Då kör vi lite skrivövning igen då. Sommarens utmaning är att försöka skriva något spännande. Vi får väl se hur det blir med den saken, själva spänningen alltså. Här kommer i alla fall en andra del. Och här hittar ni den första delen, om ni har missat och vill läsa ikapp.
Hur tråkig kan en vägg bli? År efter år hade hon stirrat in i de där koögonen. Ängen var förstås fortfarande lika grön och fin, men tavlan hade suttit där så länge att den nött ut hennes näthinnor. Siri kisade trött mot solstrålen som träffade kon i magen. Skuldran värkte, som en eftergift. Hon hade sovit i nio timmar i sträck. Det hade inte hänt sedan studietiden. Efter-tenta-koma, brukade de kalla det. Hon reste sig mödosamt, masserade skuldran, bäddade med en arm och bannade sig själv ytterligare en gång för att hon aldrig kom till skott med att köpa nya skärmar till sänglamporna. Den på andra sidan var fortfarande ljus och slät. Den på hennes sida var gulnad och nästan bucklig av alla utbrända watt.
De goda flingorna var slut, kvar stod bara de som smakade sandpapper. Med ett förbrukningsdatum som löpte ut för fyra år sedan. På många sätt hade tiden stannat då. Hon slängde i sig en alldeles för brun banan medan hon funderade på vilket som skulle vara värst: En dl sandpapper eller en skopa torrfoder. Ställningen blev 0-0, hur hon än vände på steken. Det var bara att pallra sig iväg ut för att handla. Livets nödtorft låg inte i hennes intresse, särskilt inte idag. Idag ville hon äta storstilat. Kanske på Grands Grillbar. Hamburgarna där var saftiga och välkryddade - inget snabbmatstjafs. Dressingen var inte klibbig och seg, utan lätt och fräsch. Krispiga salladsblad och fasta tomater. Och lite rå lök. Lite lagom.
Kaffet på maten smakade välsignat. Bästa kaffet på flera veckor. Med en skvätt grädde i. Utanför stannade en gul taxi. Var alla taxibilar gula nuförtiden? Siri hade bara åkt taxi en handfull gånger i sitt liv. Den gången när Stefan tappat bort både plånbok och vett och etikett, så att ingen ville låna honom sitt öra. Eller minsta öre, så han kunde ta sig hem från flygplatsen där han blivit strandad. Ett par gånger när hon var gravid och stukat foten olyckligt. Eller vrickat. Hur som helst kunde hon inte ta sig fram särskilt bra för egen maskin då. Ur taxin steg en överförfriskad kvinna. Eller om hon var sjuk på något sätt? Hon vinglade oroväckande. En man med stor mustasch klev ur på andra sidan. Han verkade mer intresserad av att baxa upp en röd- och svartrutig resväska från bagageutrymmet, än av att hjälpa den obalanserade kvinnan.
-Peter, har du mitt druvsocker där? Frågan lät skakig. Dallrig liksom. Kvinnan med kornblå, skrynklig Jackie O-dräkt och blodsockerfall, satte sig tungt. Vid bordet närmast utgången, satt hon nu med ansiktet i händerna. Mannen letade febrilt i den stora, tunga väskan. Fortsatte sedan letandet i en annan mindre blå. -Här! Han sträckte henne paketet och skyndade sedan fram till disken på andra sidan lokalen. Kom tillbaka med något slags gul dryck i ett glas. Siri undrade om hon stirrade. -Ja, du har ju alltid haft glosögon! Hon kunde höra sin mors strama röst i bakhuvudet.
Hon tittade hastigt ner. Studerade bordsdukens äventyrliga fläcklandskap. Drog åt sig stolen där ryggsäcken låg. Slängde ett öga på mobilen, konstaterade tre missade samtal. Från ett okänt nummer. Hon lyssnade av meddelandet. Det var från polisen, en kriminalare vid namn Johansson. Han undrade om hon kunde kika förbi för ett kort samtal, angående incidenten som hon hade bevittnat föregående dag. Det vore värdefullt med kompletterade uppgifter. Hon kunde komma in när hon ville under eftermiddagen eller kvällen, fram till klockan 21. Han hade visst inomhustjänst, eller hur han nu uttryckte det. Om inget extraordinärt inträffar.
Siri suckade. Mest av mättnad. Drack upp den sista påtåren och knöt koftan runt halsen. Den behövdes inte idag heller, men man kunde aldrig så noga veta med de där molnen. Eller med dagens väderleksrapporter, för den delen. Rätt som det var kunde det börja regna. Bli en lång regnperiod igen. Som om koftan skulle hjälpa då. Lite skulle den väl skydda. Åtminstone axlarna. Det var nog mest en känsla - att inte behöva känna sig så utlämnad. Så naken.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar