Det var något som klack till i mig, när vi ställde tillbaka klockorna. Något som fick den här bilden att börja ta form. Sedan blev jag påmind om tiden som kärnavfall, minst, måste lagras. 100 000 år, var det någon som sa. Och då tog den här bilden verkligen fart.
Det är något med den symbolen, som ju egentligen inte alls är någon symbol, utan förödande verklighet - att lagra skiten till någon annan. Någon aningslös stackare, som ska upptäcka något i berggrunden, som är pyrande livsfarligt. Att någon annan, någon man inte känner, ska städa upp efter nutidsmänniskans obönhörliga framfart.
Det var det som triggade bilden att ta form. Människan mot tiden. Bing bång och ding dång och allt det där samtidigt.
Människan som förtvivlat försöker stoppa tiden. Den lilla människan som desperat hänger sig i visaren strax innan klimatkatastrofen står på oåterkalleliga tolv. Strax innan tidsfristen för att inte den permanenta hettan ska vara över oss, den globala uppvärmningens fortskridande ska eskalera bortom alla bortglömda Parisavtal och rimliga grader.
Det är väl det här man kan kalla skräck på riktigt? Särskilt när vi måste leva med det faktum att så många i vår omedelbara närhet valde bort att rösta för barnen, framtiden och ett hållbart klimat.
Buuhuuu. Toppa den skräckbilden om ni kan - alla skrattretande små spöken, gastar och demoner där ute.
Sköt om er.
Och trädkram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar