Han hette Häst. Rätt och slätt. Häst. Inte på grund av dålig fantasi, utan på grund av att han var själva sinnebilden av en...häst. Han, Häst, stod och andades in de sista resterna av dagen, när han plötsligt mindes sitt löfte.
Han hade lovat sin mamma något. Något viktigt. Det var på hennes dödsbädd. Fast hon stod upp i spiltan, ända tills hon gav upp andan för allra sista gången.
Hon viskade in i hans bakåtstrukna, uppmärksamma öron: - Du, min pojke, min kära kära pållepojk, du måste lova mig något, innan jag skrittar iväg mot solnedgången.
Han blev rädd, tänkte att det handlade om något svårt, något obegripligt, som han aldrig skulle klara.
- Du måste lova mig att bli lycklig. Precis så sa hon, kort och gott, innan hon gav upp ett sista utdraget gnägg.
Att bli lycklig. Precis så hade hon viskat. Han mindes det så väl, som om det var igår. Han hade bra minne. Vissa skulle kalla det hästaminne.
Tanken på lyckan gav honom ingen ro. Han lunkade förbi det lilla lervällingsfärgade torpet, medan han funderade vidare på den svårfångade lyckan.
Tänk om det ändå hade funnits någon att fråga. Någon klok. Klok som en bok, tänkte han och skakade manen så kraftigt att sågspånen yrde i den lätta vårvinden. Tänk om jag skulle ta och fråga rådjuren? Vågar jag fråga dem, tro? Deras svar verkar alltid så flyktiga, som om de alltid svarade i förbifarten. Som om de alltid var på väg någonstans. Någon särskild stans. Äsch, jag provar, har ju inget att förlora, mer än lite överbliven havre, tänkte Häst.
Idag var inget undantag. De vände på nosarna fortare än kvickt när han närmade sig, även om han rörde sina grova hovar aldrig så nätt över marken. Men han fick ett svar. Samtidigt som deras vita bakar rörde sig snabbare än en travhäst galopperar, hörde han dem ropa i korus över ängen: - Fråga ängeln, hon har säkert svar. Hon har svar på allt, och kanske på din fråga också. Så sa de, strax innan de susade in i skogsbrynet och försvann. Vilken ängel? - Hon som bor vid vägen som går norrut. Han lyckades med möda uppfatta deras avlägsna svar.
Han började bli hungrig nu. Och trött. Och så här långt ifrån kända hagar hade han sällan varit. Han frustade, högt, som för att skrämma de som kunde komma längs vägen i andra avsikter än enbart goda.
Han hoppades hinna nå ängeln innan hon flög vidare. Flög till andra breddgrader kanske. Eller till jobbet. Vad visste han? Inte mycket om lycka i alla fall. Även om han var känd för att sprida glada gnägg omkring sig i stallet. De andra hästarna brukade ofta trängas omkring honom, som för att inte missa ett enda roligt ord. Han kunde visserligen bara några enstaka ord. Man alla han kunde var roliga. Det roligaste var nog Hö. Eller om det var Hö Hö. Eller Hö Hö Hö Hö, kanske?
Där var hon ju. Äntligen. Hon svarade innan han ens hann öppna munnen. - Allt blir bra. Det var allt hon sa. Sedan fällde hon in vingarna för natten.
Det var bara att vända hovarna hemåt. Ängeln hade talat. Nu ville hon titta på TV, ifred. Han hade aldrig trott att änglar gjorde sånt. Själv hade han sällan tid att följa serier, bara några spridda avsnitt av "Bonde söker fru".
Jaja. Inget är lätt här i världen. Och mycket är snett. Men, konstigt nog, fast att han - vår trofasta Häst - knappt visste mer på kvällen än han hade gjort på morgonen, så somnade han där, bakom de lyckta stalldörrarna, med ett stort leende på de håriga läpparna.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar