...och en sagolik road trip till Småland

Som alla bra sagor börjar den här med en sagohäst, en borg och ett riktigt bra fordon.

Och eftersom det här är en sann saga är den förstås full av män. Män som behöver räddas - från sig själva eller varandra. ;)

Mannen berättade om för längesedan. Landet Längesedan. När han var ung och spelade banjo och anlitades för ett antal spelningar djupt inne i de täta Smålandsskogarna (på ett hotell där alltså). Själv kontrade jag med kusinresan som gick i Emils fotspår när jag var liten. Tror bestämt att jag satt i snickerboa en stund då. (Hur nu någon så snäll som lilla jag alls kunde släppas in där!?!)

Mörkret föll. Till slut. Men bara för en kort, kort stund. En-liten-som-en-tesked-stund. Den nästan tusenåriga eken utanför Rumskulla var precis så magisk som ett träd i en spännande saga ska vara.

Jag ville förstås jättejättejättegärna krama den urgamla eken. Men det gjorde jag förstås inte, för det ska man inte. För den mår inte så bra. Fast för att vara så jättegammal tyckte jag allt den verkade förhållandevis pigg ändå. Glatt vinkande med sin enda frodigt gröna gren.

Jag fick nöja mig med att krama ut ytterligare en klichéartat vacker vy ur kameran: Gryning över bryggan.

På tal om vacker vy... Med blicken ut över hästhagen (ser ni inte den vita lilla hästplutten där?) skrev jag en ny del i min spänningsberättelse om Siri - Spår i gräset. Vet inte om den blev så gräsligt bra, den här delen. Känns som att den innehåller en cowboyhatt och en kliché för mycket. Vi får se. Kanske går den ändå att publicera härinne. Efter en stenhård redigering eller så.

Vilken fullspäckad helg, hör ni! Fotbollsfinal och Falsterbo-hästshow på alla de upplysta skärmarna. Och så en snabb road trip genom väl valda delar av Småland på det. Förbi bland annat Värnamo, Vrigstad, Sävsjö, Vetlanda, Katthult, Eksjö, Nässjö och Jönköping.

Sedan körde vi över Västgötagränsen och började närma oss hemma (Borås) igen. Borta bra och allt det där.

Kan varmt rekommendera att resa genom stad och landsbygd i sällskap av skymningslandet och soluppgången. Allt var så tyst. Folktomt, förutom raggarna som åkte genom Vetlandas centrum på lördagskvällen då. I Nässjö körde raggarna förresten fortfarande runt vid fyratiden på morgonen. Bilfolket som aldrig sover.

:)
/helena

ps Den bästa bilden, som jag fångade under vår lilla Smålandsturné, får ni inte se. Inte nu i alla fall. Blir ni förvånade om jag säger att det finns ett djur med på den? Nej, jag tänkte väl det.