Lite fantasilöst här, men faktum är ju att de flesta av oss spenderar en stor del av våra liv just här. I köket. Själv håller jag mest till vid diskbänken numera, och vid köksbordet (där jag spelar poker med mannen!). Lagar mat gör jag inte längre. Knappt alls faktiskt. Mannen lagar en del, men mest äter vi enkelt. Plockmat. Fingermat. Mycket grönsaker, kött och fisk på det och en liten del pasta. Potatis i olika former (formar) förekommer. Potatismos med persiljeklipp är fortfarande en favorit. Och ugnsgratinerat. Kyckling vågar man ju knappt äta, i dessa läskiga campylobacter-tider. Fast jag tror vi har ett rejält kalkonben i kylen as we speak faktiskt. Mums, eller nåt. Nej då, det ska nog gå bra.
Tänker på när jag var yngre, kunde gå upp i ottan då, ganska ofta faktiskt, och svänga ihop en fiskgratäng eller en köttfärspaj från grunden, bara så där. Strök sedan dagens kläder, svängde förbi mannens dåvarande jobb - om han hade sitt tidiga pass - för att "droppa av" hans lunch och åkte sedan, tillsammans med min egen fortfarande ganska varma lunchlåda, till mitt eget heltidsjobb. Så vuxen jag var då. Har lärt mig en hel del om prioriteringar sedan dess.
Att vara sin egen, på heltid eller delvis, kan låta glassigt och lättsmält. Men faktum är att det kräver en hel del. Disciplin och, just det; prioriteringar med stort P. Idag skulle jag aldrig lägga en massa energi på saker "som man måste göra". Måste, enligt någon annans credo. Enligt något slags vedertaget gemensamt. En allas att-göra-lista. I dag följer jag min egen lag. Och det är minsann inte minsta motståndets lag. Jag har högt ställda krav och förväntningar, ska ni veta. Särskilt på mig själv.
Utom här inne då kanske... Sorry, tid är en bristvara i mitt liv. Därför blir inläggen ofriserade och vildvuxna ibland. Har inte riktigt ork att redigera varken foton eller text på det sätt som jag vill. Eller att kolla en massa fakta. Håller på och planerar för några bilder som skall tas till ett projekt som jag tror kan bli bra. Och så skriver jag vidare. På allt möjligt. Men jag hoppas få tid att få till det riktigt bra här inne också. Åtminstone då och då. Håll tummarna för det! Fast halvdant ska man inte förakta. Ibland blir halvdant det bästa. Så det så!
Hade tänkt berätta om de två krönikorna jag läste i BT idag - av två verkliga ordtalanger. De gjorde mig på gott humör. Glad. Nästan som en lärka. Glad över deras tankar och formuleringar. Tankar som inte - mot alla odds - bara innehåller hopplöshet, eller uppgivenhet, när ännu ett bestialiskt dåd har trasslat in sig i våra näthinnor.
Det var något om kärlek som lyfter och bär, något om solrosor som vänder sina ansikten mot oss, och något annat om att se på främlingar som något vackert.
Fick mig att börja tänka tankar jag ofta tänker: Kanske är det så att främlingen inte döljer något annat för dig än sina innersta rädslor och naivaste drömmar. Samma rädslor som du har. Samma drömmar. Same same but different, you know.
Men jag hann inte skriva om det. Eller var det kanske det jag just gjorde, fast jag inte hann?
Anyway. Sköt om er.
<3
/helena
ps Fantasilöst var ordet. Men jag konstaterar bara faktum; att när jag rensar bland inkorgens spam och de något mera personliga sakerna och upplysningarna däri, så kan jag aldrig slänga det jag får från Unicef utan att kolla igenom det väldigt noggrant. Nästan allt annat kan jag slänga utan dåligt samvete, men aldrig ett meddelande från Unicef. De måste alltid lusläsas. Så mitt bästa presenttips blir, som vanligt, en gåva som räddar liv. Ge kvinnan i ditt liv - Mor, lilla Mor - en gåva som ger liv, precis som hon en gång gav dig den största gåvan. Har du bara en hyfsad skrivare kan du dessutom vara ute i allra sista minuten - du köper bara den gåva du tycker passar allra bäst och skriver sedan själv ut ett fint gåvobevis att ge till mamma på söndag. Eller så kan du ju maila över det, om ni inte kan ses just den dagen. Ett sista-minuten-tips, som heter duga! Om jag får säga det själv alltså, och det får jag ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar