Känns som det kommer bli svårt att hinna med den här skrivövningsberättelsen nu. Hur ska jag hinna med både den, och återgången till det jag skriver till vardags? Hm. Jag vet ärligt talat inte. Men det känns tråkigt att sluta mitt i, eller inte ens mitt i. För jag vill verkligen veta hur det ska gå. För Siri. Och med allt det andra. Dessutom är det en ren njutning att skriva för hand, och utomhus, vilket har varit - och är - min ambition med det här "spänningsprojektet". Här kommer i alla fall ytterligare en del. Håll till godo.
Klicka in er till början här, och till del 2 här, om ni har missat och vill hänga med från början. Nu; del 3:
-Peter Johansson. Han sträckte fram en förvånansvärt sval hand. -Tack, för att du kunde ta dig tid. Och hit, inflikade han.
Siri log. Kände sig inte särskilt nervös nu, mer utmattad - trots maratonsömnen. Eller på grund av den? Dessutom kände hon sig fortfarande väldigt mätt. Det var sällan man kände sig riktigt rädd på full mage. Rädd. Varför tänkte hon ens det ordet? Okej, hon hade i alla fall inte tänkt skräckslagen.
-Vill du ha kaffe? Eller te, kanske? Han reste sig och kom tillbaka med en stålfärgad termos.
-Nej tack. Men gärna något sött om du har. Hon blev återigen överraskad av sina egna ord. Kom på sig själv med att känna någon slags skräckblandad förtjusning, inför situationen hon befann sig i.
-En Maryland Cookie?
-Jag tar gärna två. Siri kände sig som om hon befann sig i den vågskål där makten tillfälligt tippat över. Hon tyckte allt kändes bekant på något sätt. På något vagt, ogripbart sätt. Men det var något... Något med den rutiga kavajen. Med de tjocka ögonbrynen. Och den långa sprickan i den okrossbara termosens lock. Kunde det vara alla nätterna hon spenderat tillsammans med Kurt, Roland och Martin? Alla dessa älskvärda män. Wallander, Hassel och Beck. Kunde verkligheten härma dikten lika bra som tvärtom? Ja. Förmodligen bättre.
Om det här var en kriminalroman måste den heta något med spår. Eller saknad. Eller mörker. Eller skugga. De sämsta hette ofta så. Skugga i mörker. Spår av saknad. Livlig fantasi, skulle nog hennes memoarer heta. Hon skrockade till, låtsades sedan snabbt att hon nös. Han sträckte henne en servett samtidigt som han hällde upp sitt ljumma kaffe.
Samtalet blev verkligen kort. Slutade nästan innan det hade börjat. Han frågade om hon hade sett fordonet hon hört köra iväg. Om hon möjligtvis kom ihåg registreringsskylten. Någon siffra kanske? En bokstav eller två? Hon hade bemödat sig med bilmärket, försökt pricka rätt. Ville inte gärna förpassas in i schablonbilden av en äldre kvinna, som okunnig om all modern teknik.
-Det var en sådan där modern bil. KIA sport, eller nåt. Alla ser ju likadana ut nuförtiden. Ge mig en Opel Kadett eller en Rekord, och jag kan pricka rätt på femhundra meters avstånd! Men den var röd, det mindes hon bestämt. Och blankpolerad.
Siri knäppte koftans alla knappar när hon steg ut genom polishusets tunga dörrar. Det blåste mera nu. Asplöven darrade. Och hon visste att han, vars byxor hon rivit sönder i ivern att hjälpa, inte längre var levande.
Avståndet till bilen framför var för litet. För kort? Sa man för kort? En av alla dessa busschaufförer som ständigt verkade ha bråttom. Som om de körde på ackord. Vore bättre om de körde på gehör istället, tänkte hon. Hon drog upp den rosa koftärmen för att se vad klockan visade. De låg före tidtabellen, hon skulle hinna med sina ordinarie kvällsrutiner. Ett kort bad. En kort stund framför spegeln. Ett kort samtal till Malkolm - eller Farbror Malle, som alla sa - för att höra att allt var bra.
-Bra är det aldrig, men alltid helt okej. Så brukade han uttrycka det. Hon blev alldeles mjuk inuti, när hon tänkte på den gamle mannen. Han skulle fylla nittioåtta nästa vår. Sedan värma på något. Eller koka någon pasta. Farfalle. Eller Penne. Därefter en flimrande, kort stund framför teven. Om det inte pågick någon spännande film på en av alla de framzappade kanalerna. Då kunde hon fastna. Glömma tid och rum, för en stund. Sedan i säng. I sällskap av mörkret och skuggorna och allt vad böckernas titelblad proklamerade.
Sedan sömnen, om hon hade tur. Ibland, när tankarna och ensamheten övermannade henne, pratade hon med Lovisa. Förmanade och bannade. Och kramade så hårt att barnet skrek. Om det inte var den äldre Lovisa hon förmanade och bannade och kramade förstås, då slog den starka tonåringen sig helt sonika fri. Oftast blev hon avbruten, innan kommunikationen hunnit till handgemäng, av en duns. Ett krafsande. Ett ynkligt ljud. Katten på fönsterblecket. Släpa upp den trötta kroppen för att öppna fönstret och släppa in en snabbt förbipasserande hårboll. Passa på att kissa en extra gång, och äta upp äpplet som hon påbörjat för flera timmar sedan.
Bussen stannade. Siri småsprang de sista två kvarteren, som om hon hade bråttom. Genade genom häcken. Rev upp en maska på knästrumpan. Det blödde inte, handen förblev torr när den kom upp igen. Näsan rann. Det pep i bröstet. Ryggsäcken skavde. Det tjocka håret klibbade mot tinningarna. Det lyste i köket. Det lyste i köket!
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar