"Åt mina föräldrar,
det fattiga och strävsamma småbrukarparet,
föregångare i arbetsamhet, anspråkslöshet och kärlek till torvan,
ägnas denna bok med tacksamt minne
av
Författaren"
Kanske var det den innerliga dedikationen, följt av en blygsam blomma, som fick mig att behålla boken. En av alla dessa böcker som ropats in i en boklåda på slagauktion. Ofta är det ju en speciell bok/bokserie som man vill åt i den bågnande boklådan. Sedan, om auktionsgudarna har varit på ens sida, när lådan väl är inropad, går man ju igenom allihop för att sortera och sålla. Behålla, slänga, skänka till second hand, ge bort till någon vän. Den här hamnade, av någon anledning, i behålla-högen. Och det är jag glad för.
Kanske är anledningen till att den fick bo i vår bokhylla inte mer avancerad än orden nostalgi och tacksamhet. Tacksamhet, över de som brukade och förvaltade jorden före oss - till efterkommande, vår, och kommande generationers väl och ve. Både mannen och jag har småbrukare i våra nära släktled, vi vet därför vilket slitsamt liv det kan vara att försöka skörda frukterna av den nyckfulla jorden.
1912, Titanic-året tänker säkert många, är boken skriven. Kanske var det också därför jag behöll den. För att historien är så mycket mer än de stora rubrikerna, för att det är så intressant att försöka få syn på den lilla människan. Hon, som sällan syns i historiens rullor, hon som levt sitt liv i skymundan av de stora upptäckterna. Hon, som följt solens gång på himlen. Gått upp och hållit solens första, gnistrande, frostiga strålar sällskap. Som med stela fingrar försökt få fyr på den falnande spislågan. Hon som blåst ut ljuset i nattljusstaken tillsammans med den snåla höstblåsten. Hon, som vi sällan ser. Hon, som skulle kunna berätta hur det verkligen var. Hon, som inte visste någonting om lyxen på ett fartyg som sas vara osänkbart. Kanske var det därför jag behöll boken. Eller kanske behåller jag den bara för att jag inte kan låta bli att skratta när jag ser rubriken "Fiender" och den efterföljande underrubriken "Ogräs".
Häromdagen, när jag bläddrade lite förstrött, föll allt ljus på hästar. Hästar, dessa underbara, begåvade, intelligenta individer. Nyckfulla vanepersonligheter, precis som vanligt folk. Några filbunkslugna, andra mer som fiolsträngar. Alla med sina för- och nackdelar. Alla med förutsättningar som ska bemästras, hanteras och förvaltas - på bästa sätt.
Har just nu EM-dressyren i ögonvrån. Ullevi. Göteborg. Bara ett stenkast bort. TV:n, som snart slår bakut av all hästtid. Bara ett ögonkast ifrån min datorskärm.
Hör historier som får mitt hjärta att galoppera. Om tävlingshästen som aldrig åker någonstans i världen utan sin bästa vän ponnyn. Som resesällskap. Hur gulligt?! Har ni hört på maken? Eller säger man kanske "hört på manken", när det gäller pållar? ;).
Ett passande citat för avsluta här och nu. Helgen som väntar är full av piruetter, fyrspann, hoppning och förhoppningar om fler medaljer. Spännande och vackert. Hoppas att er helg blir bra, med eller utan hästmedverkan.
Nu citat, från 1912, tiden har inte bara stått stilla. Ingen - INGEN - skulle väl kalla en häst dum idag? Hoppas jag. Men tänk på att användandet av ordet dum här, också handlar om att ordet hade en något annorlunda användning och betydelse då. Ordens förskjutande betydelse är ett ämne i sig. Ett stort ämne, som jag gärna pratar mer om. En annan gång. Nu, citatet:
"Unghästens tämjning.
Dressyren är alltid en ansvarsfull syssla, och den, som icke vid hästens behandling kan behärska sina egna nerver och iakttaga ett uppträdande, som verkar lugnande och inger förtroende, lyckas sällan bra. Den som bävar och känner sig osäker, gör bäst i att ta någon van och skicklig person till hjälp.
Huru det lyckas att tämja en häst, beror ju till någon del på djuret, men dock mer på tämjaren. Det är sant, att ej alla djur äro lika. Det ena är klokare än det andra, och de kunna också vara högst olika till temperament och lynne. Men det är också sant, att man måste lämpa behandlingen efter det material med vilket man har att göra. Det dumma djuret kan låta sig lättare tämjas än det kloka. Lydnad och klokhet äro inte ens hos djuren samma sak. Efter de olika naturerna får man lämpa både smekningarna och piskan.
Djuren, liksom människorna, födas inte med några odygder. Det går inte ens säga, att de födas med anlag för sådana. Odygderna förvärvas därför, att det är så ytterst svårt att i varje fall finna det rätta behandlingssättet, isynnerhet när det gäller ett livligt temperament. Konsten ligger då i att ge lika mycket akt på sig själv som på djuret.
Den, som inte ser bara med hästhandlarens öga utan också med djurvännens, vet, att dessa våra klokaste och läraktigaste djur, äro mycket känsliga för det mänskliga umgänget. Som de bli behandlade, bli de, och man kan till och med säga, att de till lynne och uppförande rätt mycket likna de människor, med vilka de umgås. En djurvänlig och god husbonde har alltid en god och fromsint häst, medan den, som ej hyser intresse för sin skyddsling och tjänare, utan ofta beter sig ovänligt mot honom, får se sina egna dåliga egenskaper gå igen hos denne. ..."
/ur
Småbruket
en bok till väckelse
och ledning för Sveriges
"Småbrukare"
af
Anders Larsson- Kilian
J. A. Lindblads förlag
Uppsala
Tryckt hos
AB Centraltryckeriet Örebro 1912
<3
/helena
ps Jag kan inte låta bli att göra en koppling mellan gårdagens söta inlägg och hästar. Det är Ferlins fel. Dikten om hästar som inte har någon humor, ni vet. Men att det kan hända att de bultar med mulen, efter socker, nästa gång de kommer till sömmerskans fönster. Ungefär så. Fast tusen gånger bättre. Men att hästar inte skulle ha någon humor? Nej, det är bara inte möjligt. De skulle nog inte överhuvudtaget klara av att umgås så mycket med oss knasiga, knepiga, konstiga tvåbenta varelser om de inte hade - en stor portion - humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar