Spår i gräset, del 14

Kanske hade avsnittet, som ni snart ska få ta del av, blivit helt annorlunda om utsikten varit en helt annan. Om månen fått vara följeslagaren, istället för den intetsägande platsen där vi stannade till för att skriva. Månens strålar kändes uppfriskande, där de låg utsträckta, guppande i sjöns stillhet. Kanske inte. Kanske var det ändå den här delen av berättelsen som stod på tur. Oavsett utsikt. Kanske kan en intetsägande skogsplätt vara precis vad som behövs, för att få inspirationen av börja transpirera sin väg ut från hjärnvindlingarna igen.

Äsch, det där lät pretto. Men, i vilket fall som helst kände jag mig både inspirerad och överraskad av det som kom ut ur pennan den här gången. För ni vet att ett av villkoren jag har satt upp för mig själv angående spänningsberättelsen Spår i gräset är att allt ska skrivas för hand. För mig är det, trots ett numera invant och regelbundet tangentbordsbeteende, det naturligaste sättet att skriva på. Hjärnan, via handen, till pappret.

Det här är en sådan del som jag själv ofta blir irriterad på när jag läser, en annan del än huvuddelen. Fler än en gång, har jag hoppat över den här typen av mellandelar genom min läsarkarriär. Letat mig fram till nästa avsnitt som handlar om det jag är mest intresserad av - hur det ska gå för huvudpersonen, eller den jag uppfattar som den mest givande karaktären att följa. Men jag börjar bli bättre på det där. Börjar lära mig tålamodets konst. Belöningen ligger i att få en mer fullödig läsupplevelse. För att inte säga nödvändig läsupplevelse. Det kommer alltid vara något väsentligt som missas, om man hoppar över stycken. Särskilt i en spänningsberättelse. Som vanligt går det att länka sig hela vägen bakåt till början, via senaste delen, om man så önskar och vill. Håll tillgodo, del 14 av Spår i gräset:

Avdelningen var stängd. Larmad och sluten för omvärlden. Natten var visserligen fortfarande ung, men här gick människor och la sig redan vid sju; "för att det inte fanns något annat att göra". Ofta spökade dagens händelser innanför hans ögonlock. De rullade, enligt den gamla klyschan, i filmsekvenser. Inte direkt Bergman-scener. Inget prat. Inget intellektuellt nonsens. Radikala saker. Saker som skulle flyttas från höger till vänster. Andra saker skulle lyftas upp. Något föll hårt mot golvet. En del andra grejer hände bara. Vardagsmat. Lättuggat. Sova, äta, dö-aktigt. Sengångarliv. Igen- och igengångarliv. Spektakulära saker fanns bara i ordboken, inte här. Här gömde sig livet i flanellskjorta och slitna jeans. Lunkade. Vankade. Ibland blinkade lampan i korridoren röd. Ljudet hörde han inte, men om dörren till rummet stod på glänt kunde han se det röda flämtandet reflekteras mot dörrens vita fläckfrihet.

Frihet. Det här var det första ställe han känt sig fri på på länge. Frihet var att slippa välja. Frihet var att få tre mål mat varje dag, utan att behöva lyfta ett finger. Förut hade han trott att frihet var att slippa auktoriteter och rutiner, nu var allt omvärderat. Omvända världen. Omvända värden. På bordet framför honom stod det lena, finputsade föremålet som han höll på med. Varje dag tog han några nya tag med sandpappret. Lät det skrovliga, vassa möta det runda, sammetslena. Han visste inte vad det skulle bli. Visste bara att det blev mindre och mindre för varje dag som gick. Som i sagan om det som slutade som en tumme. Eller inte ens som en tumme. Oanvändbart, skulle det i vilket fall bli. Som en protest mot världsordningen. Den som alltid högröstat propagerade för att allt skulle "bli något". Bli bättre. Större. Längre. Hållbarare. Begripligare. Han förstod sig inte på det. Inte längre. Inte nu. 

Förut hade han varit den ivrigaste. Pådrivaren. Iscensättaren. Nu satt han mest. Väntade. På ingenting alls. Hoppades. På ingenting alls. Lovade. Ingenting alls. Ville inte känna snaran runt halsen igen. Stryptaget. Luftmotståndet. Kvävningen. Syre var det enda han längtade efter. Syre, fast i små doser. Enkla, enahanda, gå-runt-i-inhägnaden-doser. Under ögonlocken visades en ny film. En han inte sett förut. Färgerna exploderade! Grönt och rött! Lila och ljusare lila. Han var ung. Yngre än han kunde minnas att han någonsin varit. Han satt mitt på en äng. Helt ensam. Förutom ett par råmande kor. Han hörde dem inte, såg bara deras munnar öppnas och stängas, med huvudena höjda mot molnen. I sin hand höll han en ask. När han försökte öppna den märkte han att han bara hade en hand. En arm och dess gripklo. Obegripligt nog kände han sig fri. Lätt och ledig. Som om den ena armen alltid hade varit i vägen. Det var bara det att asken inte gick att öppna, det visste han utan att trycka in den lilla, röda knappen mitt på. 

Det var ändå ingen idé att öppna asken, för det var själva asken som var gåvan - inte ett eventuellt innehåll. Det var han säker på, trots att det skramlade om plåtasken när han råkade skaka på den, då han ledbrutet försökte resa sig upp. Då öppnade han ögonen. Lyfte sakta upp de tunga ögonlocken mot alla de välbekanta strecken i taket. Smekte trätingesten med fingertopparna. La sig tillrätta, för att fortsätta vänta. På ingenting.

/helena