Ekvationsläsning

Flitens lampa lyser och det levande ljusets låga fladdrar mot det öppna, regnstänkta fönstret. Jag läser om kvinnor, konstnärliga kvinnor, och deras liv. I Stockholm. I Paris. I Paris, när bohemerna bredde ut sig över det sena artonhundratalets elljusförsedda avenyer.

För en gångs skull handlar det om en kvinna som kommer från så kallade enkla förhållanden. Ida Ericson växte upp med en mer eller mindre frånvarande far, och en mor som följdenligt fick slita dygnet runt för att få livet tillsammans med sina barn att gå ihop. Hemsömnad, ett av de få sätt som en ensamstående mor kunde få ihop några korvören på, på den tiden.

Ida har tur. Och talang! Träffar rätt konstnärliga - och välbesuttna - människor, som inspirerar, guidar och betalar. Det ena leder till det andra som leder till att hon kan börja studera konst. Hon vill bli skulptör. Vill arbeta, utvecklas och studera i staden på allas, konstnärliga, läppar - Paris.

På den vägen är det. Har inte hunnit mer än cirka sextio sidor in i hennes liv ännu. Den oäkta dottern Judith har hunnit födas, hon har än så länge fått stanna kvar hemma i Sverige. Ida har hunnit träffa Molard. Tycke ska väl snart uppstå, förmodar jag, eftersom Ida inte bara hette Ericson sedan, utan Ericson-Molard. Judith, dottern, henne ska det också handla om. Hon som också vandrade en bra bit på den konstnärliga banan. Bland annat med hjälp av självaste Gauguin!

Det är alltid lika fascinerande och inspirerande att följa i det konstnärliga gardets spår. In i ateljéerna. Med all ljuvlig, tidsenlig rekvisita staplad runt väggarna. De obligatoriska palmerna. Och vikskärmarna. De har jag läst om så många gånger förut. Fast i många av de skandinaviska Paris-konstnärernas spartanska rum fanns kanske inte så mycket mer än det allra nödvändigaste - en säng och målargrejorna. Typ så.

Det förra sekelskiftet var verkligen en intressant tid för många kvinnor. En svår tid, men också frigörande. Bort från det sysslolösa, borgerliga fängelset och ut i den självförverkligande, självförsörjande världen. De få kvinnor som fick möjlighet att komma någonstans, komma ut i världen, de fick känna på hur det var att verkligen betraktas som en egen, myndig person. Ingen far som styrde och ställde över hennes framtid, ingen man som försörjde henne. Många funderingar rörde sig säkert under deras lösa hårknutar - hur skulle de få ihop det "nya", självständiga livet med längtan efter barn och familj. En del lyckades lösa den ekvationen, många inte.

Själv försöker jag skriva in en papegoja i min pågående berättelse. Det vill sig inte riktigt. Den gör inte som jag säger. Den säger inte som jag säger. Den lever sitt eget liv. Den också.

<3
/helena

ps Förlåt att jag inte länkar. Eller källhänvisar en massa. Har inte kommit så långt, vill mest bara fortsätta att läsa om Ida och hennes konstnärsvänner. Kommer säkert att berätta mer om boken senare. Den heter i alla fall Molards Salong. Och är skriven på 1990-talet, av Thomas Millroth. Forum är förlaget. Så vet ni åtminstone det.