Tänk, vad man var bra på att återanvända. Det var helt naturligt att man hade sina kära näsdukar kvar i många många år. Mjukare och mjukare blev det lilla tygstycket. Omhuldade och välstrukna fick de komma väl till pass, varje gång förkylningstiderna närmade sig. Allt var inte bättre förr, det vet vi. Men mycket var oslösigt. Ett ord som inte finns? Icke-slösigt då? Nej, oslösigt låter på något konstigt sätt bättre i just det här sammanhanget.
Mannen och jag behöver nog alla de små tygbitarna idag, även om det bär mig emot att raljera en sådan här lugn och eftertänksam helg, för drömmen om två lag i fotbollsallsvenskan - Elfsborg OCH Norrby - känns väldigt långt borta just nu. Sorgligt. Men bara på ett ytligt plan förstås. Sorgligheten är naturligtvis relativ till alla som sörjer en djupt älskad och saknad anhörig lite extra den här helgen.
"Man gillar inte när man drömmer drömmar med för tydlig symbolik, som att ens undermedvetna tycker man är dum i huvudet"
På tal om drömmar. Haha. Knasbollarna Filip & Fredrik igen. Kan mycket väl vara en av de roligaste och klurigast påkomna kategori-rubriker jag någonsin hört. Haha. Känns liksom helt sant dessutom. Visst är det så?
Men visst gråter jag också riktiga tårar ibland. Miste ju min gamla pappa för ett tag sedan, som ni säkert minns. Och idag, när jag tittar ut på den glåmiga himlen ser jag en pappa (tror jag) och en dotter (tror jag) som trotsar regnet och gungar ändå. En lång lång stund faller och höjs drömmarna mot de grå skyarna. Gungeligungeligung.
Och det är något som släpper. Min pappa kommer aldrig att gunga mer, såklart inte, han var gammal. Och jag kommer heller aldrig bli påskjutsad av honom mer, såklart inte, jag är en tjock tant. Men ändå. Tanken på att min pappa aldrig, aldrig, mer kommer att få se ett barns glädje när det gungar, och blir påskjutsad av sin pappa, den gör ont.
Näsdukarna är för fina att användas, jag stryker av snoret med handen, lite osnyggt och småäckligt, så där som man gör. Och tänker på att det alltid kommer nya flickor som gungar. Och alltid nya, snälla pappor som skjuter på. Det tröstar mig.
Hoppas det tröstar er lite också - var ni än är i livet, och på jorden.
Sköt om er.
Styrkekramar.
/helena
ps Tanken på alla barn som lever mitt i världens konfliktzoner och andra katastrofområden och aldrig, aldrig, har tid eller möjlighet att någonsin ens komma i närheten av en gunga tillsammans med sin pappa, gör väldigt väldigt ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar