Garfield. Siris katt heter ju så. Röd och stor och fin. Precis så såg den ut, katten som dök upp från ingenstans. Upp från grässlänten i utkanten av hästhagen där jag satt och skrev. Med en mus i munnen!
Belåtet travade den vidare mot ett närliggande hus. Kanske skulle den ge sin matte en oemotståndlig morgongåva? Jag hörde i alla fall aldrig något skrik, så om hon fick den presenten av sin rödhåriga vän, var hon nog redan van vid den sortens gåvor...
Garfield är inte med i den här delen, men en hel del annat inspirerat av platsen jag satt och skrev på. Inget mästerverk, den här delen heller. Den ambitionen har jag ju å andra sidan aldrig haft. Hoppas bara att ni gillar att fortsätta följa med i Siris softa spår.
Del 14 finns här om ni behöver den, och därifrån kan ni i vanlig ordning länka er hela vägen bakåt till första delen. Take it away, Siri!
- Men hur ska jag kunna känna igen någon jag aldrig har sett? Siri slog uppgivet ut med armarna, för att fysiskt understryka sin undran.
- Kanske hörde du ändå något. En förnimmelse. Något du glömt. Något då obetydligt, därför lätt bortglömt. Kommissarie Johansson såg bedjande på henne, lite som en hungrig hund.
- Du mindes ju helt plötsligt ränderna på bilens sidor, måhända kommer något tillbaka till dig här också. Vem vet? När du ser männen? Peter Johansson önskade nästan att han gått med på att närvara vid den där "övertalningskursen" han blivit erbjuden att delta i. "Hur du säger rätt sak till rätt person, vid rätt tillfälle". Så hette den visst. Han mindes tydligt hur han hade känt kräkreflexen aktiveras när han tvingat sig att skumma igenom första dagens kursinnehåll.
Siri hade aldrig trott att de verkligen sysslade med sådant inom den svenska polisen. En regelrätt line up. Hon skulle betrakta ett antal män på rad. Det kändes obehagligt. De skulle förstås inte se henne, hade kommissarien något överflödigt förtydligat. Han kunde i och för sig inte veta exakt hur många amerikanska kriminalserier Siri hade plöjt genom sitt liv. Det kunde ingen. Om det inte handlade om ett rent mattegeni.
Det Siri befarat skulle hända hände inte - att hon inte skulle känna igen någon det minsta. Något ännu värre hände - hon kände igen någon. Eller om han bara påminde väldigt mycket om någon? Om Bob. Mannen hon levt med en sommar. On och off, en sommar, skulle man kunna säga. Melodramatiskt värre. Men hon hade varit för ung då, för att förstå hur komiskt det skulle te sig nu i backspegeln - att hon kallat det för ett förhållande. Förhållandevis kort förhållande. Fnisset igen. Bubblande. Nervöst. De välbekanta stickningarna i näsborrarna. Ånej, inte näsblod igen.
Han hade känts så spännande. En så kallad frisk fläkt. Han kom avspänt släntrande genom det lilla samhällets vardagslunk. Med ett leende lika brett som cowboyhattens brätte. På bred amerikanska uppvaktade han henne en sommar. Den ljusaste sommar Siri kunde minnas att hon upplevt. Mörkret hade vägrat falla. Allt var upplyst. Genomskinligt. Inga tankar eller hemligheter gick att dölja. Han hade sett vem hon var. Vetat vem hon var. Kunnat berätta saker om hennes liv som hon inte ens själv visste. Han hade verkligen sett henne. Det var vad hon hade trott. Så hade det känts, i några soliga sommarveckor. Sedan hade Siri synat hans bluff. Lärt sig vad ordet solochvårare betydde.
Han ville sko sig. Sno åt sig. Snylta. Att Siri, som skulle plugga till journalist och försöka klara sig på de få kronor hennes föräldrar kunde undvara, skulle råka ut för något sådant var otänkbart i hennes värld. Siri, som inte hade orkat torka kladdiga bord och ständigt bli klappad i rumpan, som Astrid blev. Astrid, bästa vännen som inte hade sina föräldrar i livet längre och därför var tvungen att ha mycket tjockare skinn på näsan. Astrid ja. Gulliga, världsbästa, arga, snälla Astrid. De behöll kontakten, osannolikt nog. De skrev fortfarande till varandra. Långa rader av pladder. Papperspladder. Lätta, fladdrande tankar. Följda av allvarliga meningar och mer seriösa försök att förstå sig på varandras rädslor för att inte räcka till. Ingen av dem gillade egentligen att prata. Men på pappret pratade de sig sönder och samman! Skrev så innerligt och hårt att det revs upp stora sår i det stadiga, vattenstämplade brevpappret.
Bobs honungslena ord hade snabbt förvandlats till en tirad av fucks istället. Fuck this! Sa han till sist och försvann i något som Siri trodde var en Jaguar. Ensam kvar, blev hon nu inte, hon hade fått en ny vän. En liten kompis, som sparkade innanför den tajta kjollinningen. Bob hade hon aldrig återsett, inte förrän nu. En man i cowboyhatt och stinkande, svarta boots hade gjort henne gravid! Vilken töntig kliché. Den töntigaste av dem alla. Siri som alltid hade trott på att något underbart skulle hända henne, om hon bara skulle orka hålla ögonen öppna länge nog. Nu önskade hon att hon hade orkat blunda tillräckligt länge för att vakna utsövd - och vuxen - och full med de färdigheter som en tonåring inte kunde förväntas ha.
Bob. Kunde det verkligen vara han? Baaauuub. Baaaaaauuuuub. Så hade det låtit när han presenterat sig. Som en för lång inledning till refrängen i en dålig countrylåt. Först hade han presenterat sig för någon annan blåögd, sedan för Siri, sedan för resten av de allra mest blåögda samhällsmedborgarna. Han hade skövlat. Gått fram som en kombinerad harv och plog och tröskat igenom alla feminina varelser på den här sidan landet. Det sista visste hon inte, men hon fann det inte för helt osannolikt. Men hon hade fått en gåva. Något värdefullt som han hade lämnat efter sig. Därför hade Siri aldrig lyckats hata honom på riktigt.
Håret var tunnare. Hårfästet högre. Det fåniga leende var lika brett som hon mindes det.
- Allvarliga nu! instruerade den kvinnliga assistenten.
- Vänd er åt höger. Åt vänster. Och tillbaka framåt.
Han hade fortfarande svans. Hästsvans på en karl!?! Då är det i alla fall ingen riktig karl! Siri mindes tydligt det krassa konstaterandet från någon avlägsen, så kallat manlig, familjemedlem.
- Känner du igen någon? Kommissarien pratade lågt, tätt intill hennes öra.
Siri skakade långsamt på huvudet. Samtidigt som hon betraktade mannen vars skratt hon en gång fallit för. Och hans sätt att alltid sätta sig ner på huk för att försöka prata med alla katter de mötte. En del sprang bara sin väg med svansen som ett streck efter sig, synbarligen livrädda. Hon önskade intensivt att hon hade varit en av dem. Även om känslan var något tudelad.
- Ska jag be dem säga något också kanske? Peter Johansson viskade fram frågan, som för att inte störa hennes koncentration mer än nödvändigt.
- Ja, låt dem säga for fuck's sake. Sa Siri och bet sig i tungan.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar