Spår av en ung kvinna

"I april 1977 startade den 27-åriga författarinnan en färd från Alice Springs i centrala Australien tillsammans med fyra kameler och en hund. Hennes mål var Australiens västkust och Indiska oceanen. Framför henne låg nära 3000 km vildmark, mest öken. De flesta ortsbor som kände till planen betraktade henne som lindrigt sagt obetänksam, några tyckte att hon var spritt språngande galen. ...

 ... Innan hon gav sig iväg fick Robyn lov att lära sig rida, dressera, sköta och plåstra om kameler (som kan väga inemot ett ton). Hon inledde en tvåårig kampanj som gick ut på att övertala ovilliga människor att sälja de tre kameler hon behövde för färden. De såg gärna att Robyn arbetade hårt för dem och drog nytta av hennes växande sakkunskap i fråga om kameler, men var inte alltför generösa när det kom till kritan. ...

... Till slut kunde hon anträda färden ut i tomheten och solskenet som är de centralaustraliska öknarna. ...

 ... Hon lärde sig att umgås med, eller åtminstone tolerera, insekter och giftormar, att skjuta eller överlista farliga vilda kamelhingstar och - eldprovet - att överleva de sällsynta mötena med den västerländska civilisationen. Det fanns ögonblick av fruktan, av intensiv osäkerhet men också av överväldigande skönhetsupplevelser.

Hon var överlycklig när Mister Eddie, en högt aktad stamäldste, tillfälligt lämnade sina stamfränder för att lotsa henne igenom 300 km av sitt gamla stamterritorium. Han berättade för henne om sin stams myter och trosföreställningar, visade henne hur allt i naturen hör ihop, utgör integrerade delar av samma föreställningsvärld - sand, djur, växter, berg, tiden själv. ...

... Robyn Davidsons bok är en mycket personlig resedagbok. Hon berättar om sina upplevelser med humor och självutlämnande uppriktighet; om en ung kvinnas drömmar och tillnyktranden från drömmarna, om resans prövningar och belöningar, om glädjeämnen och tragiska förluster. Trots att färden började som en sorts manifestation av hennes obändiga längtan efter självständighet, så når den slutgiltiga berättelsen långt utöver den privata resedagbokens snäva gränser, vilket bäst bevisas av den internationella uppmärksamhet boken väckt, inte minst som skildring av en ung kvinnas uppvaknande till självinsikt och mognad."

/Baksidestexten på boken
På kamelrygg genom öknen
(originaltitel: Tracks)
av Robyn Davidson, 1980
(min version från Rabén & Sjögren, 1985, är översatt av Hans Nygren)


<3
/helena

ps Först hittar jag den inte... Hemska tanke, har jag slängt den? I någon av de stora bokrensningarna som skett i våra bokhyllor de senaste åren? Bara hivat ut den liksom? Nej. Pust. Där. Där var den. Där ÄR den. Med orden på försättsbladet: Till Helena på 15-årsdagen. Med mammas snirkliga skrivstils-H. Tur. Att. Jag. Inte. Rensat. Ut. Den. Tänker. Jag. För jag har ju aldrig läst den. Men nu så, åtminstone snart.

Det började med att vi såg filmen Tracks (2013) i helgen - med superbegåvade Mia Wasikowska i rollen som Robyn. Jag såg den inte precis från början, poppade pop corn medan mannen försökte beskriva de första scenerna för mig. Sedan satt jag som fängslad. Trollbunden också.

Fängslad av en film som inte består av så väldigt mycket annat än - öken. Fast vilka bilder! Närgångna närbilder på minsta fräken på näsan, följt av utpanoreringar över övergivna vidsträckta vidder. Inte så mycket snack, mycket mera verkstad. Bildspråk!

Nu, snart, ska jag läsa boken jag fick för ganska exakt 35 år sedan. Nu ska jag läsa om den unga Robyn och hennes makalösa resa. Gissar att det var en bok som jag önskat mig. Något som satt högt upp på både min läslista och min önskelista. Sedan var det det där med tiden. Alltid tiden. Den ville inte räcka till. Inte då som tonåring. Inte nu som tant. Men idag prioriterar jag att läsa framför mycket annat. Då kanske jag hellre såg ett avsnitt till av Anne på Grönkulla eller Fame eller så. Idag läser jag hellre. När jag inte tittar på en jäkligt bra film alltså. Eller ser ytterligare ett avsnitt av True Detective eller så...

Tror bestämt att Robyn Davidsons bok kommer bli mycket intressantare att ta del av än filmen. Filmen som mer blev en naturupplevelse än en helhetsupplevelse.

Skulle kunna skriva så mycket mer här. Särskilt om Mia Wasikowska. Fast det har jag säkert redan gjort. Berättat om hur totalt blown away jag blev första gången jag såg henne skådespela. I In Treatment. Hur hon stal Gabriel Byrnes del av rutan också. Mamma Mia alltså. Vilken begåvad tjej. Numera lika begåvad ung kvinna.