fredag 20 oktober 2017

Är det här del 8 av Spår i gräset?


Är osäker. Vet ärligt talat inte. Om det här verkligen är nästa del i hobbyskrivprojektet Spår i gräset. Kanske är det del 7, och att det som nu är del 7 borde flytta sig till del 8 istället? Kanske är det här en ytterligare tidigare del? Eller en senare? Eller ingen del alls?

Kanske är det bara en fristående betraktelse? Kanske var jag alldeles för påverkad av platsen vi var på när jag skrev. Kanske blev mitt sinnelag för påverkat av tidens vingslag där intill platsen med anor från tidigare sekel. Platsen, som knallarna (de lokala gårdfarihandlarna) sägs ha haft som mötesplats. Kanske tog min fantasi med mig på en annan tur än det spår jag följt sedan i somras.

Jag vet inte, som sagt. Gör du? Om du vill läsa de föregående delarna (de som jag TROR är de föregående delarna) så klicka in dig till del 7 här. Behöver du länka dig längre bakåt, så finns de länkarna där, ovanför del 7. Nu del 8. Eller vad det nu är.

Löv på golvet. Löv i diskhon. Löv. Löv. Löv. Ingen hade städat i torpet på länge. Ingen hade överhuvudtaget varit där, på mycket länge. På byrån stod bilder av lyckliga människor. Eller människor som låtsades. Vem kunde se skillnad? Smaken av gammal spya kom över honom. I badrummet - den blåvita fyrkanten i hörnet, endast avskild från det övriga rummet med ett rutigt, fotsid tygstycke - erbjöd en spretig tandborste, som i bästa fall kunde anses bättre än inget. Den luktade mögel. Han fattade inte riktigt varför han lade tillbaka den på hyllan igen. Kändes som att den ville det, som att den tillhörde hyllan på något vis. Som att hyllan skulle känna sig ensam utan sin medfarna medbrottsling. Det enda brott som begåtts här var avbrottet. I tiden. I skeendet.
Det var bara naturen som rörde sig genom rummen nu. Löven. Och vinden. Annars stod allting stilla. Frusna leenden. Kallt kalkylerande unga människor, som räknade med att leva för evigt, som unga människor alltid har gjort. Snubblet över den höga tröskeln fanns kvar, men han höll sig kvar på benen. Det här var en plats som kunnat läka alla sår. Gungstolen. Den rockade fortfarande. Om man hade en kropp som tålde det. Vemod. Var det det han kände? Vemod kom långt efter mod i ordlistan. Listan på ord han borde använt oftare under sitt liv var lång. Tålamod stod överst. Empati en bit under. Avvaktan stod sist. 
Och vanmakten, den kom lika långt efter makten som gapet mellan två oceaner. Tänk att bordsduken låg kvar. Fastnaglad av fukten. Han mindes den ömma rörelsen som smekte ut vecken på duken lika lätt som de i hans panna. Avgörande ögonblick, när någon sett skuggan över anletsdragen. När det blixtrande adrenalinet kunnat stillas innan något hände. Sprickan i lädret på den tunga länsstolen. Den vars frukter karvats ut för hand. Spiken, där guldspegeln suttit. Den som sett mer än en människa kan för(e)ställa sig. 
Han mindes grimaserna, när det proklamerats att dagens middag skulle bestå av blodpudding med lingonsylt. Lingonsylt hade han aldrig gillat. När den vita tallriken ställdes fram på den välstrukna duken, låg det en liten klick jordgubbssylt på ena sidan den svarta maten och en liten klick hallonsylt på den andra. Blod med hallon. Mungiporna hade genast seglat upp. Som en glad barkbåt på sin jungfruresa. 
Fotpallen, som var en sypuff om man förstod att lyfta på locket, innehöll fortfarande allt som behövdes. Och en massa knappar. Gröna knappar, svarta, stora, några nästan fyrkantiga, silvriga. Och röda. Många röda knappar. I puffen låg också en trälåda han mindes väl. Och jodå, kritorna fanns kvar däri. De andra barnen hade ritat av sina långa bekymmerslösa dagar, medan han redan från början föredragit att sätta ord på allt. De vuxna trodde det berodde på att det var lättare att att skriva glad och gul än att fylla hela den runda cirkeln med den ljusa färgen.
I det höga, blå klädskåpet hängde klänningarna på rad. De flesta blommiga. Någon enstaka svart. En med spetskrage. Längst ner - skor. Låga. Två par. Finskorna och de andra. Han hade gått nästan hela det lilla varvet runt. På det kalla golvet låg ett löv och betraktade sin omgivning. Det hade två perfekt formade ögon. Två mörka prickar. Bruna, genomborrande. Han vågade inte titta tillbaka. Dörren kärvade, hade visst slagit sig. Svällt. Ville väl inte stänga in alla minnen. Han lät den vara. Fingrade bara förstrött den gamla nyckeln varm, innan han lät den byta plats med bensinmacksbullen i jackfickan. Bilen startade som den skulle. Han önskade nästan att den inte hade gjort det.


/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar