Trassel

Försöker sortera.
En del papper.
Mest tankarna. 

Bläddrar i Impuls.
Först förstrött.
Sedan intensivare.
Fram.
Och tillbaka.
Och fram.
Läser Poohl på sista sidan.
Läser Pascalidou.
Hon skriver om Konstantinos som lagar mat åt hundratals hungriga, ute på ett torg någonstans.

Banar mig väg.
Över parketten.
In i köket.

Sopar lite.
Struntar i att byta dag i almanackan.

Förra veckan hade i alla fall några färre bomber fällts. 
Några tårar färre hade fallit.

Stryker över skorpan.
Smeker varsamt.
Känner den runda, livsbejakande formen.
Plattar till några onödiga ojämnheter.
Trasslar in tankarna. Och trasan i all taggtråd.
Vill bota världen från egoism.

Tänker - det där är inte min jord.

Min jord dräller av pasteller.
Min jord är inte full av folk som bara gnäller - på andra - och slår sig själva för bröstet.
Min jord har solränder hela vägen från Mali till Malung. Samtidigt.

Dammar vidare, efter att ha suddat ut ett par gränser.
Gränserna är ändå fiktiva, för man kan ändå aldrig veta var människors gränslöshet slutar.
Eller börjar.

Och jag är naiv. Som alltid.
Och stolt över det. Som alltid.
Naiv.

Och pedant. Men bara när det gäller gränser.

<3
/helena