"... Min reaktion blev så häftig, att jag senare skämdes inför Linda. Men att det skulle komma just i dag, mitt i segerglädjen! Att jag mitt i mina största förhoppningar skulle träffas av ett sådant slag! Utom mig som jag var, sade jag åtskilligt som inte var väl övertänkt och som jag ännu i dag trots mitt goda minne har svårt att påminna mig, om att jag var en förlorad man, min karriär krossad, min framtid ärelös, min stora uppfinning fjäderlätt mot detta, som skulle stå på mitt hemliga kort på alla polisavdelningar i hela Världsstaten, och så vidare. Och då Linda försökte trösta mig, trodde jag verkligen först att det var rena falskheten och att hon bara grubblade på hur hon bäst skulle lämna det sjunkande skeppet, trots att barnen ännu var i hemåldern.
- Snart kommer alla att veta, vilka statsfarliga tal jag brukar hålla, sade jag bittert. Begär du skilsmässa, gör det, bry dig inte om att barnen är små. För dem är det ju i alla fall bättre att bli faderlösa än att de bor hos en statsfarlig individ som jag...
- Så du överdriver, sade Linda lugnt. (Jag minns ännu till och med själva ordet. Det var inte lugnet, inte moderligheten i hennes tonfall, som övertygade mig om hennes uppriktighet, det var den tunga, nästan likgiltiga tröttheten.) Så du överdriver. Hur många framstående medsoldater tror du inte har haft anmärkningar på sig någon gång och sedan rentvått sig! Kommer du inte ihåg alla dem som vi har hört läsa upp sina ursäkter i radio om fredagarna mellan 20 och 21! Du måste väl förstå, att det inte är felfriheten, som gör en god medsoldat, allra minst felfriheten i sådana frågor, där den statliga etiken ännu håller på att bli till! Först och främst är det förmågan att ge upp sin egen ståndpunkt och tillägna sig den riktiga.
Äntligen lugnade jag mig och började förstå, att hon hade rätt. I mitt uppskakade tillstånd lovade jag både henne och mig själv att begagna mig av radions ursäktstimme så fort som möjligt. Jag började till och med genast göra ett utkast till mitt kommande tal.
- Nu överdriver du igen, sade Linda, som stod lutad över min axel och läste vad jag skrev. Man får inte vara för platt slagen till marken heller, och man får inte vara en kautschuksnodd, som kan tänjas ut hur som helst - då blir man misstänkt för att kunna smälla tillbaka också, i ett obevakat ögonblick. Tro mig, Leo, sådant ska man skriva när man inte är så upprörd som du nu.
Hon hade rätt, och jag var tacksam att ha henne där. Klok var hon, klok och stark. Men varför skulle hon låta så trött?
- Du är väl inte sjuk, Linda? frågade jag ängsligt.
- Varför skulle jag vara sjuk? Vi hade läkarundersökning förra veckan. Jag blev ordinerad lite friluftsbestrålning, annars var jag prickfri. ..."
Äntligen! Har vi läst ut Kallocain. Det tog sin rundliga tid. Det är Hanya Yanagiharas fel. Det är Ett litet livs fel. Jag hade ju tänkt att läsa den drygt sjuhundra sidor långa, finstilta pocketboken tyst för mig själv. Men det gick inte. Allt var så bra.
-Hör på det här! Sa jag till mannen. Och det här! Bara det här stycket också! Hör på språket. Formuleringarnas vattentäta skott. Liknelsernas sätt att bilda oförglömliga avtryck i bildminnet. Allt, som sagt.
Därför förvandlades den tjocka, tättskrivna - tysta - boken till ytterligare ett högläsningsprojekt. Vi har kommit till sidan fyrahundrafemtioåtta nu. Och allt är verkligen så bra. Hemskt bra. Hemskt och bra. Jude är vår nya bästa bokkompis. Och det känns som att vi aldrig vill skiljas från honom och hans begåvade och omtänksamma vänner.
