Jag fick med mig en man hem igår.
En musikaliskt man. Nej, två män blev det faktiskt. Eller tre, om vi ska räkna så där väldigt petnoga. Tre musikaliska män, fick följa med mig hem. En - den sötaste, raraste, snällaste - hade jag visserligen med mig redan när jag kom.
Tiden går, sommartiden gick ändå fortare, men vad gör det när den är så här vacker. Ångrar nästan att jag inte frågade vad den så kallade "sillalådan" kostade. Så fint sliten den var, med det centrala motivet hyfsat välbevarat. Stanna tiden, tänker jag när jag ser sådant här utmärkt hantverk.
Åter i Bruk (i stadsdelen Göta i Borås) passade på att hålla extra öppet denna ljusets lördag. Annars har de oftast öppet tre eftermiddagar i veckan. Second hand-möbler och byggmaterial, har de gott om. Och ett och annat ömtåligare vintage-objekt. Vi fick med oss lite smått och gott. Och en tavla - de hade 75% rabatt på just tavlor - som jag inte fick syn på förrän vi stod i kassan redo att betala våra små fynd. Såå fin. Tavlan alltså. Men ramen, den lämnar en del i övrigt att önska. Man kan inte få allt, för mindre än femtio kronor.
Sedan ägnade jag en stund åt att studera molnen. Den stora frågan riktades uppåt: Skulle de hålla tätt eller inte? Ljus brinner liksom bättre när de slipper vatten, har jag hört.
På Hilda växte det mossa. Eller lav? Har jag nämnt att mossa är något av det vackraste jag vet? Ja, det har jag naturligtvis gjort.
När vi promenerat runt i mörkret, tänkt ett tag på dem som saknas oss, och stängt grinden ordentligt om kyrkogården (nej, det gjorde vi egentligen inte. Det var inte lönt, folk kom och gick hela tiden. Mysigt att så många hjälper till att hålla den ljusa traditionen levande)...
...blev vi hungriga.
Så då åt vi lite innan vi åkte vidare till djurkyrkogården. Trots att vägen dit just nu är ganska svårtillgänglig (på grund av något slags större rörarbete), var det fullt av levande lågor överallt. Hos Lady och alla de andra bästa vännerna.
Skänkte en extra varm tanke till min egen svarta pälskling, hon som följde oss så troget i hälarna i mer än sexton år. Känns fortfarande inte (vår kisse dog i början av 2012) som att någon kan fylla hennes plats, även om jag längtar intensivt efter ett eget djur ibland.
Annars såg vi en hel del roliga typer på stan. Pumpor på två ben och så. Det gulligaste jag såg var en pirat. ?!? Jo, det är sant. En lång man i svart Kapten Krok-kappa. I handen (kroken?) höll han en liten liten flicka. Hon tultade glatt fram vid hans sida. I sin finaste klänning. Grön och skimrande blank.
Och överallt höll månen sitt vakande öga. Får ni också för er att den skrattar åt oss ibland? Att månen lägger sitt runda ansikte på sned och skrattar åt oss människor, och våra små försök att göra tillvaron bra för oss själva och varandra? Inget elakt skratt. Bara ett snett överseende, välmenande leende.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar