"Här känner jag mig levande." Tror att jag citerar mig själv mer eller mindre exakt här. I knastret, i gruset, på kyrkogården. Där känner jag mig levande. Framför en sten med ett namn som väcker fantasin. Utmed en vägg som funnits där i generation efter generation. Där känner jag mig levande. Under kastanjen med en krona stor som ett paraply. Under dubbelgranens sus. Där känner jag mig levande. Ingenting är så rofyllt. Ingenstans känns tiden så påtagligt närvarande, som på kyrkogården. Lugnet, friden. En plats för eftertanke.
"Det finns en föränderlig plats i själen där sorg inte kan skiljas från vansinne."
Det är inte ord man vill förstå. Det är inte en innebörd man vill ta till sig. Ingen vill komma i närheten av det vansinnet. Ingen vill tänka tanken till slut. Men ibland måste man. Jag tänker på den kollektiva sorgen. Den som följer i kölvattnet av en pandemi. En sorg som flyger likt en grå fågel över världen. Den sorgen vill jag att vi tar in. Åtminstone lite. Att vi vågar känna på den. Att vi vågar försöka förstå hur många människor som har mist någon.
Det är när vi vågar se sorgen i vitögat som vi kan komma i närheten av att förstå hur viktigt det är att vi fortsätter göra vårt bästa. Att vi fortsätter hålla social distans. Att vi inte trängs på bussen, krogen eller i mataffären. Att vi ger plats. Håller avstånd. För det är när allt börjar kännas normaliserat i den här exceptionella situationen som det verkligen är dags att hålla i. Att fortsätta ta personligt ansvar över en globalt ansträngd situation.
Men. Självklart får vi inte förlora vårt ljusa sinnelag. Vårt sätt att alltid hantera de allvarligaste situationer genom humorn. Såklart ska vi inte sluta le. Mitt i världssorgen måste vi få skratta. För att lätta på trycket. Och kunna orka kämpa vidare.
(Haha. Precis exakt nu. Nu när jag skriver det här. Skickar mannen ett mess som är hur kul som helst. Synd att det är för personligt för att jag ska kunna delge er det. För det var en riktigt kul ordvits som barnen i skolan/på fritids hade kommit på, utan att riktigt själva fatta hur kul det var... Ni kan få den här gulliga grejen istället, som vi pratade om tidigare i veckan, mannen och jag. Angående det ständiga dividerandet om vilket som kom först - hönan eller ägget? Svaret är ju oftast att ingen vet. Men när man funderar över det hela är det ju lätt att uttrycka det som att "man ruvar på svaret". Lite kul, va? I alla fall lite gulligt.)
"... 'Hallå där, sa vi så gott som samtidigt, eftersom han kände igen mig och jag honom: det var den olycklige mannen. Han verkade genast bli mycket glad och förhörde sig om var jag bodde. Jag talade om att det var i block V. 'Synd', sa han beklagande, för han bodde på ett annat ställe. Han klagade också över att han 'inte såg några bekanta' och när jag sa att det gjorde inte jag heller, blev han, jag vet inte varför, på något vis sorgsen. 'Vi kommer ifrån varandra, allihop kommer vi ifrån varandra', anmärkte han och det låg något slags, för mig tämligen dunkel innebörd i hans ord och hans sätt att skaka på huvudet. Sedan ljusnade plötsligt hans ansikte. Han frågade: 'Vet ni vad det här' - han pekade på bröstet - 'U:et betyder?' Det var klart att jag visste, sa jag: 'Ungrare'. 'Nej', svarade han: 'Unschuldig', det vill säga 'oskyldig', och sedan skrattade han till och nickade dessutom ett bra tag med fundersam min, som om tanken på något vis tilltalade honom, varför vet jag inte. Sedan märkte jag samma sak hos andra i lägret som jag hörde dra samma skämt, ganska ofta i början: det var som om de öste värme och styrka ur det; åtminstone verkade det så på deras skratt, alltid likadant, och på hur ansiktena sedan alltid mjuknade, på det smärtfyllt leende men ändå på något vis hänförda uttrycket i dem varje gång de berättade och lyssnade på detta skämt, ungefär som när man hör en riktigt gripande melodi eller en speciellt rörande historia. ..."
/ur Mannen utan öde
(originalet utgavs 1975 under titeln SORSTALANSÁG)
av Imre Kertész
(översatt av Maria Ortman)
Till och med i koncentrationslägren skämtade de. För att överleva. För att åtminstone överleva den dagen. Den stunden. Medan deras vänner brändes i ugnarna. Medan den omänskliga röken från mördade människor bolmade ur de höga skorstenarna. Medan stanken spred sig över de långa raderna av baracker.
Det är inte något man vill tänka på. Det är inte något man vill minnas. Särskilt inte i dessa tider. Men jag tror att vi måste. Och jag tror att vi måste börja se det som positivt om själen aldrig blir sig lik efter att vissa händelser har påverkat oss. Att allt skulle bli som vanligt igen, det är inte en realistisk eller ens önskvärd tanke, som jag ser det. Vi måste låta själen förändras. Det är bara då vi kan gå vidare. Lära oss något. Och börja känna hopp och livslust igen.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Tro det eller ej, men meningen som inspirerade mig till tanken runt kollektiv sorg, och själens förändring, kommer från en populär TV-serie: True Detective. Kom ihåg det - att man aldrig kan veta var man hittar det - orden, klokskapen - som bidrar till ens fortsatta utveckling till en hel och sammansatt människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar