- Men hur kan den där skjortan lysa så där då bara? Ja, hur? Det är väl bäst att börja med en liten förklaring, för er som glömt, eller inte hängt med riktigt. Det är ju den här adventsstjärnan som bor där bakom. Liksom permanent. Det började för ett par jular sedan, med att jag tejpade upp en tapet-gran där på dörren. Och så hängdes den lysande stjärnan upp där ovanför. Sedan, när julen dansat ut och dammråttorna dansat in, då ville vi inte sklijas från det här myset. Därför sitter adventsstjärnan fortfarande där. Vi kallar den för sol nu, för att den ska vara okej året runt och så. Det var den långa förklaringen till varför skjortan i gårdagens inlägg lyser.
- Titta lampa! Ja, titta.
Tomato-love.
Kladd-kaka! (Finns det någon som kan skriva ett sådant gott ord utan ett ordentligt uttropstecken efter? Nej!).
Där är han ju - min lilla fina man!
Mitt försök att måla av bästa Greta T och den där hästen, i/på det där magasinet, ni vet. Blev väl ganska bra, va?
Den vackraste second hand-duk som någonsin har legat på vårt gamla trotjänar-bord? YES!
Och snart får vi tända det första ljuset i advent, det kräver såklart också sitt förväntansfulla lilla utropstecken!
Åtta foton från mitt fullspäckade minneskort, som väl tålde att tittas på en gång till, va?
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Självklart hoppas jag alltid på att någon annan ska tycka om att titta på mina foton/bilder också. Men faktum är att jag är rätt självnöjd ibland. Självnöjd så att det räcker (och blir över). På kamerans minneskort sparar jag alltid några foton som bildar ett slags fotoalbum i digitalt miniformat. Ibland knäpper jag på och bläddrar igenom dem. Och minns någonting för en andra gång. Eller tredje. En del foton tål inte att tittas på mer än en gång, men en del andra tål både det ena och det andra. Så det så (sa hon lagom självnöjt!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar