En blixtrande klarsyn

Nu är han hemma igen - mannen. Men när han gick iväg till sitt kvällsjobb för några timmar sedan, tog han gitarren på ryggen och det sopsorterade i en knallgul Elfsborgskasse. Någon mindre lojal fan, tycker säkert att det känns passande att lägga soporna i just en sådan kasse nu...

Har väl nämnt någon gång tidigare att mannen jobbar musikpedagogiskt/underhållningsmässigt tillsammans med människor med särskilda utmaningar? Människor med olika funktionsnedsättningar, som vissa säger. Men det låter ju så tråkigt, för att inte säga urtrist. Och vi har ju allihop våra olika utmaningar här i livet, eller hur? Mannen jobbar mestadels på daglig verksamhet, men sedan har han också någon kväll i veckan då han åker hem till deras särskilda boenden och spelar och sjunger tillsammans med dem där. Visst låter det kul? Behöver jag säga att han gillar sitt jobb? Nej, jag tänkte väl det, att ni förstod det ändå.

Anyway. Den här kaviartuben fick han inte med sig till sopåtervinningen som han passerade på vägen hem. Den här tuben norpade jag. Tänkte leka lite med den först. Leka med maten, ni vet.

Annars är det mest en solkig rosa tvål jag tänker på nu. I en sådan där gammaldags hållare. En vanlig, rektangulär tvål med en magnet ditsatt. Så att hållarens magnet kan fånga upp tvålen när den inte används. Det är den bilden, det fotot, jag tänker på när jag tänker på Lars Tunbjörk. Särskilt det lätt solkiga runt omkring det hela. Vet inte riktigt vad den bilden säger oss, ändå är det helt självklart att den säger massor, så fort man får syn på den. En verklig Tunbjörkare, som nästan gör lite ont att se på. Ont på ett bra sätt. Han var en sann mästare på att fånga mänsklighet. Helt vanligt, ovanligt, vardagligt, mänskligt liv.

Eviga kvinnor goes Tunbjörk. Lite så. Nej, inte alls. Bara lite lattjo med en kaviartub (en av Tunbjörks bilder föreställer en man som kryper in i en gigantisk kaviartub, på Skara Sommarland, tror jag att det är).

Lusläste nämligen Borås Tidnings fina, informativa bilaga om den spännande, klarsynte Lars Tunbjörk och hans speciella bildvärldar nu i helgen. Det blir tydligen mycket av Tunbjörk här framöver. Här, som i Borås.

(Passa gärna på att läsa Lena Kvists inledande ord till bilagan i webbversion medan de ligger kvar, om sårbarheten som Tunbjörk varsamt - om än blixtklart - lyckades fånga).

I veckan öppnar en utställning med några av den Boråsbördige världsfotografens färgstarka ögonblicksbilder på Borås Konstmuseum. Plus att ett särskilt Tunbjörksrum, som kommer tillägnas delar av hans verk och gärning, invigs.

Den förra bilden var väl lite mer vardag och stök, och just precis så som livet kan vara en vanlig måndag eller tisdag eller onsdag eller så. Lite för mycket av det icke bildsköna. Snyggt oskönt. Vardagen under lupp. Men den här bilden ovan blir ändå min bästa Tunbjörkstrevare. Med blixt och allt.

Fast egentligen tycker jag det blev lite mer Stenmark-kollage över det hela. Fattas bara någon fyndig text till nu då... Vad sägs om något i den här stilen: "Älskling, vill du ha lite mer? Eller ni kaviarkillar kanske inte gillar hästkött? Men gråt inte över det, det blir ju katthuvud till efterrätt vetja..." Haha. Lite för långt förstås, men ändå. Lite kul. Lite.

:)
/helena

ps På fotokunniga Abecita Konstmuseum kommer vi också att kunna ta del av Lars Tunbjörks unika lins framöver. Dessutom startar en utställning med bilder tagna av Hannah Modigh - mottagare av Tunbjörkpriset 2017 - om bara någon dag.