Spår i gräset

Japp. Det är arbetstiteln - spår i gräset. Inte så originellt förstås, men det var det första som kom till mig.

Har alltid tänkt att jag skulle prova att skriva något spännande en dag. Så, när jag befann mig där ute i gröngräset häromdagen, gjorde jag ett försök. En försiktig början. Tänkte att jag skulle kunna tråka ut er en stund med den. Snällt va? Får se om jag lyckas tyda min bläckpennas framfart över linjerna. För i gröngräset vill jag vila från allt vad tangenter heter, i gröngräset vill jag skriva på riktigt. Old school.

Kanske är det en början på något längre, kanske blir den bara ännu en av alla skrivövningar som ligger sparade på hög. Och tro nu inte att jag suckar över det - att det "bara" blir en skrivövning. Skrivandet för mig har flera dimensioner. En del skriver jag med något speciellt ändamål i åtanke, annat bara som meditation. "Bara". Tycker det känns bra att hålla skrivhanden igång även under ledigheten, annars blir det så svårt att komma tillbaka till flödet igen, när hösten närmar sig. Då så. Ett litet smakprov. Alltid en början.

Var han fortfarande levande? Precis så tänkte hon. Var han fortfarande levande? Inte - var han vid liv? Inte - levde han? Var han fortfarande levande?

Blodet droppade från hennes näsa, som det alltid gjorde när hon blev nervös och stressad. Att hon inte sovit ens halvbra på flera nätter, gjorde inte direkt det hela bättre. 

Varför kom de aldrig? Varför dröjde det så? Hon tittade på de digitala siffrorna igen. Det hade bara gått fem minuter. Ynka fem minuter. 

Hon vågade knappt titta åt hans håll nu. Hade lyckats lägga honom hjälpligt på sidan. Vänt den tunga kroppen, en halva i taget. Släpat i armarna, dragit och ryckt i byxorna tills de gick sönder med ett aggressivt ratschande. 

Inga människor verkade ha vägarna förbi vid den här tiden. Solen stekte. Alla satt väl inne på sina kontor. Lite sura säkert, över att semestern var slut och att solen till slut bestämt sig för att börja gassa i augusti. Det vara bara ett avlägset, monotont brummande som hördes. Förmodligen en gräsklippare.

Ljudet gav plötsliga svallvågor inom henne. Ett fönster, öppet mot sensommaren. Doften av nyklippt gräs. I famnen; Lovisa. Blinkande, kisande mot livets obarmhärtiga ljushet. Lovisa. Allt hade hon lovat henne. Och lite till. Och så blev det som det blev. Ibland tvivlade hon på allt, som nu. Till och med på att hon hade gjort sitt bästa, tvivlade hon. Tvivlade förtvivlat. På sin egen förmåga. På allt. Utom möjligtvis på sin egen oförmåga då.

Sirener - äntligen. Snart överröstade de gräsklipparen och hennes tankar spolades snabbt framåt. De stannade - det var polisen. Steg lugnt ur bilen, som om ingen panik existerade. Hon snavade fram mot den yngste. Mörkt hår. Kraftfulla axlar. Med en blick som kunde sänka vilka skenande pulsslag som helst.

-Vad är det som har hänt? Hon harklade blodrester ur svalget och sa som det var: -Jag vet inte. Han bara låg där. Jag hörde en bil rivstarta åt det hållet. Hon pekade mot industriområdet. Åt andra hållet låg det fyrkantiga kontorskomplexet. Sedan såg hon honom ligga där. Här. Alldeles stilla.

-Tyckte mig känna ett par hjärtslag på halsen när jag försökte vända honom. Har hört att de ska ligga på sidan, i fall de kräks eller så. -Okej, sa den unge polismannen som hette Navid. Som David, fast med n. Okej. -Är DU okej förresten? Han nickade lätt mot det tunna blodet som bildat en rosa fläck på tröjan. -Va? Jag? Jo. Jag är nog så okej jag kan bli. Hon kände hur leendet försvann innan det hunnit nå läpparna.

-Vi får se om vi behöver prata med dig ytterligare. Han lät plötsligt formell, men frågade sedan om hon ville sätta sig i baksätet och vila så länge.

Hon la sig ner. Ambulansen hade kommit några minuter senare. De hade jobbat effektivt. Lastat in honom och kört iväg. Andra polisbilar hade anslutit. Band hade satts upp. Avspärrat. Det blöta håret skapade vattenpölar på kudden. Hon hade inte orkat torka det ordentligt. Värmt en pajbit som låg kvar i kylen från igår och skyfflat upp två extra stora skopor fiskstinkande torrfoder åt en jamande Garfield. Spolat kroppen ren - snarare än duschat - och lagt sig raklång över kortsidan på dubbelsängen. 

Bara vikt upp en flik av det blommiga överkastet och krupit ner. Slängt kudden under huvudet och försökt få det att sluta snurra. Som om hon inte hade mycket nog att tänka på innan det här hände. Lovisa fladdrade förbi innanför ögonlocken igen. Lovisa i finklänning. Lovisa i smutsiga jeans, vida nertill. Lovisa med anklagande blick. Lovisa. Lovisa. Lovisa. Och mannen med ett stort, rött, uppskrapat märke i ansiktet. Var han fortfarande levande?

/helena