Nej, det här är höstens viktigaste accessoarer!

"... Jag gick baklänges ett par steg för att kunna lägga mig raklång på marken framför dem och kyssa drottningens hand. Då hörde jag ett smärtsamt skrik och vände mig om. Vad hade jag nu gjort? ...

... Jag fick syn på en gammal bondgubbe som förtvivlat höjde armarna i skyn.

- Och dessa rosor, kved han, som min farfarsfar en gång satte i sin gröna ungdom. Dessa rosor, dessa mitt livs blommor! ...

... Jag böjde mig ned till den stackars mannen vars rosor jag trampat sönder, lyfte upp honom till mitt ansikte och bad honom uppriktigt om förlåtelse. ...

... - Här har farbror, sade jag, kanhända det finns ett par rosor av samma slag som farbror kan köpa någonstans. ...

... Och jag gav honom ett av mina minsta guldmynt och släppte ned honom på marken igen. Han tittade storögt på den enorma slanten och försökte lyfta den.

Kungen harsklade sig och det sista jag såg av bondgubben var hur han med ett spett försökte baxa upp myntet i en skottkärra. ..."

Såklart är det boken som är höstens viktigaste accessoar. Och bokbagen. Och de långa, mörka kvällarna. Och alla lockande, blinkande stjärnor på litteraturhimlen.

Ögnade igenom Bokmässans digra program som hastigast tidigare ikväll, och fastnade i Irland. Lilleputtarnas och jättarnas Irland. Jonathan Swifts Irland. Och en mängd nya, spännande författares Irland. Tydligen är just Irland "The story-shit", just nu. Antar att det handlar om att framgång föder framgång och att inspirera varandra till stordåd, som det brukar göra vid positiva masspsykoser. Positiva prosa- och poesipsykoser i det här fallet då. Förmodar jag. För jag läser inte så mycket nya böcker nuförtiden. Fast jag verkligen vill det, så har jag svårt att hitta tiden. Skriver väl för mycket själv, antar jag. Och bloggar... Bland annat. Bland mycket annat.

Ett minst sagt digert program, som sagt, bjuder årets Bokmässa på. Hittar en hel del intressanta frågetecken och utropstecken, bland alla rader av intressanta punkter. Fäster mig särskilt vid livslångt läsande och olika frågeställningar (och förhoppningsvis även en del svar) angående vilka nycklar som måste till för att barn och ungdomar ska hitta hållbara vägar in i litteraturens berikande världar. Nödvändiga världar, för att kunna tillgodogöra sig språk och omvärld. Läste förresten en så bra krönika om det häromdagen, får nog lov att återkomma till den vid tillfälle. Men jag fastnade framförallt för hur viktigt det är för unga att ta del av andras berättelser för att börja utveckla sin egen förmåga till inlevelse, inkänning och empati redan tidigt i livet.

Empati. Smaka på det. M:et trivs så bra på tungan. Det känns så mjukt. Man vill ha ordet på tungan, länge. Men det får inte stanna där, det måste ut och göra nytta. Empati verkar vara en bristvara idag. Det känns åtminstone så ibland när man ser sig runtomkring i världen.

Merlin Holland. Vet ni vem det är? Nej, det visste inte jag heller förrän nyligen. Det är Oscar Wildes barnbarn. Merlin Holland kommer till Bokmässan för att berätta om sin berömde och slagfärdige farfar. Vilken grej va! Tänk bara, att få vara i samma rum som någon som är barn till min kanske allra största litterära idols barn. Hög wow-faktor på den!

Förmodligen tar jag mig inte tid och råd att gå på Bokmässan i år heller. Tiden och de stora guldmynten ska användas på annat sätt.

" ... Sedan tog jag upp min portmonnä och räckte den ödmjukt till den äldsta av dem. Den var emellertid så liten att han inte kunde gripa den med sina fingrar, utan han plockade fram en nål och stack den genom lädret och lyfte den balanserande upp mot sina ögon. Han höll den ett par millimeter framför sin högra pupill och såg ut att tänka. Det hjälpte tydligen föga.

Jag gjorde ett tecken att han skulle lägga portmonnän på marken bredvid mig. Det förstod han. Jag öppnade den och hällde femton guldmynt i hans kolossala handflata. Bonden vätte sitt pekfinger och fäste ett par slantar på det, lyfte upp dem mot högra pupillen och syntes tänka igen. Jag förstod att jag i varje fall inte skulle löpa någon risk att bli rånad.

Bönderna förstod mig inte alls. Den äldste bonden gjorde tecken till mig att lägga tillbaka de obegripliga små runda sakerna i min obegripliga lilla läderask och stoppa den i min obegripliga ficka. Jag gjorde som han ville.

Men bönderna insåg att jag i varje fall inte var något heldumt djur, för de talade till mig så jag trodde att trumhinnorna skulle spricka. ..."

/citaten är hämtade ur Gullivers resor
av Jonathan Swift


:)
/helena

ps "När Jonathan Swift gav ut Gullivers resor år 1726 var det som en satir över förhållandena i sitt fosterland Irland. Här har Beppe Wolgers gjort en fri bearbetning, som gör de humoristiska sagorna om Gullivers äventyr bland lilleputtarna och jättarna till fängslande läsning också för yngre läsare. ..."

Så står det på baksidan, av den lilla bok som jag hittade på loppisen i helgen. Natur och Kultur 1953, 1990. Mitt ex. av Gulliver's Travels i svensk översättning - av självaste sagofarbror Beppe - är tryckt 1990 och verkar - tyvärr - vara helt oläst. Jag ser fram emot att ta mig an denna lättlästa, illustrerade munsbit. Har nog inte läst Swifts klassiker i någon form alls, sedan jag gick i högstadiet eller gymnasiet eller så. Ska bli kul att återuppta bekantskapen med Lemuel Gulliver.

pps Hos Adlibris finns några olika utgivningar att välja på. Och nästa år kommer det visst fler. Att jag väljer att länka till just Adlibris här, kan bero på att det står så någonstans på min book bag. Jag har, förstås, fått min i samband med något second hand-bokinköp, vilket i sig känns som ett sympatisk sätt att återanvända den på.