Kära Dagbok

I pennans sällskap, avslutar jag en dag som gått helt i Eviga Kvinnors tecken. Med kultur, natur, konst, historia, vintage, vänskap, läsning och skrivande på schemat. Det känns helt rätt att börja skriva det här för hand. Låta pennan få ha sitt eftertänksamma sammanträde med pappret. Överstrykningarna blir fler än de ord som får stå orubbliga kvar. Det gör inget. Flexibilitet är en nödvändighet. Bara man inte glömmer bort att stryka under allt det viktiga.

På kyrkogården, utanför kyrkan med de vackra gula fönstren, kommer en gullig hund fram och viftar med sina glada svans. Räddningskåren kör förbi med blåljusen på, just som jag synar ytterligare en bit snustorrt gräs. Hoppas ingen farit illa.

Jag läser de finska barnens namn en gång till. De som togs av nöden, i kölvattnet av andra världskriget. På en annan gravsten står det bara MOR. Tre stora bokstäver, rätt och slätt, utan krusiduller. Gossebarnen, står det på en mindre sten. En kvinna dog samma år som hennes son föddes (han ligger begravd där bredvid henne nu). Hon dog förmodligen i barnsäng, som det kallades. Sorgligt, är bara förnamnet.

Ännu en varm dag. Men när vinden får hjälp av de öppna fälten, när det vidsträckta landskapet hjälper vinden att ta fart, kan en svag pust anas. Den gör sitt bästa för att svalka. Jag tänker på det jag nyss läste: Att Anne Frank älskade att åka skridskor. Människor blir så levande då - när de avslöjar vad de älskar.

Den varma dagen bjuder på minnen av serverad äppelpaj och en salt smak på överläppen. Vi besöker Rydals museum och gör ett snabbt återbesök på sommarloppisen i Hindås. Och sedan; den långsamma promenaden längs de gamla gravarna. Lugnet. Stillheten. Känslan av sammanhang. Samhörighet, mitt i allt som ständigt är i förvandling. En känsla av att allt hänger ihop, trots att allt samtidigt verkar helt obegripligt. En slags känsla av att komma ikapp. Fast den där sista känslan försvinner runt hörnet lika snabbt som den kom.

Vi färdas genom gröna, trotsiga mossmarker. Bördiga våtmarker, där torkan sällan helt tar överhanden. Vi ser inga direkta regnmoln på vår väg, men ändå har regnet fallit. Älvdansen ringlar sig lätt och flyktig över ängen. På en svart motorhuv syns ett pärlband av droppar. En lokal skur har nyss passerat. Solen lägger sig sakta till rätta i det långa gräset längst bort, och jag undrar varför jag alltid måste formulera mig så romantiskt kring något så vardagligt som solnedgången.

Månen visar upp sitt kvällspigga, osymmetriska ansikte. Och jag tycker mig skymta ett mörkt fält alldeles i ögonhöjd. Två mörka ögon. Någon näsa syns inte till. Ingen mun heller. Det beror säkert på att månen inte bör/kan/ska prata, när vi snart ska sova. Inte föra oväsen, bara betrakta oss under tystnad. Begrunda.

Och beundra oss för att vi kan sova så gott om natten, i en värld som en gång i tiden - för inte särskilt längesedan alls - tvingade sexåringar att bära stora, gula, väl synliga stjärnor på sina små bröstkorgar. För att särskilja. Urskilja. Ursäkta mig om jag mår illa, säger månen med sin stumma, gula skära.

Om månen verkligen hade haft en mun, hade den säkert skrikit åt oss. Gallskrikit. Gällt. (Förresten går det kanske inte att gallskrika på något annat sätt?). Nu när världen är på väg att göra nya, gamla misstag igen. Misstänkliggöra. Titta snett. Anklaga. Leta syndabockar. Stirra sig blind på det som skiljer, istället för att syna allt det som förenar.

Låt oss lova månen att bättra oss. Lova månen att låta alla barn få göra det de älskar.

<3
/helena

ps Kära Dagbok, det har varit en givande dag, i mitt i många stycken banala, lättsamma sommarliv. Låt oss också lova varandra att skriva av oss våra tankar och känslor, så att saker inte ligger och gnager och skaver inom oss. Låt oss dela bördan att vara människa. Och glädjen! (Hjälp, jag börjar visst låta som en präst, så ickereligiös jag är. Men tror gör jag ju förstås ändå, alltid, på kärleken. Inte på den blinda kärleken, utan på den som gör sitt bästa).

pps Anne Frank - Om jag bara får vara mig själv (en utställning som väcker frågor kring unga människors rätt att bestämma över sin identitet.) och Inte glömd (en utställning av Birgitta Jorlind Jonsson. Måleri och skulptur inspirerat av Anne Franks liv och berättelser.) pågår hela sommaren, ja faktiskt en bra bit in i vintern också.