Det var lite så här jag kände mig. Snopen. Med munnen lätt öppen och ögonbrynen i en bekymrad rynka. När jag förstod att det jag spetsat in mig på att köpa med mig hem inte skulle gå att få med hem...
Vill ni läsa historien om det får ni scrolla ner till ps:et. Men jag skulle rekommendera er att gå långsammare fram, för här vankas verkligen vintage-godis att njuta av. Fler bilder från förra helgens antikmässa på Åhaga. Håll till godo!
Vi börjar väl med det tunga artilleriet: Hundvalpar. Gulligulligull-varning.
Allas vår Lisa. Lisa Larson gav sig in i samhällsdebatten för länge sedan. En sådan här underbar pjäs skulle väldigt gärna få pryda eviga kvinnor-hemmet pronto! Pronto, sa jag!
Med ögon känsliga för grönt går man inte bara förbi ett sådant här fat från Rörstrand.
Inte heller en sådan här skönhet i glas passeras utan att huvudet vrids rejält på.
Böcker från A till Ö. Nästan.
Vem blir någonsin trött på Musse Pigg?
Och vem drömmer inte om sommar och frihet...
...när tjockjackan just har åkt på?
Tomma krokar - nackdelen med att komma iväg först på mässans sista dag.
Å andra sidan, hur skönt att kunna njuta av alla godbitar som fanns kvar utan att behöva (tennis)armbåga sig fram.
Vi börjar närma oss slutet, slutet är nära som man säger, och här är hon och han som dagens ps handlar om. Inte just de här två, men ändå just de här två. Låter kanske lite konstigt, men jag tror att ni kommer förstå.
Bye bye alla fantastiska, anrika, antika saker. Ses igen nästa år. Hoppas jag.
:)
/helena
ps Jo. Så här var det. Jag hade inte hunnit gå många steg i de gamla lokstallarna på Åhaga förrän jag fick syn på henne. Brunt hår. Alldaglig, fast på ett oemotståndligt sätt. Och med den lilla pojken i famnen. Den stora, lilla pojken. Kändispojken Jesus, ni vet. Hon såg ut som en hemmafru från 50-talet eller något i den stilen. Och pojken, som en helt vanlig pojke i byxor och tröja. Men ändå var de förstås gudomliga. Lite guld som glänste diskret runt kanterna. Lite dov blå ton till det. Oemotståndligt, som sagt. I ett av mina absoluta favoritmaterial - gips. Det billiga, formbara materialet som ersatte andra material när tillgången och tiden - och pengarna - tröt under krigstiden.
Bel, stod det på baksidan. Världens berömdaste moder och son var från bästa antiklandet Belgien. Priset var rätt, överkomligt för min lilla budget. Och som jag har letat efter en madonna med barn! Har alltid velat ha ett fint ex att ställa fram till advent. Glömmer aldrig den handsnidade i trä, från 1938, som ropades in av någon bättre bemedlad, på en slagauktion vi bevistade på för några år sedan. Sedan dess har jakten pågått. Efter någon lika fin. Den här var helt annorlunda i sitt utförande, men ändå lika fin. Så, vad hindrade mig då från att köpa den? Tidsbegränsningen och undran över om jag skulle hitta något finare. Knasigt tänkt, jag vet. Men jag ville så gärna försöka hitta någon present till mannen. Han är ju alltid så snäll mot mig, vill alltid att jag ska få allt jag pekar på. Hehe, nåja. Inom rimliga budgetmässiga gränser, vill säga.
Därför ville jag se om jag kunde hitta något bra till honom först, innan jag bestämde mig för att det var just madonnan med barn som skulle få följa med hem. Alltså, jag frågade mannen i montern om han kunde hålla mor och barn åt mig en stund, lägga undan åt mig? Jodå, det kunde han. Jag tackade och sa att jag kommer tillbaka och meddelar om jag ska ha dem eller inte. Han nickade och log och jag drog vidare för att se vad alla övriga montrar hade att bjuda på. Fastnade för en speciell ljusstake från Ystad-metall. Och en ovanlig kattbrosch. Men inget som kunde tänkas passa mannen. Inget musikaliskt eller poetiskt eller annat kul. Gick bara runt och hade "hemmafrun" och hennes son i tankarna.
Efter en timma eller så bestämde jag mig för att gå tillbaka och köpa de efterlängtade, vackra tu. Vindlade min väg tillbaka till rätt hörn av den rätt så omfattande mässan. Ah. Där. Där stod mannen bakom disken. Och jag frågade direkt om de fanns kvar - fast jag var säker på att de var det. Han såg allvarlig ut. Aj då. Nej, sa han sedan. Jag kunde ju inte hålla den hur länge som helst. Det var en kille som ville köpa den, stod här jättelänge och väntade. Jag var till och med runt och letade efter dig. Sa den numera allvarlige mannen bakom disken. Jahaja. Så kan det gå. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Kände mig snopen och sur och besviken. Tack ändå då, sa jag och gick slokörat därifrån. Tänkte att jag fick väl skylla mig själv som inte lämnat honom mitt telefonnummer eller visitkort (eller både och).
Men sedan blev jag ändå lite förbannad. När jag kom hem alltså. Knöt den berömda näven i fickan och tyckte det var liiite orättvist, när jag lovat att komma tillbaka och allt. Frågat snällt om han skulle stanna kvar där ända till slutet. Dessutom kom jag tillbaka över en timma innan mässan skulle stänga, så sååå desperat att få sälja behövde han väl ändå inte känt sig? Jag bara undrar.
Så kan det alltså gå. Och jag som brukar berömma mig om att kunna kommunicera hyfsat med trevligt folk. Well, well, man slutar aldrig att lära sig, mina vänner. Så jakten fortsätter. Jakten går vidare. Jakten pågår. Mot nya, lagom gamla, madonnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar