Jag gillar ju alltid den här färgen...

...men visst är det något som drar blicken extra mycket åt de brända tonerna nu.

Orange i alla nyanser lockar min syn ute i vintage-vimlet och ute i naturen. Även om mättnaden efter grönt inte direkt är överväldigande efter den här heta, halmgula sommaren. Men ändå, det blir alltid så, när höstvindarna så smått börjar (åter)vända; att de varma färgerna känns mjuka och sköna att vila ögonen mot.

Förmodligen var det därför som jag inte kunde motstå filten hos Erikshjälpens second hand, för att kulören kändes som en riktig höstkaramell! Och mönstret sedan då: Blommor och snirkliga blader - så att jag får ren och orange glädjespader!

Sedan går det ju att vända på hela härligheten också, så att det mjuka, ljusa blir bottenfärg istället. Vet faktiskt inte om filten är äkta vintage eller om det är en retro-efterkonstruktion. Spelar roll. Som de säger på Dramaten.

Kanske får den agera utflyktsfilt, kanske får den komma in i värmen och pryda sin plats här hemma. Det beror lite på hur fläckarna utvecklar sig - eller snarare avlägsnar sig - efter tvätt.

Ulligt och gulligt var det lilla gotlandsfåret som fick stå kvar i hyllan. Och Hjalmar Brantings borstiga mustasch - som knappt fick plats innanför den gamla, lagom krackelerade Rörstrandstallrikens sköna rundel - fick också snällt stanna i butiken. Fast jag kände mig lockad av dem båda två. Måste vara något med hår. Eller päls. Som lockar så.

:)
/helena

ps Förlåt för alla töntiga ordvitsar... Kan jag kanske blidka er med en äppelvecklare? Enligt ordboken är det en liten fjäril vars larv lever inuti kärnhuset på äppelkart och gräver en gång genom fruktköttet till ytan. Eller det kanske bara lät äckligt i era öron? Anyway, förlåt.