Spår i gräset, del 10

Då kör vi nästa del i Spår i gräset va? Tänkte kompensera er för den långa väntan på nian, genom att skjutsa in tian (betydligt) snabbare.

Just nu syns gräset på marken igen - när utkastet till den här delen skrevs för några veckor sedan - låg snön som ett upplysande täcke över sommarens skönaste utomhusmatta. Och om november velar mellan minus och plus så velar jag mellan annat... Alltså, angående velandet med delar hit och dit. Jag har bestämt att vi låter bli att "delvela" från och med nu - och jaaedå, det kan man bara bestämma så där tvärt, hehe. Nej, det kan man så klart inte när man skriver utan synopsis, och bara med hjälp av flödestekniken, men man kan bestämma sig i efterhand - för att de delar som finns de finns, och att de ligger fast i sin ordning från och med nu. Så strunta i allt prat, snack och snickesnack om delar, länka er bara bakåt i fallande nummerordning här, via del 9, om ni behöver det. Nu är det hög tid för del 10:

Tänk, att hon alltid glömde det mellan gångerna, de glesa gånger som hon reste; att hon inte gillade att vara hemifrån. Rastlösheten kom som ett brev på posten, redan efter ett par dagar. Det kändes som om hon promenerat konstant i två veckor nu. Bara gjort korta stopp för vätskepåfyllning, annars fick hon ligga vaken med vadkramp hela natten. På ett ställe stannade hon varje kväll. Innanför de fortfarande solvarma rutorna fanns en familj. Mamma, pappa, barn. Nästan som substitut-familjen där hemma, förutom den sneda lampskärmen.

Siri kunde aldrig släppa tanken på att det var så här Lovisa skulle ha haft det, om hon fått behålla livet. Livet i behåll. Ett konstigt uttryck, som hon alltid använde när hon försökte blåsa liv i resterna av dottern. En man med snälla ögon och två, små barn som avgudade henne. Det var Pärs liv hon tänkte på. Sonen, det var han som var den snällaste mannen på jorden. Det var han som var ämnad, lämpad för föräldraskapet. Livet i behåll. Det långa, mörka håret hade fladdrat över hela pakethållaren, den allra sista gången Siri såg henne. Tårar. Nu. Fortfarande. Alltid. Inte konstigt att hon fick vadkramp. Den snabba reflektionen fick henne att ofrivilligt skratta till, där hon stod ensam i skumrasket. Skrattet som avlastning i en bråkdels sekund, sedan snyftandet igen.

Genom det öppna vädringsfönstret kände hon den trygga doften av curry sippra ut. Mamman på andra sidan glaset ställde fram en stor gryta på bordet. Siri tyckte sig se henne kasta huvudet bakåt i ett glatt Stomatol-leende. Mannen hade kanske överraskat henne med något? Något roligt? Gulligt? Romantiskt? Världsomvälvande? Mysigt? Löjeväckande. Siri slutade genast söka efter rätt ord när hon kom till ett adjektiv som inte kändes lika positivt. Det var förstås hon som var det: Löjeväckande. Där hon stod med snoret rinnande över halva ansiktet. I ett främmande kvarter. I en främmande stad. I ett främmande land. Det som skrämde Siri mest var att hon nu visste att det inte fanns någonstans att fly. Tankarna gick inte att lämna bakom sig. Förut hade hon alltid kunnat klamra sig fast vid tanken att allt skulle kännas bättre någon annanstans. Bara hon kom bort. Kom hemifrån. Men man kan inte fly från sig själv, hur fort man än lärt sig att springa. Hur långt bort än benen bär en.

De verkade lyckliga. Fast hur många verkar inte lyckliga - på lite lagom avstånd? Egentligen visste Siri att Lovisa aldrig skulle kunnat bli den runda, sorglösa kvinnan med röda spisrosor på kinderna. Dottern var alldeles för rastlös för att hålla fast vid något. Allt kom och gick. Hade kommit och gått. Killarna, kompisarna, krumsprången och klagosången. Siri skrattade till igen, åt sin komiska slutknorr. Krumsprång och klagosång. Jo, de kunde nog bilda Lovisas signaturmelodi. Dottern hade haft sidor hon inte kunnat lära sig att tyda. Ett driv, en rastlöshet. Överallt hade hon lämnat frågor efter sig.

Siri hade hoppat mellan hopp och förtvivlan. Vankat av och an. Hoppats på att inte behöva väcka Albert, den här gången. Alla gånger hon bett maken åka ut och leta. Bönat och bett honom stiga upp och ta bilen en runda runt. Ibland hittade han henne - sittande på en gunga i lekparken, eller med benen uppdragna under sig på en parkbänk ut mot sjön. Oftast kunde han inte hitta henne alls. Kom bara hem ännu mer förbannad än när han åkt. Slängde bilnyckeln demonstrativt på köksbordet och klagade på att han behövde duscha igen. Sedan slutade det med att han drack en kopp kaffe på stående fot och gick och lade sig med kläderna på -Ska ju ändå upp och jobba om ett par timmar!

Siri blev ensam kvar i efterdyningarna av makens framfart. Hon hängde upp nyckelknippan, på den för ändamålet avsedda kroken, torkade långsamt upp ett par övergivna, vita smulor från bordet. Socker. Pärlsocker. Pärlsocker för svin, tänkte hon och satte sig ner igen. Knäppte händerna och blundade. Önskade att det fanns någon enda som kunde höra hennes tysta bön. Gode, gode, gode låt henne vara okej. Låt henne komma hem. Snälla, snälla, så ska jag bli en bättre människa - om det är det som krävs. Lägga en hundralapp i kollekten på söndag, fast Siri aldrig frivilligt skulle sätta sin fot i någon kyrka, i någons kyrka. Gode, gode, rare, snälle. Låt henne vara okej. Låt henne få komma hem, så att jag får krama henne. Krama henne så att hon aldrig glömmer det. Så att det bli avtryck i huden - in innanför huden. Så att hon förstår vad hon betyder.

Sedan, när ytterdörren äntligen flög upp - tio minuter innan Alberts skrälliga väckarur skulle ljuda genom de obönhörliga rummen - glömde Siri allt vad kramar och goda, goda ord hette. Hon bara skrek. Gormade och skrek. Överröstade väckarklockan med många arga decibel. På kvällen köpte hon hem grillat. Och hällde upp läsk. Lovade sig själv att aldrig bli så arg igen. Ofta höll hon det löftet. Till nästa gång. Nästa bön.Vadkrampen tog henne bryskt tillbaka till nuet. Siri tömde det sista i mineralvattenflaskan, rapade så tyst hon kunde, och vände sig om.

/helena