Är det samma ränder?

Fast jordaxeln är så trött på att snurra och snurra och snurra.
Och snurra.
Utled.
Urled.
Ur led. 

Som lägger sig så bekvämt tillrätta på alla blommorna.
I alla deras olika faser.
Nedbrytande.
Och uppbyggliga.

 
 Är det verkligen samma, gamla ränder som lyser på stjärnorna - som lyser på alla oss andra?

Är det samma svaga strålar som leker med kylskåpet som i fjol?
Orkar de vända blad en gång till, och titta till den glödande oktoberhimlen?
Och åtminstone sända ett snett leende mot november? 

Orkar måsarna runt pappersfyren - som jag i ett felriktat städtag trodde var flugskit - lyfta igen?

Är det samma ränder, som smeker mina händer när de lunkar på över tangenterna?

Är det här samma gamla rader, som solen alltid skriver vid den här tiden? 

Undrar jag.

Och hoppas innerligt att ränderna aldrig går ur.

<3
/helena