Här hemma - småbilar, Seinfeld & något jag läste i StarPhoenix

Den sista sura Ferraribilen är uppäten, Yatzy-tärningarna ligger overksamma och helgen är över för den här gången. Nu stundar upphuggen vardagsvecka, med helg mitt i. Långhelg för vissa. Här hemma fortsätter jobb med ord och bild. På byrån ligger en kom-ihåg-lapp till nästa, eller nästnästa, Fem särskilt fina in hit. Får se när det hinns med. Och så var det ju den där utlovade intervjun, om jag kan få till den snart. Och lite annat gott och blandat i ord- och bildväg. Kommer tid kommer inlägg.

Vad gjorde ni i helgen då? Vi läste mest. Fortsatte i Mannen utan öde och varvade med något mera komiskt, lättvindigt och lättsmält. Fast väldigt bra. Väldigt bra skrivet. Min nutid, heter den på svenska. My present age, av Guy Vanderhaeghe. Hans målande liknelser liknar inget annat och beskrivningarna av omgivningarna runt antihjälten Ed är så ingående och mångfacetterade att det känns som att man kan ta på dem.

"... Medan jag åker västerut i en ryckig ström av trafik som kränger över korsningar och skumpar fram i spåren som är uppkörda i isen på gatan håller jag försiktigt uppsikt åt höger med ögonen på skaft efter motell. Det är ett gott stycke in på eftermiddagen, den nedgående solen kämpar bakom ett fint, kristalliskt snödis, som suddar till konturerna på skyltarna som står utposterade längs gatan. En del av dem flimrar och blinkar av lila eller apelsingul neon, andra snurrar värdigt i kölden som får smörjfettet att stelna. De flesta är emellertid megaliter som höjer sig mot en askgrå himmel ...

... Här bland Ponderosabarerna, Cartwrightrestaurangerna, Gulfstationerna, Consumers Postorder, Speedy Ljuddämpare, Firestoneverkstäderna, Smittys Pannkakor, McDonald's, Kanadensiska Järnvaruhuset, Essostationer och Burger Kings får jag syn på Motell Sömniga Hålan inbäddat i ett snår av skyltstolpar. Jag bromsar, rycker upp hjulen ur isspåren, och med ett ilsket tutande från en bil bakom mig sladdar jag upp på Sömniga Hålans infartsväg. ...

... Motellets L-formade gårdsplan splittrar upp den bitande blåsten i virvlar. Pappersskräp pilar plötsligt fram ur mörkret på parkeringen och stiger upp i den glittrande strömmande snön, som är belyst av den enda fungerande strålkastaren på de imiterade stockpalissaderna som har gett motellet dess namn. Där flyger det irrande omkring som fladdermöss på jakt eller flaxar lojt med vingarna som rockor i ett sällsamt, solbelyst hav, innan det faller tillbaka ner i mörkret. ..."

Bara att sträcka ut handen genom vindrutan så är allt där mot fingertopparna. Kanske ska vi avsluta med ett helt annat citat ur samma bok sedan?

Först ett par ord om maskrosorna på gräsmattorna utanför. Gula. Underbara. Så. Det var två ord. Mer behövs inte. Fler behövs inte. Jo, fler maskrosor förstås. Fler maskrosor åt folket. Och bina.

Brukar ni också tänka att ni måste kontakta författare till böcker ni läser/har läst? Bara för att ni måste, MÅSTE, få säga hur mycket ni beundrar deras sätt att formulera sig. Deras sätt att förmedla tankar och känslor som egentligen borde vara omöjliga att formulera så precist och inkännande. Brukar ni det? Det brukar jag. Fast det blir sällan av att jag kommer längre än till ett par tafatta tryckningar på google och wiki.

Ofta hittar jag något mer bakom författarnamnet. Eller någon mer. Den här gången hittade jag en intressant kvinna som författaren var gift med. Enligt hennes dödsruna var hon i alla fall det - intressant. Till och med lite spännande. Egensinnig. Fast så kanske alla framstår som har någon som bemödar sig om att skriva något värdigt om en efter livets slut? Nej, så kan det väl inte vara?

Den här kvinnan var konstnär. Och jag fastnade så för en mening om henne:

 "... Margaret loved to dance 'as nobody was watching', and that's how she danced through life entirely to a tune of her own making. ..."

Visst lät det fint? Att dansa efter egen pipa, som man brukade säga. Visst önskar man att man fått lära känna henne? Fått ynnesten att bli någon som hon invigde i sina dansstunder. Fått ta ett par steg tillsammans med henne. Blundat tillsammans, och dansat bort en tråkig kvart eller två. Sedan öppnat ögonen igen, långsamt, och påbörjat ett långt samtal om konsten och livet och konsten. Lite så.

El Backo. Tror det heter så. Spelet som farsan/svärfar vill spela i Kungen av Queens. Så säreget och skojigt spelad av Jerry Stiller. Känns så konstigt att konstatera att han inte finns längre, när han känns så levande på skärmen framför mig. Haha. Älskar avsnittet där vårt par bestämmer sig för att försöka skaffa barn, samtidigt som gamlingens bästis flyttar eller nåt. Nu har han ingen att umgås med. Ni vet, de unga (nåja) tu kommer hem efter en romantisk middag och ska fortsätta "jobba på" barnet. Och möts av blivande morfar som har tagit en sex timmar lång tupplur och är hur pigg som helst och vill spela El Backo, eller vad sällskapsspelet nu heter. Haha. Och så anlitar de en hundvakt som ska vakta honom så att de får tid att "göra annat". Haha. Hur kul som helst. Och han känns så levande. Precis som han gjorde som grinig farsa åt George i Seinfeld.

På tal om Seinfeld, så har vi fortfarande inte sett sista säsongen. Alltså inte ordentligt. Alltså inte på DVD. Ni minns kanske att vi letade - jagade - second handaffär efter second handaffär för att hitta alla säsongerna? Jodå. Till slut gick vi i mål med alla nio. Visst är det väl nio? Måste få tid att titta på de där stollarna snart igen. Kanske måste vi ta allt från början? För att få sammanhang och så. Eller så kör vi väl bara på ändå.

Tyckte jag såg att Jerry Seinfeld skulle göra något nytt också? För första gången på länge ställa sig upp på scenen igen. Stand Up. Fast det kanske redan har passerat revy live någonstans, har inte kollat vidare efter det. Någon som har koll?

Anyway. Ny vecka. Hoppas det blir en bra en. För oss alla.

Och förresten, de salta Ferraribilarna är ändå godare. Hallonsmak, plus salt på det. Mmmmmmmmmm.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Orkar ni med ett citat till ur boken som vi snart har högläst ut? Jag fattar att det aldrig kan bli så kul och dråpligt när man bara får ett utdrag så här, men ändå. Det finns ingenting jag beundrar så mycket i skrivväg som det här med att levandegöra en scen som pågår nu. Exakt nu. Nu nu nu. Att få det att kännas som att du är där, i det stökiga rummet tillsammans med Ed. Eller ska jag kanske säga Mick? Hehe. Here we go. Hoppas det alls framgår hur kul det är.

"... Plötsligt är jag på benen och rotar bland mina skivor. Jag drar fram en ur fodralet, blåser av dammet och lägger den på tallriken. ...

... Skivan börjar spela. Det är Stones. Mick Jagger, fortfarande i högform medan jag börjar tappa stinget. Han är flera år äldre än jag. Fy tusan, titta på honom. En rockare i fyrtioårsåldern med hårlös mager kropp, en brittisk slyngel som är uppfödd på sött te med grädde, smörbakelser, citronkräm, mördegspaj, vaniljsås. Mjuk, söt, smidig, sexuell mat som får läpparna att pluta, som gör hyn likblek och ger androgyn blomstring. Det degiga dekadenta brittiska puddingutseendet. Kolamun och ihåliga kinder som om han suger på något riktigt gott.

Min idol. Eller borde jag hata den jäveln? Varifrån har han fått den där kroppen? Han ser mager och utsvulten ut som en whippet. Nu sjunger Mick. Kan ni inte se honom? Han vickar på sin lilla stjärt och fjädrar sig och ruskar på sina degenererade fyrtioåriga skinkor åt skrikande tonåringar. Fula, snuskiga pojke. Avskyvärda svin. Avunden tar nästan knäcken på mig.

Musiken dunkar. Jag intar en av Micks favoritposer med handen stödd på höften, armbågen rakt ut, huvudet högmodigt bakåtkastat och hakan kraftigt framkörd i profil. En tuberkulös Mussolini. Sedan svassar jag tillgjort ut i köket och tillbaka, lite kobent med hälarna sparkande utåt medan jag skruvar på mina yppiga skinkor och härmar Jaggers nonchalanta uppträdande. 

Jag kvider: 'Start me up!' De börjar bli tokiga på första bänk nu, de hoppar jämfota med guppande bröst. Jag viker mig i midjan som en fällkniv, böjer mig ut från estraden, trycker sedesamt knäna mot varandra och vickar okynnigt med pekfingret åt de små mumsungarna som vibrerar som stämgafflar. 'You make a grown man crii-iiy!' stönar jag. De blir helvilda.

Jag drar mig tillbaka ett tag, struttar bort till Keith med höga steg som de berömda lippizanerna i Wien och svänger sedan tillbaka mot mina fans. Mina läppar plutar om mikrofonen: 'You make a grown man crii-iiy!'

'Mick! Mick! Mick!' snyftar de. Jag är våt i ansiktet, torr i munnen. Jag vänder ryggen åt dem med en knyck, vickar på min sidenklädda stuss och kastar en simmig blick över vänstra axeln. Jag har greppet om dem. 'You make a grown man crii-iiy'. ..."

/ur Min nutid (My Present Age)
av Guy Vanderhaeghe, 1984
med översättning av Thomas Preis


Nej, det framgår nog inte hur kul det är. Man måste nog ha lärt känna Ed under cirka 200 sidor först. Lärt sig förstå hur desperat han är efter att få tag i Victoria. Sett honom leta efter hennes buckliga blå bubbla, överallt. Hört hans längtan efter att få höra vad hon vill. Om han ska sluta motsäga sig skilsmässan en gång för alla, och äntligen få njuta av sin Balzac i sin ensamhet. Hur han ska gå iland med skrivarkursen som han håller i varannan förbannad tisdag. Förstå hur mycket han, vuxna karl, fortfarande älskar att drömma sig bort bland Huck och Jim och Tom, där vid flodbanken. Läst in sig på föraktet han känner för det lismande Vilddjuret i radion. Förstå känslorna han hyser för grannen som kör sopkvasten i sitt tak, Eds golv, så fort ljudnivån på den klassiska rockmusiken inte passar. Känt desperationen han känt över de högdragna damerna som behövde komplettera sina dyrbara porslinsserviser med ännu en onödig såskopp eller två, där på porslinsavdelningen som han inte längre jobbar på.