söndag 29 april 2018

Spår i gräset, del 12


Med ljumma vindar och en brusande å i bakgrunden, hittade mina tankar lugnet för att skriva. Rytande vatten kan ha den effekten. Berättelsen om Siri tuffar vidare. Och ni får stå ut med att den enda blå/vit/röda bild jag kunde hitta var...jag. Den röda jackan, som kostade ingenting - typ. Jeansblusen, som kostade ändå mindre. Second hand i första hand, ni vet. Min vintervita bröstkorg lyser upp som snö i det begynnande vårklimatet. Sorry, ni får ta på er solglasögonen. Då så. Del tolv är på g. Länk till del elva hittar ni här, om ni behöver påminna er om något bakåt i handlingen, that is.

En filt låg nonchalant slängd över skinnfåtöljens slitna armstöd. Mattan under ekbordet var färgglad och livligt mönstrad. När Siri synade de tjocka sammetsgardinerna uppifrån och ner, erfor hon en känsla av engelskt gemyt. Det var bara en snabb ilning, av brittiskhet, sedan blev hon varse att allt var på låtsas. Den stora golvkudden skvallrade om något överdrivet och påklistrat. Det intrikata och välkända blå-vit-röda på kudd-flaggan ropade: Jag vill vara britt! Britt Eklands blonda sjuttiotals-look genomfor Siris bakhuvud. Hon kunde inte låta bli att le när hon tänkte på sitt eget misslyckade blondinförsök. En enda gång i livet hade hon försökt vara glad och fnittrig, som en sagans goda fe. Men, vemodet och eftertänksamheten hade alltid varit hennes trognaste följeslagare. Till och med när hon skrattade högt, hade hon nära till allvaret.
- Mamma, vill du ha kaffe? Pär stod med den minsta på armen och den kalla, tomma kaffekannan i den andra handen.
- Ja tack, och gärna en Maryland till.
- Går det bra med en Ballerina?
- Jodå, om det är det enda ni har så.
Siri lät pekfingret skotta en mörk väg genom bokhyllans dammflingor. Här och var ville fingret stanna och begrunda ryggens raka budskap. Fingret stannade hos Åsa Linderborg. Mig äger ingen. Fingret tog sedan hjälp av sina fyra vänner, för att få titta på framsidans foto en gång till. Synd att man aldrig hinner läsa om något - hann fingret tänka när det passerade namnet Doris Lessing, innan det effektivt skottade vidare. Snabbt förbi något postumt av Kafka. Liksom något allmänt överskattat av Hemingway. Sedan tvärnit! Bromspedalen i botten på skottfingret! Fingret smekte ömt över Lennart Nilssons Ett barn blir till och över Astrids älskade Mio min Mio. De två hade Pär fått av henne. Siri var stolt över att just de böckerna stod så väl synliga. I mitten. Mitt på. Mitt i. Mitt i smeten av pocketar, nyligen inköpta inför sommarens lataste hängmatte-dagar. Och Torgny Lindgren. De är många bra som heter så, tänkte Siri. Klingsor, det namnet skulle hon aldrig glömma. Sagan, snarare skrönan, eller dokusåpan, om honom skulle hon aldrig glömma. Man vet aldrig riktigt var man har den där finurlige filosofen Lindgren. Lugn bara lugn. Det var nära att Siris nyfiknaste finger letade upp en av dikterna som det saknat alldeles särskilt den senaste tiden, men då var det plötsligt dags för hela den lilla tiomannastyrkan att greppa både kaffekopp och kaka.
De, Pär med familj, skulle passa Garfield i ett par dagar. Siri behövde vara ensam och tänka i fred, och katten förde så mycket oväsen när den försökte backa sin väg genom hela lägenheten. Backa ur den stora tratten, som satt stadigt fastsatt på dess olyckliga, röda huvud. 
- Så går det när man ska slåss med sina grannar jämt! Siri bannade och skrattade åt allt backandet, men hur det än var fick hon inget vettigt gjort när plastkonen skrapade över den gamla parkettens många repor. Repor från glada dagar. Härstammande från en tid när de höga klackarna inte bara slog i taket. Jodå, dansat hela natten lång hade hon gjort många gånger. Oftast ensam. Till soundtracket från Flashdance. She's a maniac, maniac...
- Orkar ni verkligen passa honom i tre dagar då? Undrade Siri lite lagom urskuldande.
- Det ska nog gå. Det blir säkert kul. Eller vad säger ni, flickor?
- JAAAAAAAAA!!!!!
Glädjedansen visste inga gränser. Jo, för katten, som slokörat slank in med bakdelen under den prunkande, plyschgröna soffans franskant.
- Då så, tack för kaffet. Siri gav sin son en öm klapp på kinden.
- Men ring direkt om han blir för jamig och jävlig.
- Mother, the language, please! Pär spände sina runda ögon i sin mor och blickade menande ner mot Stina och Lill-Lisa. 
- Jaja, sa Siri och konstaterade att den gigantiska högen med legobitar, som låg utspridd runt golvversionen av Union Jack, verkade betydligt intressantare än farmors farligt frimodiga språkbruk.
På vägen ner för trapporna mindes hon att hon glömt att instruera om den exakta mängden torrfoder som måste hällas upp på kvällen, för att katten åtminstone skulle hålla sig någotsånär lugn till sextiden på morgonen. Äsch, jag får väl ringa om det sedan. Först skulle hon sätta sig på Grillbaren och beställa in en stor, stark kopp kaffe och skriva vidare på tråden som handlade om hängning. Hängning. Rep och knopar hörde i Siris värld ihop med scouterna. Lägereld och gitarrkomp i något skogsbryn på kvällen. Efter en het dag, där alla iklädda scarfar skulle överglänsa varandra i konsten att göra pålstekar och allt vad knutarna kunde tänkas heta. Tänk att ha som regelbunden sysselsättning att förbereda inför avrättning. Dubbelkolla repets hållfasthet. Checka öglans storlek en extra gång. 
Siri bestämde sig för att skriva något lättsammare först, som en slags uppvärmning. Kanske en hyllningsdikt till den trevande våren. Inte så originellt förstås. Men varje vår var trots allt den första i någons liv. Tänkte Siri och sörplade ljudligt i sig sin fjärde kopp kaffe.



/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar