Den gula kaffepannan.
Emalj.
Kockums.
Den har vi inte kvar.
Användes som kruka här inne först.
Sedan som kruka där ute i det gröna.
Ljusstaken.
Ett av mina första egna inköp.
Till mitt första egna hem.
Där den där soffan fanns som bara var snygg framifrån, i ryggen hade den ett hål, men vem såg det?
Blå gardiner.
Liksom turkos.
Minns att jag tyckte de blev så snygga med de där blommiga omtagen till.
Tror jag gick ut för att se exakt hur snygga de blev utifrån också.
Jag var så söt, och rar, som gjorde det, tänker jag nu när jag för länge sedan slutat ha några ambitioner att behaga andra.
Och den där duken.
Så förfärligt rutig.
Ränderna går ju aldrig ur, sägs det, men de här rutorna vill jag helst bara glömma.
Katten däremot.
Den vill jag aldrig glömma.
Henne kommer jag aldrig att glömma.
<3
/helena
ps Satt här i lugn och ro och redigerade lite foton när mannen började prata om en fototävling som någon veckotidning tydligen hade utlyst. En tävling där man skulle skicka in sina bästa bilder på våra bästa vänner - husdjuren. De behövde inte vara nya.
Och mannen undrade hur det var med den där bilden på vår kattunge (som sedan blev en över 16 år gammal kattdam, som sedan försvann till de sälla jaktmarkerna för mer än åtta år sedan) som satt i fruktskålen mitt på köksbordet, som hon ofta gjorde när vi äntligen (enligt den lilla kattens uppmanande, ynkliga jamande) kom ut ur sovrummet på morgonen.
Jodå, den finns fortfarande här, den lilla kattbilden på den lilla katten. Ni har sett den förut. Och den är fortfarande för analog och diffus och liten och har en blixtrande ful vit fläck i fönstret. Den kan aldrig tävla med dagens pixeltäta, högupplösta, HD-definierade digitalbilder. Och det är säkert därför jag tycker så mycket om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar