordsservis Coq...


...har en stengodsglasyr...


...vars karaktär och charm...


...beror på skiftningar i färgton och nyans. Då dessutom glasyren lägges på för hand...


...får varje del sitt individuella utseende."

Så stod det på etiketterna som fortfarande fanns klistrade på tallrikarna vi fann på Myrorna. Tror det var fyra av sex som hade den informativa klisterlappen kvar.

Det var alldeles i början på mars, vi gav oss ut i second hand-djungeln en lördag för att leta guld. Eller åtminstone försöka finna några bra tallrikar. Först gick vi faktiskt in i en "first hand-store". En av de större porslins-/husgerådskedjorna. Men allt var så dyrt, tyckte vi. Och när säljaren dessutom svarade smått uppkäftigt på min fråga angående om helt nya tallrikar verkligen skulle vara så här repiga i ytan, så var saken klar. Vi gick till Myrorna istället, och fann guld direkt.

Sex stycken, varav fyra helt oanvända, precis lagom stora mattallrikar. Till det facila priset av trettiofem kronor. Styck, tänker ni nu. Nej, trettiofem kronor för sex Stig Lindberg-tallrikar totalt. Totalt ofattbart.

Hittar en utförlig artikel om Gustavsbergs designguru nummer ett, Stig Lindberg, i en Antikvärlden från 2008. Nummer nio, närmare bestämt. Där står att Coq tillverkades från 1966 fram till 1985. Vidare står det: "...Denna ugnssäkra servis fanns förr på var och varannan pizzeria. ..."

Kanske är det därför, på grund av det flitiga pizzeriaanvändandet, som det går att hitta dem så billigt? Eller så gillar folk helt enkelt inte brunt? Jag gillar många nyanser av brunt. Och det subtila mönstret på Coq är ju rent av smått underbart.

Här ska ätas massa gott på bruna tallrikar framöver. Blir nog en hel del grönt. Och det kommer säkert slinka med en och annan pizza-slice av bara farten. Nostalgi-farten. På nostalgifaten.

:)
/helena

ps Visst finns det några enstaka knivmärken på ett par av dem, men inget som kommer i närheten av reporna som fanns på de helt nya tallrikarna. Om ni tycker tallriken på det nedersta fotot ser flammig ut i ytan, så kan jag lova att det är helt bortdiskat nu. Angående helt nya tallrikar förresten, för visst vill jag komplettera mina Swedish Grace med ytterligare ett par nyanser så småningom, ska bara inkludera det i den långsiktiga lyxbudgeten först. Men. Förmodligen kommer jag hitta en massa, massa vintage-fynd först, som kommer äta upp den budgeten på nolltid. För så är det ju - in the life of a vintage-lover.

måndag 8 maj 2017

Tomma äggskal & rosa snö


Fyrar bara av fem snabba här, strax intill mig.

Frukostbrickan står fortfarande kvar, med sina tomma äggskal och urkramade tepåsar. Utanför flyger körsbärsblommorna viljelöst med vinden och en hund gör det en hund gör, på gräsmattan mittemot. Matte plockar upp - i en rosa påse. Allt verkar gå sin gilla gång. Här inne flyger tankarna runt - på franska - det blir alltid så när jag sett fransk film. Fast egentligen är det mest låtsasfranska, minns i ärlighetens namn inte så mycket från skolbänkens grammatik. Fast det låter bra när jag pratar, det gör det, åtminstone inne i mitt huvud.

Vad ska då denna vecka bjuda på?  Lite av varje, hoppas jag. Lite kul. Och lite annat. Er vill jag bjuda på årets hittills bästa vintage-köp. Tror jag glömt att visa er det där som jag fann en dag i mars (eller var det redan i februari?), en dag innan snön föll igen. En dag som låtsades vara vår. En av alla dagar som påstod att den var en lockande, solig vårdag - innan den blev avslöjad av snålblåsten runt hörnet. Och så kidsens poesi. Den ska ni få bli mer delaktiga i, hoppas jag. Har äntligen fått de fina alstren mailade till mig med respektive författares namn. Så de ska vi suga på tillsammans; orden.

Vi får se om tiden räcker till. Om pusslet vill bli lagt. Annars blir det som det blir. Annars blir det säkert bra ändå.

Hoppas er vecka börjat bra.

:)
/helena

ps Nej, de där glasögonen behöver inte putsas, de behöver dammas.

fredag 5 maj 2017

Första vackra veckan i maj


Hi girls! And guys! I dag bjuder jag på en salig blandning. Ta bara en sådan sak som att vi flexade ut tidigt den här första, korta arbetsveckan i maj. Och vad gjorde vi då då? Jo, fällde persiennerna mot den soliga majdagen och tittade på skräckfilm. Jodå. Om en vintage-docka. Vad annars skulle det handla om, om man är vintage-nörd, menar jag. Annabelle (2014). Klart sevärd. Lite lagom scary. Och jag kunde inte låta bli att titta på inredning, fast det var en skräckfilm. Lila väggar mot skogsgrön soffa. Bara en sådan sak.


Har en sak att bekänna... Jag har tittat på en massa "dåliga" serier och program den senaste tiden, fast jag gjort TV-avbön. Både Upp till bevis och Gift vid första ögonkastet, har slukats med hull och hår. Och Vem bor här, fast jag retar mig på att många har det alldeles för "perfekt" hemma. Var är charmen? Det riktiga livet? Förmodligen bakom kulisserna. I garderoberna. Får väl ändå tillstå att vissa hem är riktigt läckra och intressanta, det är de. Hemmen som fått växa fram, på ett nästan organiskt sätt. Där man tydligt kan se att ett koncept inte har antagits från inflyttningsdatumet, utan att allt har fått hitta sin rätta plats med tiden. Inte minutiöst tillrättalagt, utan mer som ett livsverk - ett inredningsmässigt livsträd - som säger något verkligt om de som bor och lever där. Något bortom alla trender.


De har tre bilderna tar jag med mig framåt:
  • Den lilla bokflickan som vi ärvde, hon blickar alltid ner på mig och påminner om hur viktigt det är att lära känna människor som man aldrig kommer få möjlighet att lära känna ordentligt om man inte läser om och av dem. Nu tar jag med mig böckerna ut i gräset. Sätter mig i lä och läser vidare.
  • Kaninerna, hararna som får hänga kvar på den gröna bokhyllan fast vintern är över. För visst är det snö under deras stampande korsstygns-fötter? De fick illustrera orden som jag bär med mig in i sommaren. Orden, som jag aldrig vill peka någon på näsan med. Ord kommer alltid att betyda olika saker för olika människor. Men för mig betyder de det lilla. Att aldrig glömma det stora i det lilla. Underverken som finns där man glömmer att titta. Andetagen som glöms bort att andas. En påminnelse om att aldrig glömma kärleken. Till naturen. Till varandra.
  • Nu kommer årstiden där inte ens de snyggaste vaserna kan konkurrera ut grönskans egen inneboende skönhet. Men den här vintage-vasen stämplad Upsala-Ekeby gör åtminstone ett seriöst försök. Från 1930-talet eller så. Skapad först och främst för den utländska marknaden. De som vågade lite mer färg. Jag vågar alltid lite mer färg, som ni vet. Älskar de mätta, höstglödgade färgerna året runt. De bor alltid här i vårt vardagsrum. Orange, gult, vinrött, lila, lite rosa, grönt i alla nyanser. Och brunt. Blått har också letat sig in här och var.
 
 
Just den här vasen fick stanna kvar i sin second hand-affär, där den matchade den fina sovsäcken så fint. Har ju redan en liknande hänkelvas på bordet här framför mig. 

Mannen har sjungit och spelat Cornelis med sina elever hela veckan. Första vackra dan i maj. Rolig. Och bra. Här i en live-version med Östen Warnerbring (där de byter ut Honken mot Bosse Högberg). Jag föreslog mannen att han skulle byta till Zlatan. Måste komma ihåg att fråga om han gjorde det.

Helg, mina vänner. Önskar er den bästa. Och så lyssnar vi på lite mer på Cornelis (albumversionen).

<3
/helena

ps Ett par kvinnor i dagens ps. Viktiga och fantastiska. Förstås. Filmen om Malala. Måste försöka se den mellan alla "dåliga" program. Finns på Svt Play någon vecka till. Och så måste jag nämna Alfre Woodard. Ett namn ni känner igen? Inte? Hur många gånger har man inte sett henne i någon roll strax bakom huvudrollen. I de där viktiga rollerna som bara måste finnas för att helheten ska bli så bra som möjligt. Herregud, måste få ta till ett sådant kraftord här, för vilken lång lista hon har på IMdB. Värsta, bästa rollistan ever? Hon började sin filmkarriär samma år som jag fyllde åtta. Och ändå ser hon så ung ut. Såg henne just i Annabelle, men redan som tonåring såg jag henne säkert skymta förbi i ett par avsnitt av legendariska Spanarna på Hill Street. Och K-PAX, en all time favoritfilm. Var hon med där? Jaha. Förvånar mig inte. Hon tillför alltid något extra. Tyngd och substans, är två ord som kommer för mig.

torsdag 4 maj 2017

Den gröna mattan flyger igen


I helgen, när jag stod några stadiga meter från Valborgsmässoelden, kom jag att tänka på de här fotona.


Delvis på grund av att själva majbrasan befann sig ett stenkast från den här platsen - Piondelen av Annelundsparken - delvis på grund av mina nuvarande mattbesvär. Eller besvär och besvär, det är snarare ett lyxproblem.

 
Ett så kallat problem, som rör den här mattans vara eller icke vara framför soffan som jag sitter och jobbar och bloggar i just nu. Mattan som vi köpte då (second hand såklart), sommaren 2014, och som jag tycker är lite för liten. Den fyller inte upp sin plats, och därmed fyller den inte riktigt sin funktion. Anyway. I snart tre år har den vita sidan varit upp, det bara blev så. Kändes väl lite ljust och fräscht kanske (säger hon som tycker att mörkt och murrigt är det bästa som finns...). Det bara blev så, den sidan hamnade upp från första början och sedan blev den kvar så - uppåt.


Sedan, för ett tag sedan, fick jag för mig att dammsuga den ordentligt, på båda sidor, och då hamnade den andra sidan upp - den gröna. Och nu känns allt lite nytt igen. Hela rummet fick ett lyft faktiskt. Inte så att mattan plötsligt blev större eller så, men känslan blev ny och större på något sätt.


Därför får den nog vara kvar så ett tag. Även om jag fortfarande håller ögonen öppna efter en storleken större matta. Men nu behöver jag bara hålla dem halvöppna. För den gröna sidan är ju skön. Och fläckfri. Nästan.

Återanvändning när det är som bäst - och mest bokstavligt.

:)
/helena

ps -Brasan är högre än morfar i år. Sa en liten tös som stod och höll en äldre kvinna i handen, samtidigt som kören gjorde sig redo för att sjunga om våren och maj och fåglar och buskar och vintern som rasat och allt det där. Haha, ja brasan brukar inte vara så stor där mitt i parken. Men varm var den, liksom stämningen. Och snart blommar pionerna igen - jag vet, för jag såg att stjälkarna trotsat den kyliga förvåren och var på god väg upp igen!