Som ni säkert redan förstått handlar det här om boktips. Om man önskar sig lite mer märg och must i sin sommarläsning. Be bibliotekarien springa ner i magasinets katakomber och hämta ett gammalt välläst ex. av Kallocain. Läs berättelsen om Linda och Leo. (Kan inte låta bli att undra om Karin Boye bläddrat i almanackan och stannat på junisidan när hon döpt paret i sin samhällskritiska framtidsdystopi...).
Boken, som gavs ut när andra världskriget härjade som värst. Boken, som mellan raderna talar om människans okränkbarhet och nödvändiga fria sinnelag. Boken, som skulle bli hennes sista. Sorgligt nog. Men jag tänker som så här - visst hade det varit bra om hon tänkt en aning lättviktigare tankar ibland, än hon uppenbarligen gjorde, men då hade det inte blivit lika mycket intressant, vackert och odödligt skrivet. Till oss. Att förvalta. Att förmedla vidare.
Det enda som förvånar mig med texten är hur en uttalad poet kan skriva så kallblodigt sakligt. Sakligheten, som verkligen fyller sin funktion här. Sakligheten, som laddar bokens kritiska batterier. Laddar kylan som utstrålar från Världsstatens kommandon. Men visst bryter poesin fram. Som en ostoppbar våg av kärlek och känslor, där den landar i något mjukare, i något som inte går att dölja ens med stenhårda pokerface och pådyvlad pliktkänsla.
Läs Ett litet liv. Av Hanya Yanagihara. Om du bara ska läsa en enda samtida bok i sommar - läs den. Om du vågar. För mörkret finns där, verkligen, även om kärleken lyser upp som ett irrande, målsökande bloss genom alla raderna. Läs den, om du, som recensenten i Borås Tidning ungefär uttryckte det; vill läsa en bok som ger varje läsare precis vad den behöver och letar efter. Måste även få framhålla översättaren, eftersom vi läser den på svenska och tycker att språket och flödet är helt enkelt underbart: Niclas Nilsson.
Eller lös ett spännande och utmanande korsord! Ovan delar jag med mig av korsordet som mannen knåpade ihop till mig i våras. Han trodde att jag skulle lösa det på ett kick, minns jag att han sa. Det gjorde jag inte. Tyckte faktiskt att det var lite svårt - trots att det är specialtillverkat med tanke på mig. Så om ni tycker det är svårt, behöver ni inte känna er dumma ;).
Vet inte om det finns flera fel i det, men ett fel finns det i alla fall. Mannen kunde tydligen inte stava till Walesas förnamn, ni vet fackföreningsmannen från Polen. Han, som företrädde Solidaritet. Jo, det hette (heter fortfarande?) så. Om nu någon född senare än 80-talet till äventyrs läser här inne, får ni nog ta och djupgoogla för att alls fatta vad jag babblar om.
Tror bestämt att ni ska kunna se texten i de små rutorna ordentligt, om ni klickar upp formatet på bilden, annars får ni höra av er, så mailar jag ordflätan till er istället. Behöver ni ledtrådar? Ja, kanske. För säkerhets skull lämnar jag ett par åt er i ps:et längst ner.
Vi avslutar med ett tidlöst, tänkvärt (och otäckt aktuellt!) citat ur Karin Boyes Kallocain:
"... - Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet... Men jag har inte sett det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare. --- Var kan en enda rest av hälsa ha gömt sig kvar för att växa och bryta sig igenom pansaret! ..."
<3
/helena
ps Att göra en härlig utflykt är ett annat hett sommartips, förstås. Varför inte till ett slott? Varför inte till Läckö? Historia och vackra omgivningar ingår. Det är där jag tagit fotot på porten, tyckte det/den passade in här, på flera sätt. Fotot är ett riktigt bevis på det jag kallar för "tidsmarkörer". Vilka utgör en viktig del av mitt pågående fotoprojekt i fotografen Gustaf Ewalds stora, västgötska fotspår.
Ledtrådar till korsordet var det ja... Tänk på vad den här bloggen handlar om. Verkligen handlar om. Förutom vintage och gamla saker då förstås. Tänk kvinnor. Tänk konstnärliga kvinnor. Tänk kvinnorna bakom mannen. Bakom, men egentligen mera framför, om ni förstår hur jag menar. Tänk så, då får ni ett par, tre nyckelord på er intrikata kors- och tvärsväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar