Ett tänt ljus på frukostbrickan. Bara så där. Så enkelt kan det vara. Att göra något litet som gör skillnad. Ett enda ljus. En morgon när man just läst om Jemen. Om barnen som svälter och tvingas äta löv för att alls överleva. En dag efter dagen när man just läst om att rasisterna gör nya försök att erövra ny mark. Smyger runt stadens knutar. Lockar de som inte vågar se sina medmänniskor i ögonen. Som inte vågar lita på att alla människor är lika mycket värda. Att alla, ALLA, människors liv är okränkbara. Så trött på att upprepa mig. Så trött på att läsa om så mycket skit. Miljöförstöring. Konsumtionshets. Pengar. Pengar. Pengar. Money talks. Och jag vill bara hålla för öronen.
Vilar de läströtta ögonen mot Ernst. Och mot dagens ros till den lokala urmakaren som inte bara lagade damens klocka, utan också åkte hem till henne och satte upp den på hennes vägg igen!
Vilar ögonen mot Hédi. Hédi Fried. Författare, psykolog, Förintelseöverlevare. Så står det. Och att hon har fått Fem i tolv-priset för sitt mångåriga arbete för människors lika värde och mot nazismen. Läser den lilla artikeln i Borås Tidning och känner ett stort leende breda ut sig över mina torra, sammanbitna vinterläppar.
Känner en enorm tacksamhet över att jag fick lyssna till hennes systers berättelse den där januaridagen för några år sedan. Berättelsen om utrotningsläger och kamp, kamp, kamp för överlevnad. De är inte många kvar nu, som kan berätta. Som kan vittna. Som kan övertyga tvivlarna om hur lätt - och snabbt - allt kan gå överstyr.
När jag ser artikeln om 94-åriga Hédi, när jag läser orden som beskriver henne: mod, uthållighet, civilkurage, då bestämmer jag mig. Bestämmer mig för att låta min bild - fotot jag arrangerade och tog någon gång i oktober och som jag döpte till: "En rättvisare klocka", bli bilden som får illustrera kampen mot klockan.
Den skulle blivit det nya årets första bild, var det tänkt. Men vi har inte tid att vänta. Även om det aldrig är för sent att kämpa för mänskliga rättigheter. Medmänsklighet. Ett så fint ord. Låt det fyllas med något bra. Tomma ord är så...tomma.
Ett enda litet ljus på frukostbrickan kan göra stor skillnad. Tänk på det. Vad DU gör för positivt för andra sprider sig sedan vidare som varma ringar på den frostiga ån.
<3
/helena
ps Hittar en krönika på en hemsida som för mig att fortsätta le. Av flera anledningar ler jag. För att sidan är så genuin och gammaldags (säkert finns det nyare snitt på informationen på de sociala medier där jag inte rör mig så mycket - eller alls), och för att budskapet om våldsbekämpning och solidaritet når ända in i hjärtat. Fem i tolv rörelsens sida (www.5i12.com). De började på ett torg i Härnösand för 30 år sedan och nu når deras kamp för människors lika värde långt utanför landets gränser. Ringar på vatten. Och som det står i krönikan - Det är alltid för tidigt att ge upp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar