Satte frimärke på mannen och skickar in honom här till er. Han hittade en toppenfin pin till sin samling, som ni ser. Med Nämdöfjärden på. Annars hade den här dagens vintage-tur mer karaktären av otur över sig. Inget kul. Inget inspirerande. Och en klädavdelning som luktade unket och instängt. Fast i och för sig, om den där handmålade, danska lampfoten hade varit lite billigare så kanske det hade kunnat bli ett fynd.
Vi gick vidare. Where the streets have names.
Magarna började knorra långt innan vi passerade Spoon. Av Åsa Maria Bengtsson.
Kinamat. Eller snarare Japanmat. Gott. Väldigt gott. Mycket. Och gott.
Ibland kan jag nästan tycka att det är en förbannelse att vara en detaljmänniska. Alltså en person som lägger märke till minsta detalj. Ibland känns det som att min hjärna ska explodera av alla intryck, samtidigt som det naturligtvis är en tillgång, nästan nödvändighet, att vara uppmärksam om man vill kunna dokumentera sin omgivning på ett hyfsat intressant sätt. Oavsett om det gäller i ord eller bild. Dokumentera låter trist och krasst och kliniskt, skildra är nog ordet jag söker. Skildra sin omgivning. Men vid andra tillfällen älskar jag att lägga märke till saker, som flickan på skeden. Tror hon spelar bordtennis, verkar som att hon har ett pingisrack i sin lilla hand. Ser ni? Hur hon har fått korn på bollen. Riskorn på bollen. Hihi.
Sedan åkte vi hem. Lite snipp snapp snut här. Inget mer att berätta. Jo. Det var ju det, att jag kände mig som hundra år när en ung kille på bussen frågade om jag ville sitta. Nej. Det ville jag inte. Förutom att det fick mig att känna mig uråldrig; att en ung kille är beredd att lämna sin plats åt mig på bussen, så kände jag hopp. Hopp och tillförsikt inför framtiden. Det känner jag ofta när jag möter dagens uppväxande generation. Det finns hopp, hör ni. Hopp!
<3
/helena
ps Finns sämre sätt att börja en långhelg på. God mat. Och sedan en lättsam stund tillsammans med en ung Julia Roberts. Råkade bara zappa upp henne, pretty woman. Fast den här gången är det en annan film. Hon, och en lika ung Campell Scott (stavas det så? orkar inte dubbelkolla), flyr från den oundvikliga verkligheten ut till ett gammalt hus på landet. Tänd brasa. Mörka träslag. Spetsgardiner i fönstren. Blommiga sängkläder. Varma färger. Hon är vild och vacker och ödmjuk och klok, kör ett rosa vrålåk, dansar natten lång - iklädd endast svart BH - och har en karaktärsfull mamma som samlar på dockor. Han är den filosofiska kulturnörden som växt upp med en ensamstående, framgångsrik, överbeskyddande pappa (spelad av David Selby från Falcon Crest). Han är allvarligt sjuk och försöker avsluta sin avhandling om konst. Han visar henne guldskimrande Klimt-målningar och bilder på rödhåriga kvinnor avbildade av besatta män. Hon vill lära honom att köra bil. Han har alltid kunnat åka med familjens privatchaufför. De är som äpplen och päron. De älskar varandra ändå. Såklart. Amerikanskt, när det är som bäst. Kärlekens val. Mannen försökte hitta när vi såg den (ni kommer kanske ihåg att han skriver upp alla filmer som vi ser i en speciell bok med exotiska fåglar på), men den var inte uppskriven. Eller så har vi aldrig sett den. Ibland kommer man ihåg saker som aldrig har skett. Lite läskigt, som ett slags sjunde sinne. Det bortglömda sinnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar