Mest en söt historia

Se så mycket spring hon har i benen! Och luft under vingarna! Med den ljusa, fladdrande klänningen runt sin lilla kropp skuttar hon fram över det oslagna gräset. Oslagbart. Ingen oro, ingen ängslan - bara äng. Den lilla flickan springer bekymmerslöst fram, ovetande om den verklighet som finns alldeles runt knuten. Landsknuten.

Fotot är taget i början på 1940-talet. Mitt under brinnande krig växer hon upp. I en ransonerad tid, men i ett förskonat land, vars neutralitet inte hade satts under någon granskande lupp - ännu. En helt bekymmerslös barndom hade hon nog inte. Där i de djupaste skogarna i småland fanns också fattigdomen, småsyskonen och det dagliga slitet. 

Jag älskar i alla fall att betrakta henne så där, löpande över fälten, som en kalv på grönbete, med de matchande vita björkstammarna i bakgrunden. Jag tycker om att tänka på henne så - fri. Fri som fågeln. En fågel vars vingar bär. Kanske ändå fram till det stora oupptäckta havet. Det stora blå vattnet, med sin förföriska, glittriga yta.

Hon är så fin -  den lilla flickan som senare skulle bli min mamma.

Borde inte alla barn få springa så där?, genom hela sin barndom. Inte av rädsla, skräck och förföljelse, utan av ren och skär glädje. Med lätta steg. Med en vidöppen tilltro och en välbevarad nyfikenhet, inför framtiden.

Tänker på det här med att växa upp i olika tider och att vara lik någon. Hon kunde varit jag. För precis så såg jag också ut när jag var liten. Mer än 30 år senare. Lika lockig. Lika söt. Med en annan klänning, men med samma spring i benen.

Någon klok person har sagt en gång att det är de egenskaper man retar sig på hos sina nära & kära, alltså de som man råkar ha släktband till, genom blodet, är just de egenskaper som man själv besitter. Jag vet inte om det är sant. Vad jag däremot vet är att hon har väldigt gröna fingrar, min mamma, djupt gröna som den kraftigaste mossan. Mina kunskaper om växter sträcker sig inte längre än näsan räcker. Fingrarna är i bästa fall mintgröna, ljust mintgröna.

I min barndom var hon vida, i släkten, känd för sina kakor, den ömma modern, en liten, ursäkta uttrycket, jävel på att baka helt enkelt! Wienerbullar, saftig mjuk nötkaka, småkakor som smälte i munnen. Smaker att drömma om. You name it! Jag svänger väl ihop en mjuk pepparkaka om det kniper och ett par kanelbullar kan jag väl klämma fram. Småkakor däremot... har nog aldrig skaffat mig tålamodet som krävs, för att bli skicklig nog, för dessa bakbordets minsta utsvävande utkavlingar.

Men jag tar en del bilder och skriver en del, bevarar några ögonblick, för eftervärlden. Så låt mig bara tacka den lilla flickan för att hon "tog på sig" att växa upp då och lät mig bli den som fick födas till en tryggare och på många sätt, mer gynnsam tid.
I detta priviligierade land! Tack mamma! Så ska jag som avslutning bjuda er på en liten bagatell, som jag skrev för några år sedan. Låt er väl smaka!


EN SÖT HISTORIA

Vitt som mjöl är pulvret i hennes bakficka,
hon backar in genom dörren så att vi bara får se baksidan av problemet.

Hon säger: -Du bakar sockerkakor i baktung ugn, du fyller bakplåten med drömmar.

Det är bakvatten i farleden.
Likt en bakåtsträvare stävar du din egen glassbåt genom diset,
Para-diset. Mmm gott med ljus choklad.

I dina baktankar frestar du sockerbagar'n, med egen Candy.
Oh yeeaah, vill han bli din Sugerdaddy?

-Satsar du verkligen framåt nu? Undrar en dansk dejlig wienerbror.
Hellre negerbollar, förlåt, chokladbollar och stulna kyssar än
tillbakaryggande finska pinnar, som stelnad blockchoklad,
blir ditt pinfärska svar.

Chokladinrutad är min drömlösa tillvaro.

Har någon siktat min framtids mörka kakao?
Min väg är inte endast strösockerbeströdd,
men bit för bit får du mig på fall.

-Vad står du där och gaffelkakar om ?
Undrar grannens uppnosiga Maja, där
hon står med en sur eftersmak av grädde i munnen.

-Hallå din gamla torra hålkaka, muttrar jag,
när jag åter fått mellanmål i mun.
-Låt degen jäsa under egen bakduk, väser jag beskt.

-Håll dig till din egen pösiga munk, svarar hon syrligt.
Hon kretsar likt en vidbränd kringla runt din vetelängd.

-Borde inte vi söta bröstkarameller hålla sams?
Undrar du, med ett kanderat leende.
-Så att våra tankar inte bara spritsas ut för vinden.

Jag kavlar upp ärmarna och börjar, inte bara
sopa rent på egen bakgård, utan även där bakpulvret spritts & siktats
en gång i fornstora dar.

Plötsligt nötkrokar våra ögon i varandra - igen
och vi inser att våra liv inte endast, likt schackrutan, är svart & vitt.

Jag vispar i ditt öra, så att du min munk, fylls av annat
än äppelmos inombords.

Sedan till slut säger du:
-Lyssna, spetsa öronen, min lilla spröda spettekaka,
för nu är ingredienserna slut...
och ugnen har svalnat.



så hörs vi snart.
:)
/helena


ps Trodde aldrig att detta skulle hända, men jag vill citera Martin Timell, ?!, i dagen ps, ett citat taget i från Aftonbladets TV-bilaga dessutom. Så här säger han: "-Jag är stolt över att vara svensk och att få bo i det här landet. Det är så förtvivlat mycket som är bra med Sverige!" Svårt att inte hålla med - trots allt.